Tjat i kvadrat

Ungen kommer inte upp ur sängen. Ja, jag vet att hon är tonåring, att hon behöver sova extra mycket, för att allt som växer och förändras ska hinna med. Men än sen: Skolan börjar när den börjar. Förresten beror det ju på att ungen inte går och lägger sig i tid. Så jag tjatar.

 

Kliv upp nu! Hörru! Klockan är mycket! Du kommer försent! Skynda dig nurå!! Gå och lägg dig! Stäng av det där spelet. Har du förresten gjort läxorna?

Så här hade jag inte tänkt mig mitt demokratiska föräldraskap, där aktivt lyssnande och jagbudskap var ledstjärnan. Hon blir sur som ättika. Jag med, fast jag inte vill kännas vid det.

Jag har ju Asperger. Vi ska ju ha ett okonventionellt tänkande. Så jag byter förhållningssätt. Redan tidigare har jag ju poängterat att det är hon som tvingar mig att tjata. Gör hon det hon ska, i rätt tid, slipper vi båda den där skittrista delen i vårt umgänge. Men som mamma måste jag ju… Jag bestämmer mig nu för att göra det tydligare. Klockan 20 ska spelet stängas av, var det sagt. Men jag är liberal: Är man mitt uppe i något som är svårt att avsluta håller man på längre. Det är ju bara det att när hon får hålla på längre händer ju hela tiden nya saker som tar tid att avsluta…

Jag sätter mig med henne och meddelar:

Klockan åtta talar jag om för dig att klockan är åtta. Då har du 20 min på dig att avsluta utan att jag tjatar. Tjugo över tjatar jag första gången. Sen var tionde minut. Och när den absolut sista avslutstiden kommer, går jag till proppskåpet och bryter strömmen.

Det funkar. Nån gång när jag varit trött har jag gått och lagt mig innan henne, och meddelat: I kväll får du tjata själv, för jag går och lägger mig nu. Hon vet att jag inte tjatar av elakhet. Mängden tjat beror inte på om jag är sur eller glad. Tillvaron blir förutsebar och hon väljer själv avvägningen mellan speltid och tjat. Men hon ifrågasatte den tidiga sluttiden.

– Vaddå? Sa jag. Det är klart du måste sluta tidigt! Du kommer ju inte upp i tid!

– Det är för att jag blir på så dåligt humör av ditt tjat, sa dottern. Aha.

Ny analys alltså. Sätter oss med papper och penna. Skolans starttid, minus restiden. Det blir den tid hon måste vara utanför ytterdörren. Utgångstiden minus absoluta minimum för att slänga på sig kläder och borsta tänder blir senast tillåtna tiden ut ur sovrummet. Jag får i uppgift att ”tjata”, dvs banka på dörren etc, om hon inte fixar att hålla de minitiderna.

Sen dess har jag aldrig behövt säga ett ord på morgnarna om vad som måste göras. Hon är trevlig, såpass som man kan om man är en trött tonåring som måste till skolan. Äntligen är jag fri från det där eviga tjatandet jag aldrig velat fastna i. Och hon kan själv styra sänggåendet. Och en hel del allt annat som hon rätteligen ska få ha eget ansvar för och kontroll över.

Det finns bara en sak jag ångrar: Att vi inte gjorde det här tidigare.

Annonser

april 30, 2007. Asperger, förmågor, social träning, tonåringar. Lämna en kommentar.

Datorspelen förstör våra barn!!

För drygt ett år sedan upptäckte vi ett spel på internet. Ett ”massive multiplayer roleplaying game”. Dessa spel är inte som vanliga datorspel med förutbestämda handlingar: Varje rollperson spelas istället av en människa någon annanstans. Det en person säger och gör styrs helt av dess spelare.

Detta blev starten på ett rejält förfall. Spelet började uppta mer och mer av vår vakna tid. Vi kunde glömma tiden helt och plötsligt upptäcka att klockan var närmare väckarklockans förinställda väckning än planerat sänggående. Matvanorna försämrades. Man måste ju tillbaka snabbt till spelet.

Jag hade låtit dottern spela spel på sin dator tidigare. Mest bildande pedagogiska program. Aldrig spel på internet, hade jag sagt. Vanliga spel kan man ju spara, och fortsätta med nån annan gång. Nätspel spelar man ju tillsammans med andra, ofta i en grupp där alla behövs för att slutföra ett uppdrag. Man kan knappt gå och kissa utan att riskera att hela gruppen misslyckas.

Nu när jag själv brutit mig loss från spelets oerhört beroendeframkallande värld har jag försökt utvärdera framför allt vilka konsekvenser spelandet fått för min minderåriga dotter:

Till att börja med har hon lärt känna nya bekanta. Så kallade nätkontakter. Och börjat prata med genom internetröstkommunikationsprogram (Team Speak) och senare via mejl, chatt och telefon. Personer som kommit på besök i vårt hem. Som blivit våra vänner. Vidgat vår bekantskapskrets. Några har vi hälsat på i andra länder. Haft en utgångspunkt hos dem, så att resandet kunde ske utan omständigt letande efter boende och sevärdheter.

Själva spelandet innebär att hon får ikläda sig vilken roll hon vill. Och kan testa sin egen känsla och andras reaktioner på olika förhållningssätt. Utan att behöva ta konsekvenserna det skulle inneburit i den verkliga världen. Hon har flera olika karaktärer med helt olika personligheter. Hon har fått lära sig tydliga regler som underlättar umgänget i grupp. Att de som är oartiga och egoistiska snart blir ökända och undviks. Vad som krävs av samarbete i en grupp, både av uppoffringar och av specialisering på det man är bra på. Hur man ger utrymme åt andra istället för att tro att man själv klarar allt bäst. Hon har fått följa snabbt genomlevda relationskriser, och hur de inblandade rollfigurerna hanterat dem. Något som antagligen skulle utspelats under en tidsrymd på flrera år, kan hon se utvecklas över loppet av några veckor.

Hon är med i en grupp: ett gille, bestående av ett tjugotal spelare, som har egna berättelser kring deras karaktärer. När de följer sina uppgjorda planer reagerar inte andra alltid som man tänkt. Alla låter ju sina figurer agera utifrån hurdana deras karaktärer är. I gillet uppstår självklart en del friktion. Det uppstår kriser mellan de verkliga personerna. Hon får vara med och medla, försvara, förklara, söka lösningar. Hon blir tagen på allvar. Ingen vet om en spelare är ung eller gammal. Man eller kvinna. Fattig eller rik. Varifrån du kommer. Om du inte väljer att berätta det. Man blir bemött bara utifrån sina egna egenskaper, och dem man valt åt sin karaktär.

Hon måste kommunicera på engelska. Skriftligt, i spelet, muntligt på pratkanalerna. Lära sig att förstå alla de dialekter och brytningar man talar med, i ett ”community” av människor från helt olika delar av världen.

Under ett års tid var jag med och spelade. Hon bad mig, och jag gick sakta men säkert med in i hennes värld. Jag fick veta vilka hon umgicks med, fick umgås aktivt med min tonårsdotter flera timmar varje dag. Vi hade gemensamma bekanta, som vi pratade om när vi inte spelade. Om vilken typ av problem de hade. Om vad som kunde göras, och när det var lika bra att bara släppa projekt ”hjälp tillrätta”. Hon har blivit en expert på att känna igen dem som bara vill utnyttja hennes vänskap och kunskap, och dem som man kan lita på. Dem som kan få bli ens verkliga vänner.

Så, datorspelen är verkligen.. ehm… olämpliga för våra barn…?

 

april 30, 2007. förmågor, internet, social träning, spel, tonåringar. Lämna en kommentar.

Tiden hoppar hage

När jag var riktigt liten var livet långsamt.

Allra yngst fanns jag i min egen värld, helt oberoende av tidens gång. Det var de vuxna som envisades med att hacka upp tiden. Sova nu, vakna nu, äta nu, till dagis nu. Själv levde jag i en tidlös tillvaro.

Sedan kom de hormonella åren. Då kroppen gjorde uppror mot min gamla världsordning. Då själen började höja sina skrik, och existensen blev outhärdlig mellan varven. Då blev mig tiden förfärligt utdragen. Tiden då ångest och molvärk slet i kropp och själ.

När jag förstod att det värsta kom och gick med blodet hittade jag vägar att hålla mig levande genom hopplös väntan. Jag skapade bilder av lidandets varför. Det måste ju finnas en mening…

Men livet var inte så gott att dess sorg och smärta bara skapades inne i min hormonöversköljda hjärna. Lidandet fanns. Överallt omkring mig. Och min egen litenhet inför allt detta… Jag ville så gärna tro att det jag kunde göra kunde ändra världen, åtminstone den lilla, åtminstone för någon. Kanske min egen smärta skulle minska om jag fick lätta någon annans.

Jag började vandra om tidiga nätter. Söka efter ensamma själar att omvända. Jag ville så gärna att livet skulle ha en mening att jag handlöst slukade religionen och psykologin. Jag trodde att de små tecknen jag fann på att livet ändå var gott skulle kunna lyfta andra från den yttersta randen om bara jag kunde visa dem vad jag såg.

Jag blev äldre. Tiden började ändra tempo. Den gick så långsamt på timmarna när man skulle hålla sig skärpt, så länge att hjärnan ville explodera. Samtidigt som den rusade fram till proven. Aldrig tid nog att hinna bli färdig. Alltid få nöja sig med det medelmåttiga, för att tiden inte riktigt ville räcka till. När tidens förblindande hastighet stoppade möjligheten att få bara vara. Med mig själv. Med goda människor.

Det kom en tid då det inte gick att sova. Jag visste att man måste, borde, men det fanns så mycket ogjort. Som jag av ren utmattning inte orkade göra. Blev stående i en zombielik tillvaro av pappersflyttande och annat meningslöst medan morgonen nalkades till en ny sömnbristande dag.

Långt senare förstod jag vad det var jag gjorde de där nätterna. Jag försökte besvärja natten med en barnslig känsla för magi.

Dagen blev ju aldrig vad jag ville. Jag var misslyckad. På så många plan. Och även denna dag skulle oåterkalleligen ta slut. Läggas till handlingarna. Som ännu ett misslyckande.
Men om jag inte gick och la mig… Då kunde nog inte dagen ta slut… Då var det ännu inte försent… Då hamnade mitt livskonto inte på lika mycket minus.

Nu när jag förstår kan jag lättare släppa dagen, när kvällningen kommer. Det gör fortfarande ont att betrakta ännu en olevd dag. En då inget hände, gjordes, åstadkoms. Men mitt liv börjar om i morgon. Om jag förlåter mig dagen och lägger den bakom mig, kan jag få möta en ny imorgon. Mer utvilad.

Idag är livet långsamt om dagen men snabbt i åren. De försvinner, liksom månaderna och veckorna. Det hör till. Vårt andra levnadsår utgör hälften av vårt då levda liv. Vid 50 är det nya året bara 2%. Så mycket är en upprepning av det vi redan vet, sett och hört. Det har inte samma nyhetens behag. Och vissheten att dalar och höjder kommer och går, att sorger kan mista sin udd med tiden, gör det lättare att acceptera livet som det kommer.

De gamla brukar börja leva långsammare igen. Till de små barnens glädje. De har tid att på nytt upptäcka det lilla i världen. Jag är inte rädd för att leva där och då. Jag bara hoppas att vägen dit tar några omvägar.

april 26, 2007. åldrande, hopp, tid, tidsuppfattning. 5 kommentarer.

Våga drömma

Minns ni Ville, Valle och Viktor?

Valles dröm
Det finns nånstans en blå planet,
en blåare planet än våra berg och sjöar.
Där alla männskor får bestämma,
bestämma om hur det ska vara
för oss alla.

Det finns nånstans en grön planet,
en grönare planet än våra hav och ängar.
Där vattnet alltid går att dricka
och luften alltid går att andas
för oss alla.

Det finns nånstans en röd planet,
en rödare planet än våran solnedgång.
Där alla har vad dom behöver
och alla gör vad dom förmår
för oss alla.

Min vän sörjer sitt förlorade paradis. Det som aldrig fick finnas, annat än som en dröm. Men drömmen fanns. Och förmågan att ibland ta sig dit när verkligheten blev för svår. Utan drömmar är mänskligheten förlorad.

Det kallas desillusion, detta att växa upp. Att skärpa sig. Att kasta av sig ungdomens idealism och radikalism. Var lite realistisk nu. Gå inte där och dröm. Som om drömmarna vore en illusion. Något som inte finns för att det inte kan finnas. Aldrig har funnits. Sen finns det de som väljer att hoppas på Pie in the sky when you die. Jodå, jorden skall bli paradisisk, eller så kommer man till himlen. Såja, allt ska bli bra.. Det ordnar sig. Ovan Där.

Själv väljer jag att tro att detta är mitt enda liv.
Innehållet har växlat. Delar var goda, rika, lugna. Andra delar var ångest och smärta. Jag försökte skapa bilder av lidandets varför. Det måste ju finnas en mening.

Idag har min själ stillnat något. Upprörda vatten har lugnats. Och jag accepterar en enda sanning:
Livet är svårt.

Jag fann en bok. Den betydde mycket då, och jag har den kvar i min bokhylla. Men jag läser den ytterst sällan. Jag bara memorerar den första meningen: Life is difficult. Sedan handlar hela boken om hur man bäst förhåller sig till detta enda. Att livet inte för någon enda är lätt. Hur man hanterar det svåra. Hur man gör för att våga se och möta livet och de svårigheter det innebär. Istället för att undvika.

Jag är viss om att det inte betyder att vi måste tappa vår förmåga att drömma. Vi kan inte forma en godare värld om den blir omöjlig att tänka. Utan sömnens drömmar kan människan inte leva. Och inte heller utan hjärtats.

Jag tror på att ge varandra kärlek. Men jag tror inte vi kan göra andra lyckliga genom att lägga allt vårt fokus på dem. Jag tror vi måste söka det som får vårt eget hjärta att sjunga. Unna oss att få gå in i och njuta av de små vardagssaker som ändå är någorlunda bra, även om de känns navelskådande. För de små och stora lyckor vi själva känner betyder något i universum. Världen behöver sjungande hjärtan. Jag behöver dina drömmar.

april 26, 2007. ångest, hopp, kärlek, livskraft, livslust, lycka, sorg, svek, utopi. 4 kommentarer.

Bloggkarneval om Neuropsykiatriska funktionshinder!

Spiro Spero skriver om diagnosen som ett verktyg för att förstå sig själv.

Barracuda diskuterar Aspergers syndrom och normalitet.

Trollhares text om diagnostik och kön har en rubrik som får Aftonbladet att fälla avundsamma tårar.

Minou beskriver Aspergers som ett annorlunda sätt att fungera – men inte ett felaktigt sådant. (Hennes inlägg om etiketter är också läsvärt.)

Agatha ifrågasätter att man kan simulera neuropsykiatriska funktionshinder.

Tommy riktar än skarpare kritik mot samma föreställning.

Läs mer om karnevalen här.

april 23, 2007. Asperger, Bloggkarneval, diagnoser, förmågor, Neuropsykiatriska funktionshinder. Lämna en kommentar.

Leva utan dig

Det lilla barnet skulle dö. Kanske. Man kunde inte veta. Inte än. Först var det alla behandlingar. Risken var rätt liten att det skulle gå så illa. Men, jo, det var tänkbart.

Och tänkbart räcker för att det otänkbara plötsligt måste gå att tänka.

Mamman höll barnet tätt intill sig. Genomfors av känslor. Men efter en tid, när de högsta vågorna av obegriplighet, panik och smärta stillnat, skrev hon ett brev.

”En av mina första tankar var: Om du dör kan jag inte leva. Hur skulle jag kunna fortsätta, utan ljuset i min tillvaro, utan meningen med mitt liv?

Men sedan förstod jag att det alls inte stämde. Jag hade ju redan levt i många långa år innan barnet. Och jo, jag skulle överleva. Saknaden skulle följa mig resten av mitt liv, men jag skulle klara av att fortsätta. Och det viktigaste argumentet, det som fick mig att rycka upp mig från min självkoncentrerade destruktivitet, var att jag alltid vetat vilken förälder jag inte ville vara.

För den stora sanningen var: Om jag inte kan leva utan dig, mitt älskade barn, så kan jag inte ge dig frihet att leva ditt alldeles egna liv. Om jag behöver dig, för att leva mitt liv, för att vilja och orka, lägger jag på dina späda axlar ansvaret för min lycka. För mitt välmående. För min framtid.

Istället vill jag ge dig fri. Redan nu måste jag leva ett sådant liv att jag kan säga:

Jag kan leva utan dig.

