Ensam galning
En del är rädda att termer som “ensam galning” efter tex händelserna i Norge förstärker utanförskapet för personer med psykisk sjukdom: Fler blir mer rädda för alla som avviker.
Problemet är att det går fortare att säga “ensam galning” än det det betyder: en icke organiserad privatperson som fått för sig att det är en bra idé att döda och förgöra.
“Ensam” betyder inte en person utan socialt nätverk och utan vänner i det här sammanhanget. Ensam betyder: Inte en organisation. Inte IRA, inte Al Khaida, utan en ensam person.
Galning då..
Tja, vad ska man säga, mer än att oavsett vad man skrivit borde folk förstå att inte alla med den egenskapen gör samma dåd.
Om man skrivit “man, svensk, trebarnspappa, 32-åring..” eller liknande.. Alla de grupperna skulle kunna reagera, men det är lättare för dem att inte reagera som “utpekade” eftersom de saknar stigmat av galenskap.
Om man gett honom andra attribut, som “islamist, rollspelare, jägare” etc, då blir risken för sammanblandning av rena egenskaper och kausala egenskaper betydligt svårare för folk.
En del tror att man kan hänföra våldet till stigmatiserade egenskaper oavsett om det är relevant eller inte.
Men när det gäller psykisk hälsa:
Vi har ju ett problem i sk vansinnesdåd: Man “kan” inte vara “riktig i huvudet” och kallblodigt döda. Och ändå dömer vi vissa brottslingar som friska till fängelse, andra som sjuka till vård.
Det är väl rätt självklart att inte varje man är farlig. Eller varje 32-åring. För mig är det lika självklart att inte varje “galning” är farlig: Psykisk sjukdom i sig ska inte behöva vara skrämmande.
Men likafullt:
Den som utför något som detta HAR problem med.. vad ska vi kalla det?
Med sin empati, sina regelsystem, sin sociala anpassningsförmåga.
Det ÄR vansinnigt och galet. Även detta måste få sägas:
Det är INTE normalt.
Vi kan kämpa för förståelse för psykisk sjukdom även genom att våga ta debatten utifrån att vissa beteenden INTE är “normala”.
Kommentera
Var först med en kommentar!
