De gånger jag berättar om dotterns cancer för vänner som har någon sorts tro, brukar de innan vi avslutar samtalet säga:
- Jag ska be för henne
eller, alternativt:
- Är det okey att jag ber för henne?

Det känns bra, i båda fallen. Det betyder: Jag bryr mig om, jag fortsätter tänka på er, jag vill er väl. Och Gud och jag är ju ense om att det oftast är bra att bra saker sker, och att vi vill dottern väl.

Men när jag vandrar runt på nätets hemsidor för de barn jag känner till som är allvarligt sjuka finns det något i detta som allvarligt stör mig: när vänner och bekantas erbjudanden om förbön inte anses vara nog.

Taceys mamma berättar att hennes epostbrev om förböner går ut till 200 personer. Och därifrån till ett helt oräkneligt antal ”Prayer Warriors”. Så det vore trevligt om vi alla kunde markera på den elektroniska kartan var vi finns, så man kan se hur stort lilla Taceys förbönsnät är. Förbön som kedjebrev.

Och en ung pojke, Jarrod, är allvarligt sjuk och ska opereras. Och pappan skriver: Vi måste få Jesus att förstå hur viktig Jarrod är, och hur gärna vi vill att han ska bli frisk. Så, man ber andra om förbön, och att de i sin tur ber alla de känner, som ska be alla de känner, att bönfalla Gud att låta Jarrod bli frisk. För vi måste vara många för att påverka Herren Jesus…

Och det är då jag börjar ogilla vad detta säger om bilden av Gud.

Den Gud jag vill tro på bryr sig inte om majoritetsbeslut och opinion. En gud som låter sig påverkas av namninsamlingar för att avgöra vem hon ska hjälpa, är en annan sorts Gud än hon som lyssnar på en enda ynklig stackare i nöd.

En Gud som sitter med sin måttstock:
20 personer? Ok, lite tröst då.
200 personer? Lite helande då.
200.000? Okej, då kan jag överväga att göra ett mirakel…

Jag tror inte att någon av dessa föräldrar faktiskt ser Gud på det sättet, men det är en obehaglig företeelse, detta. När man tex ber Gud låta de Amerikanska Soldaterna ha framgång och vara beskyddade, och ska mobilisera tillräckligt antal bedjare för att försäkra sig om vinst.

Handlar detta med prayer warriors om att man ser så många mörkermakter ha kontroll över världen att man behöver ett visst antal böner för att bryta deras gemensamma makt med motangrepp? Då går det att förstå, men gör återigen bilden obehaglig: då är igen Gud förbjuden att ingripa i den lilla stackarens öde om den inte är uppbackad av mäktiga förbedjare.

Jag tror på det gemensamma böner gör för medvetandet om sånt man behöver förändras av själv. Att be intensivt för människor som lider, kan göra en mer beredd att göra egna uppoffringar för de lidandes skull. Men alltför ofta blir det tvärtom: Jag har bett för barnen i Afrika och de hemlösa, så nu har jag gjort mitt. Mitt samvete är rent. Nu kan jag använda mina resurser till min lilla kärnfamilj och köpa lågprisvaror från Kina utan att behöva ha en klump i magen över hur arbetarna där har det. Jag kan ju be en liten bön…

Så jag är tacksam för de människor som antingen tänker på eller ber för eller på annat sätt förmedlar både till oss och de högre makter de lägger sin förtröstan hos, att de vill oss väl. Men jag kommer aldrig begära en andlig namninsamling för att göra just min dotter frisk.

Tack ni som bryr er om. Det betyder mycket. Och, ja, om hennes situation berör er djupt, och ni vill berätta för andra om den och uppmanar dem att be för henne: Det gör ingen skada! Men utgången av ett barns kamp mot sjukdom kan aldrig vara en fråga om vem som lyckas skrapa ihop flest supportrar. Bara finns där för oss. Det räcker. Långt.

Förr auktionerades fattighjonsbarn ut till lägstbjudande bonde.
Idag läggs vården av sjuka och gamla ut till lägstbjudande vinstdrivande företag.

Förr inspekterade slavägaren sin egendom i munnen innan köp för att försäkra sig om att den var frisk och duglig.
Idag begär arbetsgivaren in intyg från försäkringskassan över tidigare sjukskrivningar.

Tur att humanismen ökar i världen.

Det finns massor av små skumma företag vars enda idé är att leta rätt på fonder du kan söka pengar ur. De tar betalt för att ge dig adresserna. Lura dem på den extrainkomsten genom att öppna sidan

http://www.stiftelser.lst.se/StiftWeb/SSearch.aspx

Där finns alla stiftelser med, och du kan söka i deras text efter en stiftelse som vill stödja just det du behöver pengar till. Med lite tur.

Karolinska har en sida med frågor och svar om barncancer. Men man verkar ha överfört alltför ohejdat från sidan för vuxna. För redan som fråga fyra, av bara totalt nio, petar man in frågan:

Kan man ha sex om man har cancer?
Ja, om man orkar. Under tiden som man genomgår en behandling mot cancer finns det perioder när man mår bra och är pigg. Under andra perioder är man mycket trött och infektionskänslig. Då får man vara extra försiktig med kontakter med andra för att inte bli sjukare. Men cancer smittar inte så man behöver inte avstå från sex av det skälet.

Snälla rara informationsansvariga… Visst kan ni väl ersätta den frågan med nåt betydligt relevantare för föräldrar till fyraåringar?

Jag köper ibland korv till köttätardottern. Falukorv. Men eftersom billighetsbutiken jag besöker (Matöppet i Hässelby: trevlig, välsorterad på frukt och grönt, mysigt kaotisk) inte för den dyrare och namnskyddade varianten* tittar jag för skojs skull på innehållsdeklarationen på ersättnings- / lurendrejeriprodukten / bluffkorven “Dalakorv”.

Jag börjar nästan skratta när jag läser det. Folk antar säkert när de köper korv att det finns kött i den. Det kanske det gör, men jag kommer inte så långt ned i listan innan jag ger upp. “Fett, maskinurbenat brosk, mer fett, blodprotein, vatten, konsistensgivare, kryddor, mer fett, mer…” typ. Ja, ni förstår.

Äcklig billighetsmat producerad av slakteriavfall, kan man kalla det. Som man försöker sälja som om det vore “fullvärdig mat”. Men sen tänker jag en gång till.

Om det inte vore för att man vill få konsumenten att tro att den äter nåt annat än den gör (dvs “riktigt” kött), och vill få oss att betala mer än vad innehållet är värt, så är det ju faktiskt detta jag vill.

Jag önskar en mer indiansk tillvaro. Mer ursprunglig. Att varje gång vi dödar ett djur, fäller ett träd, eller planterar en åker, att vi då ser till att åtminstone använda det vi tar. Helt och fullt. Utan att hälften skall slösas och förspillas.

Sverige importerar och exporterar kött. Vi importerar “finkött” och exporterar “fulkött”. Världen svälter, och vi tycker att man ska slänga riktig, god, ätlig köttfärs ur kyldisken på ICA för att nån bestämt att den bara borde hålla ett visst antal dygn.

(Om hela den historien: Ica hade verkligen misslett konsumenter om hur gammal maten var, och det var fel. Men drevet gick vidare in absurdum: Ica var så elaka att de skänkte mat med datum över “bäst före” till stackars hemlösa. Stackars människor. Som om det skulle bli bättre för stadsmissionens hungriga om butikens matgåvor försvann och istället går som avfall till förbränning. Som om alternativet vora att Ica tog av sina säljbara produkter och gav bort. Som om det vore Ica som tvingat på folk gåvor istället för stadsmissoiionen som dealat sig till att få ta lite av resterna från den rike mannens bord).

Nu diskuteras det om världens matproduktion ska kunna räcka. Med all rätt. Vi använder för mycket, då blir andra utan.

Om man då kan få “äckligt slaktavfall” att både se ut som och smaka som riktig mat, och det tom har näringsvärden som motsvarar “riktig” korv - är inte det då en del av räddningen inför framtiden?

Om vi vill slakta djur för att äta steken och filén, borde det väl vara vår förbannade plikt att först tugga i oss de delar vi nedvärderar innan vi har ihjäl nästa individ?

Så plötsligt ser jag med mer kärleksfulla ögon på den nyss så obehagliga varan i min hand. Hm. Nu kan jag tänka mig att låta dig stoltsera med namnet “rädda-världen-korv“, istället, tänker jag.

Samma butik har det goda omdömet att göra annan sk äckelmat tillgänglig. Inälvsmat alltså. Sånt vi moderna rikemansbarn ratar. Här finns både Kosher och Halal, på gott och ont, och man säljer märgbenen till vovven och fårtarmarna till den klassiska rätten man åt hemma som barn. Njurar, hjärtan. oxsvansar och levrar säljs i en omfattninga jag aldrig någonsin sett på Ica/konsum. Vilken tur, tänker jag, att folk tar hit traditioner som värnar mer om strama resurser och kanske lär oss hur man lever när allt skall tas tillvaras. Så som vi borde leva.

Själv tänker jag trots min “ahaupplevelse” inte köpa några större mängder räddavärldenkorv. Om jag ska äta nåt som ska se ut som korv men inte innehålla kött vill jag hellre att den är vegetarisk från början till slut. Vegetariskt är gott, etiskt, och nyttigt. Så varför döda kossan från början?