Med hela min varelse känner jag, att jag hellre har dig i mitt liv. Men jo, en av mina gåvor till dig kommer vara att jag behåller ett eget liv. Att jag gör dig onödig. Men önskad och älskad.”

Barnet klarade sig. Som ju varit den sannolikaste utgången.

Men den del av mammans symbios som inte fanns till för att skydda den lilla, utan för att trösta mamman ut ur existensens ensamhet. Det band som skulle ge henne ett oavvisligt existensberättigande. Det brast, och rämnade, en gång för alltid. Någonstans i sitt inre fortsatte mamman att tillåta barnet att vara en gäst i hennes liv. Aldrig något att äga och klamra sig fast vid. Deras kärlekssaga förminskades inte av detta. Bandet blev inte mer bräckligt.

Där rymdes bara också en fläkt av frihet.

 

 

 

 

april 22, 2007. döende, hopp, kärlek. Lämna en kommentar.

Unika lika hjärnor

Diagnoser av kroppsliga problem bygger på att förklara vad som inte fungerar. Eller fungerar dåligt.

Samma ord, diagnos, används för att beskriva neuropsykiatriska funktionssätt. Trots att man vet att ingenting behöver fungera ”fel”. Det fungerar bara annorlunda.

Förmodligen fungerar varje människas hjärna på ett unikt sätt även om vissa grundprinciper är gemensamma. Har du funderat på din upplevelse av färgen röd? Din hjärna noterar en visuell stimulans som du ”ser”. Inte i ögat, utan i hjärnan. Din kompis tittar på samma röda färg. Hens hjärna noterar också ett visuellt stimuli, men vi kan inte veta om det ser likadant ut för henom som för dig. Det kompisen ”ser” inne i hjärnan är kanske det du skulle kalla blått. Ni tror att ni upplever intrycket lika, eftersom båda lärt sig att kalla upplevelsen ”rött”. Ingen kan jämföra det som finns i din upplevelse, med henoms. Vi tror att våra inre världar är lika…

Hos oss med Asperger märks det däremot ibland utåt att våra inre upplevelser är annorlunda än majoritetens. Att vi normalt har ett annat fokus. Våra hjärnor tar in detaljer. Massor av detaljer. Och varje detalj är unik och tar plats för bearbetning. Så vi minns normalt detaljer med en tillförlitlighet som inte är majoriteten förunnad. Men har svårare att förstå det underförstådda i mellanmänsklig kommunikation.

Tony Attwood vände på konceptet att personer med Asperger fungerar dåligt eller felaktigt. Han plockade fram det som är styrkor med att fungera på detta speciella sätt. Nya diagnoskriterier. Exempel på hur det ”annorlunda” kan beskrivas med positiva symptom. Inte efter brister och felaktigheter i funktion. Aspiekriterierna finns översatta här:
http://www.rdos.net/sv/aspie.htm.

Att få och förväntas acceptera en diagnos av ”felaktiga hjärnfunktioner” kan vara oerhört kränkande. En pojke jag kände blev bindgalen när de försökte få honom att acceptera diagnosen Asperger.

– Jag är ju jag! Det är min själ, min hjärna, mitt jag ni försöker sjukförklara! Allt det jag är! Hela mitt väsen!

De gav honom aspiekriterierna. Han kände igen sig. Han kände ju sina styrkor, de punkter där han var annorlunda än de flesta av hans kompisar. Att fungera annorlunda kan kännas helt okej. Att vara fel kan ta all ens självkänsla.

Jag är glad att jag slutligen fick min Aspergerdiagnos. Nu ligger bitarna på plats. Jag förstår när, var och hur olika situationer uppkommer. Vad som oroar de ”normala”. Eftersom jag har Asperger får jag anpassa en del situationer och hur jag hanterar dem, utifrån att många andra tänker och beter sig på ett annat sätt.

Jag kan känna att jag inte är fel och otillräcklig. Bara lika unik som du. Men kanske på ett annat sätt.

april 21, 2007. Asperger, diagnoser, hjärnan, tänkande. 6 kommentarer.

Att döda det förflutna

I många år hade Lena en syster.

Systern orkade inte längre. Hon tog hon sitt liv. Från den stunden upphörde hennes liv.

Men det var bara framtiden hon var tvungen att välja bort. Det liv hon dittills levt hade inte varit förgäves. Att hon funnits hade berört. Det som varit lämnade hon kvar. Sina spår i världen. De minnen hon skapat i dem hon mött.

