Långsamt farväl

 

Du lät mig sy din klänning. Ni skulle gifta er. Trotsa ditt öde.

Du hade valt tyget med omsorg. Döden åt dig sakta. Du visste att du skulle dö.

Döden hade mätt ut dina dagar. Och du älskade honom. Så länge du levde skulle du leva med honom.

Du bar klänningen då ni gifte er. Och lovade att älska varandra i lust och nöd. ”Tills döden skiljer oss åt…”

Du valde platsen där du skulle vila. Du valde platsen med omsorg. En vacker plats. En fridfull glänta i en susande skogsdunge.

Jag ville dig så väl. Men den största gåvan jag kunde ge dig vara att lämna dig ifred. Så lite tid. Så mycket olevt liv. Jag fick ge dig min tystnad. Gå bredvid dig på stigen genom vår skog där vi vandrat så ofta. Sitta i din soffa med tekoppen mellan mina händer.

Visst talade vi ofta och mycket. Om livet. Om döden. Om tillvaron efter döden. Din tillvaro, och hans. Du ville honom allt gott. Du ville åt honom en kärleksfull famn när du gått vidare till en annan plats. En från vilken det inte fanns någon återvändo.

Alla grät vi med dig. Men mest med oss själva. Att leva kvar utan de man älskar gör så ont. Att se dig försvinna in i orklöshetens grepp. Hopplöshetens träsk gick du bara förbi. Det saknade makt över dig. Sorgen drack du i djupa klunkar, men tröstlös var du aldrig helt.

Utan ord bad du om att få vara ifred. Skyddad från vår ångest. Du berättade om alla de välvilliga, som inte orkade se dig dö. Deras desperata kamp för att hindra det att hända. Deras råd, deras artiklar om nya behandlingsformer, deras böcker om att tänka sig frisk. Du berättade hur det blev så mycket tyngre att dö när du fick bära inte bara din sorg, utan också deras oro. Hur det gav dig skuld med alla de goda råden om vad du borde göra för att hålla dig vid liv, för deras skull…

Så jag sörjde dig i ensamhet. Grät över ditt öde. Och fanns om du ville nå mig. Och du kom. För att be om en klänning. För den sista stora festen, den sista ceremonin. Jag grät varje stygn och jag jublade för varenda ett. Över att du måste dö. Över att du in i det sista valde att leva.

Tack för att jag fick vandra en tid vid din sida. Tack för skratten vi skrattade. För tårarna vi grät tillsammans. Vila nu äntligen i frid.

Annonser

april 14, 2007. döende, hopp, kärlek, livskraft, livslust.

Kommentera

Be the first to comment!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Trackback URI

%d bloggare gillar detta: