Tjat i kvadrat

Ungen kommer inte upp ur sängen. Ja, jag vet att hon är tonåring, att hon behöver sova extra mycket, för att allt som växer och förändras ska hinna med. Men än sen: Skolan börjar när den börjar. Förresten beror det ju på att ungen inte går och lägger sig i tid. Så jag tjatar.

 

Kliv upp nu! Hörru! Klockan är mycket! Du kommer försent! Skynda dig nurå!! Gå och lägg dig! Stäng av det där spelet. Har du förresten gjort läxorna?

Så här hade jag inte tänkt mig mitt demokratiska föräldraskap, där aktivt lyssnande och jagbudskap var ledstjärnan. Hon blir sur som ättika. Jag med, fast jag inte vill kännas vid det.

Jag har ju Asperger. Vi ska ju ha ett okonventionellt tänkande. Så jag byter förhållningssätt. Redan tidigare har jag ju poängterat att det är hon som tvingar mig att tjata. Gör hon det hon ska, i rätt tid, slipper vi båda den där skittrista delen i vårt umgänge. Men som mamma måste jag ju… Jag bestämmer mig nu för att göra det tydligare. Klockan 20 ska spelet stängas av, var det sagt. Men jag är liberal: Är man mitt uppe i något som är svårt att avsluta håller man på längre. Det är ju bara det att när hon får hålla på längre händer ju hela tiden nya saker som tar tid att avsluta…

Jag sätter mig med henne och meddelar:

Klockan åtta talar jag om för dig att klockan är åtta. Då har du 20 min på dig att avsluta utan att jag tjatar. Tjugo över tjatar jag första gången. Sen var tionde minut. Och när den absolut sista avslutstiden kommer, går jag till proppskåpet och bryter strömmen.

Det funkar. Nån gång när jag varit trött har jag gått och lagt mig innan henne, och meddelat: I kväll får du tjata själv, för jag går och lägger mig nu. Hon vet att jag inte tjatar av elakhet. Mängden tjat beror inte på om jag är sur eller glad. Tillvaron blir förutsebar och hon väljer själv avvägningen mellan speltid och tjat. Men hon ifrågasatte den tidiga sluttiden.

– Vaddå? Sa jag. Det är klart du måste sluta tidigt! Du kommer ju inte upp i tid!

– Det är för att jag blir på så dåligt humör av ditt tjat, sa dottern. Aha.

Ny analys alltså. Sätter oss med papper och penna. Skolans starttid, minus restiden. Det blir den tid hon måste vara utanför ytterdörren. Utgångstiden minus absoluta minimum för att slänga på sig kläder och borsta tänder blir senast tillåtna tiden ut ur sovrummet. Jag får i uppgift att ”tjata”, dvs banka på dörren etc, om hon inte fixar att hålla de minitiderna.

Sen dess har jag aldrig behövt säga ett ord på morgnarna om vad som måste göras. Hon är trevlig, såpass som man kan om man är en trött tonåring som måste till skolan. Äntligen är jag fri från det där eviga tjatandet jag aldrig velat fastna i. Och hon kan själv styra sänggåendet. Och en hel del allt annat som hon rätteligen ska få ha eget ansvar för och kontroll över.

Det finns bara en sak jag ångrar: Att vi inte gjorde det här tidigare.

Annonser

april 30, 2007. Asperger, förmågor, social träning, tonåringar.

Kommentera

Be the first to comment!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Trackback URI

%d bloggare gillar detta: