Får man gilla självmord?

Jag ringde för att jag ville prata. Det var en tid sedan sist, och vi brukade alltid komma tillbaka till varandras vänskap. Minna var en av dem man kunde fortsätta med, där man slutade sist… En sån kompis man aldrig tappade kontakten med. Även om vi efter flytten sågs mindre ofta.

... hon… har gått bort…
sa han. Hennes man.
Hon tog sitt liv.

Minna var död. Jag visste att min underbara vän kunde dö. Det kan vi alla. Så många runtomkring mig hade blivit berövade så mycket av det man rent statistiskt tyckte att de borde ha rätt till… Jag förstod att hennes kropp kunde ha gett upp för länge sedan. Den ena sjukdomen efter den andra hade krupit in i hennes kropp. En åt sönder hennes tarmar, en smälte samman hennes ryggrad, en förstörde hennes blod.

Ändå hade hon varit lycklig. Hon hade hunnit få de älskade barnen innan sjukdomarna fått henne i sitt grepp. Hennes livsglädjebarn. Hon älskade honom, sin man. Hon hade en djup trygghet i sin livsfilosofi och den trygghet hennes gud var. Lycklig, i och genom allt.

Ändå, berättade hon för mig. Ändå.

Det fanns gånger. Stunder. Inte så att hon längtade efter döden. Bara detta att livet gjorde så ont, var så tungt, att hon fylldes med den där oerhörda känslan att: Det går inte längre. Det måste sluta om jag ska överleva. Om jag så måste dö måste detta sluta, för jag orkar inte mer nu. Klarar det inte längre.

Och jag visste vad hon pratade om. I mindre skala, men samma sak. Inte en dödslängtan. Inte en självdestruktivitet, ett behov att få göra sig illa. Bara en oändlig trötthet. Smärtan och tröttheten blev så övermäktig. När den sög i sig kraften ur både kroppen och själen.

Minna har gått bort. Sa hennes man. Sorg och chock och oförståelse i min själ. Nej!!! Inte hon… Som så gärna ville leva. Som hade så små och så mysiga små ungar. Hon som var så stark och livsglad…

Hon tog sitt liv. Sa hennes man. Och all min förskräckelse lade sig och stillnade som ett hav efter stormen. Åh. Hon valde det själv. Jag hade hunnit känna sådan hopplöshet över hur döden så ofta tog dem som verkligen älskade livet, men lämnade kvar så många som mest längtade efter att livet skulle ta slut…

Det hade varit så fullständigt meningslöst om en rattfyllerist ändat hennes liv en sen kväll. Om någon av medicinerna plötsligt gett en oväntad bieffekt. Om livet ryckts ur hennes händer.

Men hon valde det själv. Jo, jag vet att det för många aldrig finns ett verkligt val. Att många gör försöken i desperation och skulle orkat vidare om någon bara orkat se. Orkat förstå. Orkat hjälpa.

 

Men hon valde ändå själv. Hon hade redan försökt, tidigare, berättade han. Men då hade de funnit henne i tid. Innan det var för sent. Den här gången hade hon planerat det bättre.

Hennes läkare sa att detta tyvärr ofta händer. Att medicinen som skall lyfta upp ur depressionen, börjar med att lyfta handlingsförlamningen. Ger lite ork. En tid innan den lyfter den förtvivlan och hopplöshet som dränker och kväver. Man är ännu inte utan ångest. Men man har ork nog att göra något åt den…

Han lät sina barn känna alla sina känslor. Hur de älskade och saknade sin mamma. Och hur de hatade henne för hennes svek: att hon lämnat dem. Övergivit dem i en mammalös värld. Allt får finnas. Och jag sörjer deras öde. De hade en så stor och godhjärtad mamma.

Men jag kan inte hjälpa det. Att det, som för andra var det djupast tragiska, att hon dog för egen hand. Det kan jag inte känna. Om hennes liv tagit slut mot hennes vilja… Då hade jag gråtit mycket länge. Att en människa efter så mycket lidande och vånda väljer att ge sig själv frid, ser jag som hennes yttersta rätt.

Vi hjälper våra vänner, de onakna och fyrbenta, till en död undan livets plågor när vi tror det är för mycket att bära. Vi unnar inte våra pälslösa tvåbenta vänner samma rätt.

Därför, mitt i all tragiken, respekterar jag ditt val. Vi skulle gjort mer. De myndigheter som kränkte dig och förvärrade ditt helvete. Den oförstående chef som förklarade för dina assistenter att du alls inte var sjuk på riktigt. De som ifrågasatte om du alls skulle få de hjälpmedel och bidrag du inte kunde leva utan. Dem lastar jag för din död. Dig lastar jag inte. Dig sörjer jag, för min djupa förlust av en älskad vän. Men att veta att detta var ditt eget, genomtänkta beslut, gör det tusen gånger lättare. Din smärta är slut. Ditt liv försvann med den. Jag älskar dig alltid. Farväl.

Annonser

april 15, 2007. ångest, död, döende, självmord.

2 kommentarer

  1. trollhare replied:

    Vet inte vad jag ska skriva…

    Jag älskar dina texter. Tar till mig dem. Försöker förstå och kanske gör jag faktiskt det ibland. Tack.

  2. meknow replied:

    Du om någon förstår mig. Alltid.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Trackback URI

%d bloggare gillar detta: