De gånger jag berättar om dotterns cancer för vänner som har någon sorts tro, brukar de innan vi avslutar samtalet säga:
- Jag ska be för henne
eller, alternativt:
- Är det okey att jag ber för henne?

Det känns bra, i båda fallen. Det betyder: Jag bryr mig om, jag fortsätter tänka på er, jag vill er väl. Och Gud och jag är ju ense om att det oftast är bra att bra saker sker, och att vi vill dottern väl.

Men när jag vandrar runt på nätets hemsidor för de barn jag känner till som är allvarligt sjuka finns det något i detta som allvarligt stör mig: när vänner och bekantas erbjudanden om förbön inte anses vara nog.

Taceys mamma berättar att hennes epostbrev om förböner går ut till 200 personer. Och därifrån till ett helt oräkneligt antal ”Prayer Warriors”. Så det vore trevligt om vi alla kunde markera på den elektroniska kartan var vi finns, så man kan se hur stort lilla Taceys förbönsnät är. Förbön som kedjebrev.

Och en ung pojke, Jarrod, är allvarligt sjuk och ska opereras. Och pappan skriver: Vi måste få Jesus att förstå hur viktig Jarrod är, och hur gärna vi vill att han ska bli frisk. Så, man ber andra om förbön, och att de i sin tur ber alla de känner, som ska be alla de känner, att bönfalla Gud att låta Jarrod bli frisk. För vi måste vara många för att påverka Herren Jesus…

Och det är då jag börjar ogilla vad detta säger om bilden av Gud.

Den Gud jag vill tro på bryr sig inte om majoritetsbeslut och opinion. En gud som låter sig påverkas av namninsamlingar för att avgöra vem hon ska hjälpa, är en annan sorts Gud än hon som lyssnar på en enda ynklig stackare i nöd.

En Gud som sitter med sin måttstock:
20 personer? Ok, lite tröst då.
200 personer? Lite helande då.
200.000? Okej, då kan jag överväga att göra ett mirakel…

Jag tror inte att någon av dessa föräldrar faktiskt ser Gud på det sättet, men det är en obehaglig företeelse, detta. När man tex ber Gud låta de Amerikanska Soldaterna ha framgång och vara beskyddade, och ska mobilisera tillräckligt antal bedjare för att försäkra sig om vinst.

Handlar detta med prayer warriors om att man ser så många mörkermakter ha kontroll över världen att man behöver ett visst antal böner för att bryta deras gemensamma makt med motangrepp? Då går det att förstå, men gör återigen bilden obehaglig: då är igen Gud förbjuden att ingripa i den lilla stackarens öde om den inte är uppbackad av mäktiga förbedjare.

Jag tror på det gemensamma böner gör för medvetandet om sånt man behöver förändras av själv. Att be intensivt för människor som lider, kan göra en mer beredd att göra egna uppoffringar för de lidandes skull. Men alltför ofta blir det tvärtom: Jag har bett för barnen i Afrika och de hemlösa, så nu har jag gjort mitt. Mitt samvete är rent. Nu kan jag använda mina resurser till min lilla kärnfamilj och köpa lågprisvaror från Kina utan att behöva ha en klump i magen över hur arbetarna där har det. Jag kan ju be en liten bön…

Så jag är tacksam för de människor som antingen tänker på eller ber för eller på annat sätt förmedlar både till oss och de högre makter de lägger sin förtröstan hos, att de vill oss väl. Men jag kommer aldrig begära en andlig namninsamling för att göra just min dotter frisk.

Tack ni som bryr er om. Det betyder mycket. Och, ja, om hennes situation berör er djupt, och ni vill berätta för andra om den och uppmanar dem att be för henne: Det gör ingen skada! Men utgången av ett barns kamp mot sjukdom kan aldrig vara en fråga om vem som lyckas skrapa ihop flest supportrar. Bara finns där för oss. Det räcker. Långt.

Förr auktionerades fattighjonsbarn ut till lägstbjudande bonde.
Idag läggs vården av sjuka och gamla ut till lägstbjudande vinstdrivande företag.

Förr inspekterade slavägaren sin egendom i munnen innan köp för att försäkra sig om att den var frisk och duglig.
Idag begär arbetsgivaren in intyg från försäkringskassan över tidigare sjukskrivningar.

Tur att humanismen ökar i världen.

Det finns massor av små skumma företag vars enda idé är att leta rätt på fonder du kan söka pengar ur. De tar betalt för att ge dig adresserna. Lura dem på den extrainkomsten genom att öppna sidan

http://www.stiftelser.lst.se/StiftWeb/SSearch.aspx

Där finns alla stiftelser med, och du kan söka i deras text efter en stiftelse som vill stödja just det du behöver pengar till. Med lite tur.

Karolinska har en sida med frågor och svar om barncancer. Men man verkar ha överfört alltför ohejdat från sidan för vuxna. För redan som fråga fyra, av bara totalt nio, petar man in frågan:

Kan man ha sex om man har cancer?
Ja, om man orkar. Under tiden som man genomgår en behandling mot cancer finns det perioder när man mår bra och är pigg. Under andra perioder är man mycket trött och infektionskänslig. Då får man vara extra försiktig med kontakter med andra för att inte bli sjukare. Men cancer smittar inte så man behöver inte avstå från sex av det skälet.

Snälla rara informationsansvariga… Visst kan ni väl ersätta den frågan med nåt betydligt relevantare för föräldrar till fyraåringar?

Jag köper ibland korv till köttätardottern. Falukorv. Men eftersom billighetsbutiken jag besöker (Matöppet i Hässelby: trevlig, välsorterad på frukt och grönt, mysigt kaotisk) inte för den dyrare och namnskyddade varianten* tittar jag för skojs skull på innehållsdeklarationen på ersättnings- / lurendrejeriprodukten / bluffkorven “Dalakorv”.

Jag börjar nästan skratta när jag läser det. Folk antar säkert när de köper korv att det finns kött i den. Det kanske det gör, men jag kommer inte så långt ned i listan innan jag ger upp. “Fett, maskinurbenat brosk, mer fett, blodprotein, vatten, konsistensgivare, kryddor, mer fett, mer…” typ. Ja, ni förstår.

Äcklig billighetsmat producerad av slakteriavfall, kan man kalla det. Som man försöker sälja som om det vore “fullvärdig mat”. Men sen tänker jag en gång till.

Om det inte vore för att man vill få konsumenten att tro att den äter nåt annat än den gör (dvs “riktigt” kött), och vill få oss att betala mer än vad innehållet är värt, så är det ju faktiskt detta jag vill.

Jag önskar en mer indiansk tillvaro. Mer ursprunglig. Att varje gång vi dödar ett djur, fäller ett träd, eller planterar en åker, att vi då ser till att åtminstone använda det vi tar. Helt och fullt. Utan att hälften skall slösas och förspillas.

Sverige importerar och exporterar kött. Vi importerar “finkött” och exporterar “fulkött”. Världen svälter, och vi tycker att man ska slänga riktig, god, ätlig köttfärs ur kyldisken på ICA för att nån bestämt att den bara borde hålla ett visst antal dygn.

(Om hela den historien: Ica hade verkligen misslett konsumenter om hur gammal maten var, och det var fel. Men drevet gick vidare in absurdum: Ica var så elaka att de skänkte mat med datum över “bäst före” till stackars hemlösa. Stackars människor. Som om det skulle bli bättre för stadsmissionens hungriga om butikens matgåvor försvann och istället går som avfall till förbränning. Som om alternativet vora att Ica tog av sina säljbara produkter och gav bort. Som om det vore Ica som tvingat på folk gåvor istället för stadsmissoiionen som dealat sig till att få ta lite av resterna från den rike mannens bord).

Nu diskuteras det om världens matproduktion ska kunna räcka. Med all rätt. Vi använder för mycket, då blir andra utan.

Om man då kan få “äckligt slaktavfall” att både se ut som och smaka som riktig mat, och det tom har näringsvärden som motsvarar “riktig” korv - är inte det då en del av räddningen inför framtiden?

Om vi vill slakta djur för att äta steken och filén, borde det väl vara vår förbannade plikt att först tugga i oss de delar vi nedvärderar innan vi har ihjäl nästa individ?

Så plötsligt ser jag med mer kärleksfulla ögon på den nyss så obehagliga varan i min hand. Hm. Nu kan jag tänka mig att låta dig stoltsera med namnet “rädda-världen-korv“, istället, tänker jag.

Samma butik har det goda omdömet att göra annan sk äckelmat tillgänglig. Inälvsmat alltså. Sånt vi moderna rikemansbarn ratar. Här finns både Kosher och Halal, på gott och ont, och man säljer märgbenen till vovven och fårtarmarna till den klassiska rätten man åt hemma som barn. Njurar, hjärtan. oxsvansar och levrar säljs i en omfattninga jag aldrig någonsin sett på Ica/konsum. Vilken tur, tänker jag, att folk tar hit traditioner som värnar mer om strama resurser och kanske lär oss hur man lever när allt skall tas tillvaras. Så som vi borde leva.

Själv tänker jag trots min “ahaupplevelse” inte köpa några större mängder räddavärldenkorv. Om jag ska äta nåt som ska se ut som korv men inte innehålla kött vill jag hellre att den är vegetarisk från början till slut. Vegetariskt är gott, etiskt, och nyttigt. Så varför döda kossan från början?

Men jag har ju tittat tidigare på den här problematiken med vad som kan ätas och inte, och funderat över problemet med marknadsföring:

Äckligt men näringsrikt slam kan maskar äta. De ombildar oerhört snabbt oätlig gegga till mask. Mask är nästan bara vatten och proteiner. Helt fenomenalt som berikningsmedel till tex barn som inte får tillräckligt med mat. Eller varför inte kroppsbyggare. Men det LÅTER inte så kul. Malda maskar är per definition äckelmat. Klart värre än “maskinurbenad köttmassa” ur PR-synpunkt. Och om vi ger det ett tjusigare namn kommer nån göra en stor grej av det, och så blir det bojkott. Trots att det är en möjlig väg till snabb och billig proteinförsörjning för många.

Vi måste alltså få folk att fatta att om det smakar gott och inte använder alla jordens resurser, så är det helt okej med “äcklig” mat.

Ett bra exempel på hur namn spelar roll är den relativt nya vegetariska produkten quorn. Om du gillar den men ogillar osmakliga namn kan det kanske räcka med att kolla upp vad biologerna kallar den utmärkta svampfamilj som den byggs upp av för att du ska sluta köpa den. Oavsett hur gott, billigt, lidandefritt och nyttigt det blir.

Utvikning: Quorn innehåller ägg - kan man be om specificerat frigående quorn? Om dottern vill ha grillkyckling - varför står det inte på broilers om de är lyckligt frigående? Är det bara äggläggarhönsen som behöver skydd?

****************

Världen har inte råd med att vår köttbit först, i ko- eller grisform, ska käka upp andras mat. (Fiskmjöl, hö, spannmål, plus allt det bränsle som går åt till att värma djurfabriken och transportera maten.)

Och att alla delar av kossan vi äcklas av sedan skall kasseras trots att de är fullt ätliga.

Att andra delar ska kasseras pga åldersnoja hos oss som måste läsa en siffra för att vi inte längre kan lukta oss fram till att mat är ätlig.

Och att vi sen tar så stora portioner att vi inte ens bryr oss om att äta upp ens den bit som till slut hamnade på vår tallrik. Utan slänger de sista 20 procenten av biffen efter allt den kostat världen.

 … då är det faktiskt dumt att mammor och pappor slutade säga:

-Ät upp maten - tänk på barnen i Afrika.

Fotnot:Korv
Färdigförpackad, blandad, svensk köttprodukt som innehåller minst 20 % kött ska vara märkt med uppgift om fetthalt i den saluhållna varan. Bestämmelsen krävs inte på produkter från andra EU-länder. Tidigare namnskydd för svenska korvar har upphört. Innehållet ska dock alltid framgå av ingrediensförteckningen. Mängdmärkning i procent ska finnas på köttinnehållet.
Falukorv finns kvar som namnskyddad produkt enligt särartsskydd inom EU.

Fenomenalt bra dekal på Akademiska sjukhusets patienttoalett:

“Lite skit under naglarna har väl ingen dött av!”
Jodå.
Tvätta händerna.

En vän till mig använder en lite finare omskrivning när hon behöver nyttja tobak. Och det funkar bra -men det har för henne blivit så synonymt med “att röka” att hon först inte uppfattade det komiska i situationen:

Vi har promenerat, utomhus, i nära två timmar. Och ska just gå upp för trappen till mitt hus, när hon saktar in:

-Jag tror jag ska ta mig en nypa frisk luft…

******************
Och på Astrid Lindgrens barnsjukhus skulle jag önska att man blev bättre på eufemismer (förskönande omskrivningar). Barnsköterskorna är väldigt vana vid småbarn. Och vid cytostatikakurer måste allt urin samlas, vägas, och testas.

Tonåringen sitter med sina jämnåriga besökare och spelar kort, när nån rycker upp dörren, stormar in, och hojtar:
- Johanna, du måste KISSA PÅ POTTAN!

Tack. Underbart välgörande. Vad sägs om:

“Johanna, vi skulle behöva ett nytt pH-värde.” ?

Eftersom min text blir så lång, delar jag upp den i ett par kortare stycken, så en del kommer det finnas länkar till längre ner!

“-Tjatet fungerade som sandpapper på mitt självförtroende.”

Nu i efterhand menar Gunilla att det är viktigt att man inte blandar ihop normalitet med livskvalitet. Omgivningen tror ofta att en person, om den blir mindre “udda”, också automatiskt kommer att uppleva en bättre livskvalitet. Det finns inget sådant absolut samband. Självkänslan: “jag duger som den person jag är”, och självförtroendet: “jag klarar saker”, är det som avgör hur den livskvalitet en person upplever. En person kan upplevas eller vara oerhört udda och ändå har en hög livskvalitet och tvärtom, men för de anhöriga kan det vara svårt att acceptera.

Jag tar mitt barn till BVC. De mäter hur lång och tung hon är. Självklart har jag rätt att få veta hur hon har vuxit. Siffrorna behövs för att man ska veta om barnet börjar avvika, för då måste man ta reda på om nåt är fel.

Jag lämnar mitt barn till skolan. De kollar, hoppas jag, att hon kan ta till sig läsningens viktiga kod, och siffrornas magiska liv. Om deras tester visar att nåt är fel, tar jag för givet att de på nåt sätt kan uttrycka detta, att jag meddelas, och att man börjar felsöka.

Det borde vara samma sak - en enkel feedback för att inget barn ska bli utan viktiga insatser. Och, kanske viktigare: för att utvärdera inte ungarna, utan deras skola och lärare. Kontroller för att se att ungarna får rätt stöd är en förutsättning, eftersom så många barn har problem med dyslexi. Tänk er en skoltrött lärare som inte alls engagerar sig, och inte har koll på om ditt barn får det det behöver. Om inga kontroller alls görs - hur vet rektorn och du som förälder att läraren måste tas i örat eller slängas ut? Idag finns i skolvalskatalogerna (för högre årskurser) en siffra på hur många som klarar godkänt. Är det 40% i en skola och 99% i en annan, tvingar det fram en reaktion.

Ska ungen ha dessa resultat i form av ett “betyg” alt “betygsliknande dokument”? Tja, ger BVC betyg till barnen? De har mätverktyg. Och värdena får man tillgång till. Skolan har sina mätverktyg. Tex kollar man läsfärdigheter med en standardiserad skala, kallad LUS (läsutvecklingsschema). Inte blir det en “sorteringsskola” för att jag får resultatet på ett papper och kan ta med det till pappan, som inte kom på föräldramötet, till PBU, som funderar på om ungen klarar sig bra, etc.

Men ge mig istället en utvecklingsplan för mitt barn! En beskrivning av barnets styrkor och svagheter baserad på barnets, förälderns och skolans uppfattning. Och ett program för vad man skall, respektive inte skall försöka påverka, hur det ska göras, och vem som ska göra det.

Ge mig sen ett samtal där man följer upp. Gjordes det som skulle göras? Funkade det? Vad gör vi nu då?
Och så en ny, reviderad, plan.

Skriv in det som är relevant.
Då är väl de flesta föräldrar OCH skolledningar trygga i att barns problem kan fångas upp och att samverkan med hemmen blir optimal (om föräldrarna alls dyker upp - alla gör inte det…)
Man skriver in även sånt som problem att komma i tid (ska vi skicka nån att hämta upp barnet på morgonen?), mobbning, trivsel och sånt där “flum” som “kunskapsskolan” inte ska syssla med: ungen är tydlig rasist, tex. Är det nåt vi borde försöka påverka? Hur då? Och vem, och när?

Så vill jag ha det. Inte en enda siffra att vifta med framför morfar för att få belöning, eller framför en arg förälder för att få stryk. Men en noggrann och tydlig uppföljning av att skolan (inte ffa ungen) lyckas med sina mål. Och, när man blir äldre: ett bevis på att man når dit man ska.

___________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om betyg, sortering, elever, skola, LUS

Idag tog jag ett stort steg.

Jag håller på att, med pyttesmå steg och rejäl självövervinnelse, frigöra mig från mitt rabattmissbruk. Husägare är kanske mest bekanta med det rabattmissbruk som utförs av fyrbenta likaväl som tvåbenta varelser med naturbehov (tvåbenta brukar vara berusade innan de missbrukar din trädgård, dock).

I mitt fall är det den andra formen det handlar om: Att inte kunna motstå chansen att “spara pengar”. En vän vid namn Åke kallar det att “köpa priset, inte varan”, när man tycker att åkgräsklipparen är så oslagbart billig, den är ju nedsatt med 11.000:-, att man bara MÅSTE köpa den, fast man saknar trädgård.

Gissa om det är jag…

Jag kan skriva en hel bok i ämnet, men detta får räcka:

Idag, på livsmedelsaffären, säljer man lingonbröd. Två för 30:-. Jag behöver bröd. Jag tycker lingonbröd smakar helt OK. Tom datumet är okey. Så: Jag plockar NÄSTAN ned två lingonbröd i min korg. Men så går min hjärna till motattack!

Jag kollar ordinarie priset. 18.50. Jag “sparar” alltså 3.50 på att köpa två (per styck). Tre och femti!!! Tom min helt snedtända hjärna som går in i hyperdrive av röda priser, hajar till. Och, för första gången tänker jag helt rätt. Jag ställer mig den enkla frågan:

-Är det värt 3.50 att få SLIPPA ha en extra brödförpackning med åldrande bröd väntande eller nedknölat i en redan överfull frys?

Och svaret är ju givet! (I alla fall så länge min snälla pappa handlar åt oss så snart nåt är slut!) Klart man hellre köper brödet färskt nästa gång man handlar! Och får mer variation! Hur dum får man bli. Köpa bröd man inte vill ha för att man tror att det är billigt…

För er icke-missbrukare låter detta säkert helt absurt. Ni kanske bara går förbi skyltarna till det bröd ni tycker ni helst vill ha dejn dagen. Och inte spenderar en halv dag framför jämförpriserna i försök att klura ut hur mycket riktiga lingon man får för pengarna i den dyrare rårörda lingonsylten jämfört med den äckliga sockermassan med lingonsmak.

Men för såna som mig är det en faktisk problematik! Vi som köper en CD-spelare, och därmed blir helt besatt av annonserna efteråt. Köpte jag rätt? Har det blivit rea på den nu? Hur mycket har jag “förlorat”?

En gång i tiden sa min mellanstadielärarinna (eller om det också var pappa?) att man skulle skilja på pengar man “tjänat” och pengar man “sparat”. Att tjäna pengar är att få in nya pengar man inte hade. Att spara är att inte använda upp pengar man redan har.

Jag tänkte att detta skulle vara ett lite lättsamt, lätt ironiskt inlägg, för det är ju en lite kul grej att kalla detta ett “missbruk”, men nu tänker jag att det faktiskt inte är mycket att skämta om. Folks förhållande till pengar är nåt som berör varenda en, varenda dag, och som bär en enorm symbolisk betydelse.

Hur vi använder våra pengar är en tydlig markör. Av nåt. Lite olika vad, beroende på vem man frågar. Men för mig är det faktiskt ett problem som ställer till en del svårigheter. Och dagens övning var en tydlig vändning som jag behövde. Jag är lyckligt nog lottad att kunna ha tillräckligt bra ekonomi, numera, för att inte behöva fundera på tre och femti. Jag tänker inte ens med nödvändighet på de barn som dör i onödan för att jag inte sparar in dem och sänder via Lutherhjälpen. Ni vet väl att typ 60 öre kan rädda ett barn från diarrédöden? Som liten skulle jag känt att de sex barn jag nu stal vätskeersättningen från skulle dö en plågsam död.

Idag vet jag att rättvisa i världen inte är helt beroende av min ekonomi. Bara lite. Våra val HAR effekt. Men det måste finnas en frisk människa inuti mig för att jag ska kunna hjälpa till att skapa en bättre värld. Blir jag friskare i mitt förhållningssätt till omvärlden, pengarna, reklamen och rabatterna, och det inte kostar mer än tre och femti, är det en rätt bra investering…

_________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om pengar, snålhet, rabatter, konsumtion

Den enda argumentation mot kvinnliga präster jag kunnat respektera var det min vän Leif sa till mig häromdagen:

- Jag är inte för kvinnliga präster. Men jag är å andra sidan mot manliga präster också.

Idag råkar jag ramla över en “gammal” nyhet jag missat. En ovanligt glädjande sådan!

Människor som mist delar av kroppen vill man gärna skära i, för att rekonstruera på bästa möjliga sätt. Oftast blir effekterna rent otroliga, när man jämför “före” med “efter”. Plastikkirurgins mer ursprungliga funktion, att skapa eller återställa funktion och normalitet (snarare än idealkroppar) gjorde mig lycklig när jag var liten och råkade hitta en bok skriven av en plastikkirurg hemma hos min farmor och farfar.

Jag måste ha varit “halvstor”, för jag minns att jag kunde läsa, men att jag samtidigt inte kunde förstå allt det som stod. Jag fick gå till farmor och fråga specifikt om ett fall kirurgen beskrev, för av nån anledning beskrev han aldrig VAD det var han återskapade. Men rätt detaljerat HUR. Farmor läste det, och svarade med flit nåt rätt intetsägande, och först som vuxen har jag lärt mig fatta att det man bara kallar “organ” hos en man, utan närmare bestämning, inte kan missförstås. Det är ju organET. Det som “gör mannen till man”.

Så, i brist på’hjälp att förstå, satt jag där länge och klurade. Han gjorde en tub, och vände den halvvägs ut-och-in, och jag funderade kring tarmar och annat, utan att komma närmare gåtans lösning.

Hursomhelst var texten i boken oerhört bra. Han beskrev hur människor med vanställda utseenden fick nya och bättre liv, men inte bara det. Han berättade också om den man som, när allt var klart, tog sitt liv. Han hade orkat så länge han hade nåt att kämpa för. Men när han nått bergets topp, fanns inget mer att kämpa för. Den bilden stannade hos mig.

Han berättade också om sin gamla granntant, vars utseende fick folk att rygga och barnen att ropa “skatan” efyter henne. När han väl hade kunskapen och resurserna, kontaktade han henne och erbjöd sina tjänster Pro Bono (gratis, på hederlig svenska). Hon var tyst länge, och sedan avböjde hon. Hon var skatan. Det fungerade, och hon ville inte ändra det. Han var en klok person, som kunde respektera att människor har och gör olika livsval.

En del i mig ville få finnas med i detta - att ge människor nya möjligheter att nå dit de behöver i sina liv, även rent fysiskt. Så även fortsättningsvis sög jag åt mig småbitar av information kring plastikbehandlingar.

En av dessa bitar var en artikel om en man som “behandlade” barn med Downs syndrom, genom att minska tungans volym. Med alltför stor tunga blev talet svårare att framställa, för barnet, och förstå, för omgivningen. Men den stora och oväntade effekten var att de opererade barnen fick mätbart högre intelligens än de obehandlade!!

Det är vårt fel. När vi ser ett barn med halvöppen mun och lite udda utseende stämplar vi genast på en stor mental varningslapp: utvecklingsstörd. Och då låter de flesta aktivt bli att se barnet. Och tilltalar man det gör man det med förförståelsen att ungen inget begriper, och helt utan förväntningar på att barnet skall kunna och vilja saker. Ett barn som ser mer normalt ut erbjuds en helt annan omgivning.

Hej, säger folk. Ser du katten därborta? Det är en siames va? Kan du räcka mig tidningen är du snäll. Och det är den interaktionen som skapar människor.

Senare i livet läste vi om amfibiernas enorma förmåga till regeneration. Det vet alla: Kopparödlan som släpper sin svans för att komma undan rovdjuret, och hur den sedan växer ut igen. Och det var ungefär då jag hörde om det där med fingertopparna.

Ett barn som mister yttersta leden av fingret har nämligen, ju yngre desto bättre, förmåga att återbilda sitt finger! Inklusive nagel. Bara man låter bli att skära för mycket. Låt den vara, helt ifred, håll det bara rent, så läker kroppen sig själv.

Och det är precis det vi nu lyckats utnyttja. Och som nu finns på film på internet: Även för vuxna kan man med extrakt av svinblåsa erbjuda cellerna en god regenerativ miljö där alltså en fingertopp även på en 62-åring kan växa tillbaka.

Att jag sedan som vuxen gärna hade velat arbeta med protesteknik, med proteser som styrs av vilje- / tankekraft via tex myoelektricitet, är kanske inte förunderligt. Och att den enda protestillverkning jag varit aktivt involverad i, är föreningen KIMs projekt för att förse män som skadat, fötts utan, eller på annat sätt behöver rekonstruktion av ORGANET, känns som en rätt kul blinkning till den där allra första läsupplevelsen hemma hos min farmor.
________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om proteser, utvecklingsstörning, rehabilitering, plastikkirurgi, penisprotes, cell matrix, cellmatris

Svenska amnesty har just släppt sin rapport om vad svenska folket tycker om väldtäkter. Det som uppmärksammas i medierna, tex aftonbladet är att så många anser att kvinnor bär ansvar, framför allt om de klätt sig “utmanande” eller “hånglat”.

Jag skulle önska att dessa personer fick sätta sig, tex ihop med en modereporter, och göra en mer exakt beskrivning av den utmanade klädseln. Det kanske finns en skala för vad som utmanar, och hur mycket?

Då kunde vi ha den bredvid varningar för pollen, tex. “Idag finns höga halter björkpollen, och våldtäktsfri kjollängd är 420 mm från midjan”. Så kan man ju justera det, utifrån väderlek (shorts är ju mindre utmanande en varm sommardag) och senaste mediedrev (omedelbart efter brutala överfallsväldtäkter är folk mindre benägna att skuldbelägga kvinnor).

Jag har skrivit om hur svårt jag tycker det är att kunna bedöma klädseln man får ha i Sverige. Vem avgör?

Men i Indonesien gör man det tydligt och bra. Man föreslår att kvinnor som ska markera att de inte är prostituerade ska bära ett hänglås på byxorna. Det vore väl en bra idé? Fast, tvärtom. Vi sätter hänglås på alla. Och så hämtar man gemensamt ut varandras nycklar hos en myndighet när man är ense om att man vill ha sex med varandra. Som en sorts kontrakt.

Trist bara om man ångrar sig innan man ska till. Man har ju skrivit på att den andre får ha sex med en. Så om det senare visar sig vara en elak jävel man bara vill slippa, kan man glömma sin rätt att gå. Är personen rasist? Spelar ingen roll, du skrev på. I förväg. Är det en psykopat, trevlig när ni mö ttes på festen, men nu märker du att det fanns både en Dr Jekyl och en Mr Hyde? Spelar ingen roll.

Ett sånt kontrakt finns redan, anser en stor del av svenska folket.
Om en kvinna har hånglat med en man måste hon nämligen ha sex med honom sen. Om han vill. För om man hånglat kan man inte bli våldtagen. Tycker de.

Jag och min vän Imme myntade en gång begreppet tvångstäkt. När inte din sk partner behövt ta till fysiskt våld, men du ändå inte haft ett fritt val. Jag tror begreppet behövs. Jag har skrivit av mig om hur svårt det är för dem som blir utsatta av någon de lever med eller är ihop med här och vet att jag inte är ensam om mina upplevelser.

____________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om våldtäkt, utmanande, klädsel, ansvar, skylla sig själv, hänglås, kyskhetsbälte