Lenas systers pappa…

Låt oss säga att han inte tog hennes liv: Inte det som skulle komma. Han var inte den som ändade det.

Men han tog det liv som varit. Förintade hennes existens ut tillvaron. Aldrig någonsin sades ett ord. Aldrig skrattade man åt de goda minnena. Aldrig grät man över de onda. Aldrig talade man om det svåra: Om varför det hände. Om hur det gick till. Om vad man borde gjort. Om vad man borde sett. Om vad man inte kunnat…

Lenas syster hade plötsligt aldrig funnits.

Hennes pappa tog det liv hon själv inte kunnat utplåna. Genom sin tystnad.

april 15, 2007. död, självmord. Lämna en kommentar.

Får man gilla självmord?

Jag ringde för att jag ville prata. Det var en tid sedan sist, och vi brukade alltid komma tillbaka till varandras vänskap. Minna var en av dem man kunde fortsätta med, där man slutade sist… En sån kompis man aldrig tappade kontakten med. Även om vi efter flytten sågs mindre ofta.

... hon… har gått bort…
sa han. Hennes man.
Hon tog sitt liv.

Minna var död. Jag visste att min underbara vän kunde dö. Det kan vi alla. Så många runtomkring mig hade blivit berövade så mycket av det man rent statistiskt tyckte att de borde ha rätt till… Jag förstod att hennes kropp kunde ha gett upp för länge sedan. Den ena sjukdomen efter den andra hade krupit in i hennes kropp. En åt sönder hennes tarmar, en smälte samman hennes ryggrad, en förstörde hennes blod.

Ändå hade hon varit lycklig. Hon hade hunnit få de älskade barnen innan sjukdomarna fått henne i sitt grepp. Hennes livsglädjebarn. Hon älskade honom, sin man. Hon hade en djup trygghet i sin livsfilosofi och den trygghet hennes gud var. Lycklig, i och genom allt.

Ändå, berättade hon för mig. Ändå.

Det fanns gånger. Stunder. Inte så att hon längtade efter döden. Bara detta att livet gjorde så ont, var så tungt, att hon fylldes med den där oerhörda känslan att: Det går inte längre. Det måste sluta om jag ska överleva. Om jag så måste dö måste detta sluta, för jag orkar inte mer nu. Klarar det inte längre.

Och jag visste vad hon pratade om. I mindre skala, men samma sak. Inte en dödslängtan. Inte en självdestruktivitet, ett behov att få göra sig illa. Bara en oändlig trötthet. Smärtan och tröttheten blev så övermäktig. När den sög i sig kraften ur både kroppen och själen.

Minna har gått bort. Sa hennes man. Sorg och chock och oförståelse i min själ. Nej!!! Inte hon… Som så gärna ville leva. Som hade så små och så mysiga små ungar. Hon som var så stark och livsglad…

Hon tog sitt liv. Sa hennes man. Och all min förskräckelse lade sig och stillnade som ett hav efter stormen. Åh. Hon valde det själv. Jag hade hunnit känna sådan hopplöshet över hur döden så ofta tog dem som verkligen älskade livet, men lämnade kvar så många som mest längtade efter att livet skulle ta slut…

Det hade varit så fullständigt meningslöst om en rattfyllerist ändat hennes liv en sen kväll. Om någon av medicinerna plötsligt gett en oväntad bieffekt. Om livet ryckts ur hennes händer.

Men hon valde det själv. Jo, jag vet att det för många aldrig finns ett verkligt val. Att många gör försöken i desperation och skulle orkat vidare om någon bara orkat se. Orkat förstå. Orkat hjälpa.

 

Men hon valde ändå själv. Hon hade redan försökt, tidigare, berättade han. Men då hade de funnit henne i tid. Innan det var för sent. Den här gången hade hon planerat det bättre.

Hennes läkare sa att detta tyvärr ofta händer. Att medicinen som skall lyfta upp ur depressionen, börjar med att lyfta handlingsförlamningen. Ger lite ork. En tid innan den lyfter den förtvivlan och hopplöshet som dränker och kväver. Man är ännu inte utan ångest. Men man har ork nog att göra något åt den…

Han lät sina barn känna alla sina känslor. Hur de älskade och saknade sin mamma. Och hur de hatade henne för hennes svek: att hon lämnat dem. Övergivit dem i en mammalös värld. Allt får finnas. Och jag sörjer deras öde. De hade en så stor och godhjärtad mamma.

Men jag kan inte hjälpa det. Att det, som för andra var det djupast tragiska, att hon dog för egen hand. Det kan jag inte känna. Om hennes liv tagit slut mot hennes vilja… Då hade jag gråtit mycket länge. Att en människa efter så mycket lidande och vånda väljer att ge sig själv frid, ser jag som hennes yttersta rätt.

Vi hjälper våra vänner, de onakna och fyrbenta, till en död undan livets plågor när vi tror det är för mycket att bära. Vi unnar inte våra pälslösa tvåbenta vänner samma rätt.

Därför, mitt i all tragiken, respekterar jag ditt val. Vi skulle gjort mer. De myndigheter som kränkte dig och förvärrade ditt helvete. Den oförstående chef som förklarade för dina assistenter att du alls inte var sjuk på riktigt. De som ifrågasatte om du alls skulle få de hjälpmedel och bidrag du inte kunde leva utan. Dem lastar jag för din död. Dig lastar jag inte. Dig sörjer jag, för min djupa förlust av en älskad vän. Men att veta att detta var ditt eget, genomtänkta beslut, gör det tusen gånger lättare. Din smärta är slut. Ditt liv försvann med den. Jag älskar dig alltid. Farväl.

april 15, 2007. ångest, död, döende, självmord. 2 kommentarer.

Långsamt farväl

 

Du lät mig sy din klänning. Ni skulle gifta er. Trotsa ditt öde.

Du hade valt tyget med omsorg. Döden åt dig sakta. Du visste att du skulle dö.

Döden hade mätt ut dina dagar. Och du älskade honom. Så länge du levde skulle du leva med honom.

Du bar klänningen då ni gifte er. Och lovade att älska varandra i lust och nöd. ”Tills döden skiljer oss åt…”

Du valde platsen där du skulle vila. Du valde platsen med omsorg. En vacker plats. En fridfull glänta i en susande skogsdunge.

Jag ville dig så väl. Men den största gåvan jag kunde ge dig vara att lämna dig ifred. Så lite tid. Så mycket olevt liv. Jag fick ge dig min tystnad. Gå bredvid dig på stigen genom vår skog där vi vandrat så ofta. Sitta i din soffa med tekoppen mellan mina händer.

Visst talade vi ofta och mycket. Om livet. Om döden. Om tillvaron efter döden. Din tillvaro, och hans. Du ville honom allt gott. Du ville åt honom en kärleksfull famn när du gått vidare till en annan plats. En från vilken det inte fanns någon återvändo.

Alla grät vi med dig. Men mest med oss själva. Att leva kvar utan de man älskar gör så ont. Att se dig försvinna in i orklöshetens grepp. Hopplöshetens träsk gick du bara förbi. Det saknade makt över dig. Sorgen drack du i djupa klunkar, men tröstlös var du aldrig helt.

Utan ord bad du om att få vara ifred. Skyddad från vår ångest. Du berättade om alla de välvilliga, som inte orkade se dig dö. Deras desperata kamp för att hindra det att hända. Deras råd, deras artiklar om nya behandlingsformer, deras böcker om att tänka sig frisk. Du berättade hur det blev så mycket tyngre att dö när du fick bära inte bara din sorg, utan också deras oro. Hur det gav dig skuld med alla de goda råden om vad du borde göra för att hålla dig vid liv, för deras skull…

Så jag sörjde dig i ensamhet. Grät över ditt öde. Och fanns om du ville nå mig. Och du kom. För att be om en klänning. För den sista stora festen, den sista ceremonin. Jag grät varje stygn och jag jublade för varenda ett. Över att du måste dö. Över att du in i det sista valde att leva.

Tack för att jag fick vandra en tid vid din sida. Tack för skratten vi skrattade. För tårarna vi grät tillsammans. Vila nu äntligen i frid.

april 14, 2007. döende, hopp, kärlek, livskraft, livslust. Lämna en kommentar.

Getostsidyll

Det fanns en tid…

Då små barn på sjukhus var stilla i sina sängar. Sen kom föräldrarna på besök. Efter varje besök blev barnen otröstliga. De grät. De saknade mamma och pappa och det välbekanta.

Ledsna gråtande barn kan ju aldrig vara bra. Så besöken drogs in. Nu blev barnen så snälla så snälla. De grät inte längre.

Och när de kom hem igen till slut var deras själar ärrade. Mamma och pappa var borta ur deras unga själar. Deras stora trygghet. Barnen var likgiltiga, eftersom den stora separationen trasat sönder deras livsviktiga och lyckliga första symbios.

Under samma tid togs de nyfödda genast från sina mödrar. En outbildad mamma kunde ju inte ta hand om något så bräckligt som en baby. I rader av lådor låg barnen och tränade sina lungor, för det hette så när de skrek, tills de stadgade fyra timmarna gått och den omyndigförklarade mamman fick tillåtelse att på nåder mata den lilla nya människan.

Men det var länge sen. Mamman ska idag binda sig tätt tätt till sitt barn. De separationer som är nödvändiga kortas ner så långt det går. Och mamma och pappa ska självklart inte sluta hälsa på. Barnets minne och hopp får inte släckas.

Men jag glömde…

Om man inte föds i människohamn till en människofamn. Om man är en liten killing. På en liten vacker gård med frigång och gröna ängar, frisk luft och foder, och allt borde varit gott.

Då är ju naturligtvis bindningen till skada…

Mitt förra favoritmejeri, som gjorde ekologiska fantastiska jämtländska getostar, förklarar på sin hemsida varför de inte längre är krav-märkta. Det handlar naturligtvis om ekonomi. Men också om att få tänka på djurens bästa.

Som de små stackars killingarna. Som EU och KRAV tycker ska få vara en tid hos sina mammor.

Både kor och getter föder helt naturligt så att mödrarna kan slicka och ge di. För att göra separationen mellan mor och avkomma så känslomässigt skonsam som möjligt, innan modersbanden blir för starka, så förs de nyfödda efter ett dygn över till väl halmade boxar, där de därefter utfodras med nappflaska.”

Vilken tur för mamma get. Vilken tur för liten killing. Att någon tänker på deras känslomässiga väl och ve. Att de slipper vara hos sin mamma och utveckla modersband. Lyckliga tysta djur i den idylliska sommarhagen.

april 11, 2007. djurskydd, getost, utopi. 2 kommentarer.

Mina hjärnor

För mig som har mitt medvetande främst i den “talföra” vänstra hjärnan är min intuition oftast när högerhjärnan tar sitt beskärda utrymme.

Jag är sämre på att höra och förstå den. Jag tror att de som tänker mer i bilder än i ord har den mer tillgänglig. Oftast är det när jag sover som högerförnimmelser spiller över till vänster och “tar sig ton”, och är medvetna när jag sedan vaknar, eller när jag disciplinerar vänsterhjärnan med nåt repetetivt som försätter den i tyst koncentration: Jag spelar patienser på datorn, hellre än mediterar. Samma tystande effekt på vänsterhjärnans eviga ordflöde, men oerhört mycket enklare!

Vänsterhjärnan går på “den enkla” och tror sig syssla med nåt viktigt. Jag hamnar i sk flow, och: Där är jag plötsligt. Känslor, upplevelser, minnen. Allt blir lättare att se.

Välkommen, min andra värld. Jag visste ju att du fanns…

april 6, 2007. Asperger, diagnoser, hjärnan, intuition, tänkande. Lämna en kommentar.

Aldrig att jag nånsin fick en blomma

Vi blev ihop när jag var 16, jag kom dit varannan helg
Aldrig att han gav mig en blomma
Istället hittar jag bland våra papper
Kvittot på buketten till den andra

Jag födde vårt gemensamma barn
Aldrig att han gav mig en blomma
Istället förbjöd han mig att sätta in födelseannonsen
Och förteg ett hon fötts för dem han kände

Jag vårdade vårt lilla barn på sjukhus
Aldrig att han gav mig en blomma
Istället kom pappren med ny remiss
På blodprov till faderskapsbestämning

Nu lyser solen. De vilda blommorna knoppas
Aldrig att jag behöver hans blomma
Jag vet var min blomsterhandel ligger
Mina blommor ska jag unna mig själv.

(mer…)

april 6, 2007. kärlek, livskraft, själ(v)bevarande, svek, utopi. 1 kommentar.