Men jag har ju tittat tidigare på den här problematiken med vad som kan ätas och inte, och funderat över problemet med marknadsföring:

Äckligt men näringsrikt slam kan maskar äta. De ombildar oerhört snabbt oätlig gegga till mask. Mask är nästan bara vatten och proteiner. Helt fenomenalt som berikningsmedel till tex barn som inte får tillräckligt med mat. Eller varför inte kroppsbyggare. Men det LÅTER inte så kul. Malda maskar är per definition äckelmat. Klart värre än “maskinurbenad köttmassa” ur PR-synpunkt. Och om vi ger det ett tjusigare namn kommer nån göra en stor grej av det, och så blir det bojkott. Trots att det är en möjlig väg till snabb och billig proteinförsörjning för många.

Vi måste alltså få folk att fatta att om det smakar gott och inte använder alla jordens resurser, så är det helt okej med “äcklig” mat.

Ett bra exempel på hur namn spelar roll är den relativt nya vegetariska produkten quorn. Om du gillar den men ogillar osmakliga namn kan det kanske räcka med att kolla upp vad biologerna kallar den utmärkta svampfamilj som den byggs upp av för att du ska sluta köpa den. Oavsett hur gott, billigt, lidandefritt och nyttigt det blir.

Utvikning: Quorn innehåller ägg - kan man be om specificerat frigående quorn? Om dottern vill ha grillkyckling - varför står det inte på broilers om de är lyckligt frigående? Är det bara äggläggarhönsen som behöver skydd?

****************

Världen har inte råd med att vår köttbit först, i ko- eller grisform, ska käka upp andras mat. (Fiskmjöl, hö, spannmål, plus allt det bränsle som går åt till att värma djurfabriken och transportera maten.)

Och att alla delar av kossan vi äcklas av sedan skall kasseras trots att de är fullt ätliga.

Att andra delar ska kasseras pga åldersnoja hos oss som måste läsa en siffra för att vi inte längre kan lukta oss fram till att mat är ätlig.

Och att vi sen tar så stora portioner att vi inte ens bryr oss om att äta upp ens den bit som till slut hamnade på vår tallrik. Utan slänger de sista 20 procenten av biffen efter allt den kostat världen.

 … då är det faktiskt dumt att mammor och pappor slutade säga:

-Ät upp maten - tänk på barnen i Afrika.

Fotnot:Korv
Färdigförpackad, blandad, svensk köttprodukt som innehåller minst 20 % kött ska vara märkt med uppgift om fetthalt i den saluhållna varan. Bestämmelsen krävs inte på produkter från andra EU-länder. Tidigare namnskydd för svenska korvar har upphört. Innehållet ska dock alltid framgå av ingrediensförteckningen. Mängdmärkning i procent ska finnas på köttinnehållet.
Falukorv finns kvar som namnskyddad produkt enligt särartsskydd inom EU.

Fenomenalt bra dekal på Akademiska sjukhusets patienttoalett:

“Lite skit under naglarna har väl ingen dött av!”
Jodå.
Tvätta händerna.

En vän till mig använder en lite finare omskrivning när hon behöver nyttja tobak. Och det funkar bra -men det har för henne blivit så synonymt med “att röka” att hon först inte uppfattade det komiska i situationen:

Vi har promenerat, utomhus, i nära två timmar. Och ska just gå upp för trappen till mitt hus, när hon saktar in:

-Jag tror jag ska ta mig en nypa frisk luft…

******************
Och på Astrid Lindgrens barnsjukhus skulle jag önska att man blev bättre på eufemismer (förskönande omskrivningar). Barnsköterskorna är väldigt vana vid småbarn. Och vid cytostatikakurer måste allt urin samlas, vägas, och testas.

Tonåringen sitter med sina jämnåriga besökare och spelar kort, när nån rycker upp dörren, stormar in, och hojtar:
- Johanna, du måste KISSA PÅ POTTAN!

Tack. Underbart välgörande. Vad sägs om:

“Johanna, vi skulle behöva ett nytt pH-värde.” ?

Eftersom min text blir så lång, delar jag upp den i ett par kortare stycken, så en del kommer det finnas länkar till längre ner!

“-Tjatet fungerade som sandpapper på mitt självförtroende.”

Nu i efterhand menar Gunilla att det är viktigt att man inte blandar ihop normalitet med livskvalitet. Omgivningen tror ofta att en person, om den blir mindre “udda”, också automatiskt kommer att uppleva en bättre livskvalitet. Det finns inget sådant absolut samband. Självkänslan: “jag duger som den person jag är”, och självförtroendet: “jag klarar saker”, är det som avgör hur den livskvalitet en person upplever. En person kan upplevas eller vara oerhört udda och ändå har en hög livskvalitet och tvärtom, men för de anhöriga kan det vara svårt att acceptera.