Leva utan dig

Det lilla barnet skulle dö. Kanske. Man kunde inte veta. Inte än. Först var det alla behandlingar. Risken var rätt liten att det skulle gå så illa. Men, jo, det var tänkbart.

Och tänkbart räcker för att det otänkbara plötsligt måste gå att tänka.

Mamman höll barnet tätt intill sig. Genomfors av känslor. Men efter en tid, när de högsta vågorna av obegriplighet, panik och smärta stillnat, skrev hon ett brev.

”En av mina första tankar var: Om du dör kan jag inte leva. Hur skulle jag kunna fortsätta, utan ljuset i min tillvaro, utan meningen med mitt liv?

Men sedan förstod jag att det alls inte stämde. Jag hade ju redan levt i många långa år innan barnet. Och jo, jag skulle överleva. Saknaden skulle följa mig resten av mitt liv, men jag skulle klara av att fortsätta. Och det viktigaste argumentet, det som fick mig att rycka upp mig från min självkoncentrerade destruktivitet, var att jag alltid vetat vilken förälder jag inte ville vara.

För den stora sanningen var: Om jag inte kan leva utan dig, mitt älskade barn, så kan jag inte ge dig frihet att leva ditt alldeles egna liv. Om jag behöver dig, för att leva mitt liv, för att vilja och orka, lägger jag på dina späda axlar ansvaret för min lycka. För mitt välmående. För min framtid.

Istället vill jag ge dig fri. Redan nu måste jag leva ett sådant liv att jag kan säga:

Jag kan leva utan dig.

Med hela min varelse känner jag, att jag hellre har dig i mitt liv. Men jo, en av mina gåvor till dig kommer vara att jag behåller ett eget liv. Att jag gör dig onödig. Men önskad och älskad.”

Barnet klarade sig. Som ju varit den sannolikaste utgången.

Men den del av mammans symbios som inte fanns till för att skydda den lilla, utan för att trösta mamman ut ur existensens ensamhet. Det band som skulle ge henne ett oavvisligt existensberättigande. Det brast, och rämnade, en gång för alltid. Någonstans i sitt inre fortsatte mamman att tillåta barnet att vara en gäst i hennes liv. Aldrig något att äga och klamra sig fast vid. Deras kärlekssaga förminskades inte av detta. Bandet blev inte mer bräckligt.

Där rymdes bara också en fläkt av frihet.

 

 

 

 

Annonser

april 22, 2007. döende, hopp, kärlek.

Kommentera

Be the first to comment!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Trackback URI

%d bloggare gillar detta: