Tiden hoppar hage

När jag var riktigt liten var livet långsamt.

Allra yngst fanns jag i min egen värld, helt oberoende av tidens gång. Det var de vuxna som envisades med att hacka upp tiden. Sova nu, vakna nu, äta nu, till dagis nu. Själv levde jag i en tidlös tillvaro.

Sedan kom de hormonella åren. Då kroppen gjorde uppror mot min gamla världsordning. Då själen började höja sina skrik, och existensen blev outhärdlig mellan varven. Då blev mig tiden förfärligt utdragen. Tiden då ångest och molvärk slet i kropp och själ.

När jag förstod att det värsta kom och gick med blodet hittade jag vägar att hålla mig levande genom hopplös väntan. Jag skapade bilder av lidandets varför. Det måste ju finnas en mening…

Men livet var inte så gott att dess sorg och smärta bara skapades inne i min hormonöversköljda hjärna. Lidandet fanns. Överallt omkring mig. Och min egen litenhet inför allt detta… Jag ville så gärna tro att det jag kunde göra kunde ändra världen, åtminstone den lilla, åtminstone för någon. Kanske min egen smärta skulle minska om jag fick lätta någon annans.

Jag började vandra om tidiga nätter. Söka efter ensamma själar att omvända. Jag ville så gärna att livet skulle ha en mening att jag handlöst slukade religionen och psykologin. Jag trodde att de små tecknen jag fann på att livet ändå var gott skulle kunna lyfta andra från den yttersta randen om bara jag kunde visa dem vad jag såg.

Jag blev äldre. Tiden började ändra tempo. Den gick så långsamt på timmarna när man skulle hålla sig skärpt, så länge att hjärnan ville explodera. Samtidigt som den rusade fram till proven. Aldrig tid nog att hinna bli färdig. Alltid få nöja sig med det medelmåttiga, för att tiden inte riktigt ville räcka till. När tidens förblindande hastighet stoppade möjligheten att få bara vara. Med mig själv. Med goda människor.

Det kom en tid då det inte gick att sova. Jag visste att man måste, borde, men det fanns så mycket ogjort. Som jag av ren utmattning inte orkade göra. Blev stående i en zombielik tillvaro av pappersflyttande och annat meningslöst medan morgonen nalkades till en ny sömnbristande dag.

Långt senare förstod jag vad det var jag gjorde de där nätterna. Jag försökte besvärja natten med en barnslig känsla för magi.

Dagen blev ju aldrig vad jag ville. Jag var misslyckad. På så många plan. Och även denna dag skulle oåterkalleligen ta slut. Läggas till handlingarna. Som ännu ett misslyckande.
Men om jag inte gick och la mig… Då kunde nog inte dagen ta slut… Då var det ännu inte försent… Då hamnade mitt livskonto inte på lika mycket minus.

Nu när jag förstår kan jag lättare släppa dagen, när kvällningen kommer. Det gör fortfarande ont att betrakta ännu en olevd dag. En då inget hände, gjordes, åstadkoms. Men mitt liv börjar om i morgon. Om jag förlåter mig dagen och lägger den bakom mig, kan jag få möta en ny imorgon. Mer utvilad.

Idag är livet långsamt om dagen men snabbt i åren. De försvinner, liksom månaderna och veckorna. Det hör till. Vårt andra levnadsår utgör hälften av vårt då levda liv. Vid 50 är det nya året bara 2%. Så mycket är en upprepning av det vi redan vet, sett och hört. Det har inte samma nyhetens behag. Och vissheten att dalar och höjder kommer och går, att sorger kan mista sin udd med tiden, gör det lättare att acceptera livet som det kommer.

De gamla brukar börja leva långsammare igen. Till de små barnens glädje. De har tid att på nytt upptäcka det lilla i världen. Jag är inte rädd för att leva där och då. Jag bara hoppas att vägen dit tar några omvägar.

Annonser

april 26, 2007. åldrande, hopp, tid, tidsuppfattning.

5 kommentarer

  1. Lisalill replied:

    Vilken fin och tänkvärd text.
    Liksom dina andra inlägg som jag tittat i.
    Åtrkommer för att läsa mer.

    Ha en trevlig helg och var rädd om dig!

  2. meknow replied:

    Tack, Lisalill!
    Det händer inte så ofta något här, men jag menar det jag skriver.

  3. Birgitta Alvskogen replied:

    Det var tänkvärt…
    Önskar dig allt gott!

  4. Emelie replied:

    Precis som din röst, så blir man lika tårögd utav det du skriver Anna. Du är duktig!

    Ta hand om dig, Kramar E

  5. meknow replied:

    Tack Birgitta! Emelie: Här kommer en stor kram med långa armar till dig. Hör av dig när du vill och kan!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Trackback URI

%d bloggare gillar detta: