Självförverkligande onda cirklar: Ingen burka på nattklubb.

 

Är du inte klok?

Fattar du inte att det kan gå illa, att du kan råka ut för nåt, bli våldtagen?

Och du måste inse att du inte skulle få nåt stöd – om du blev våldtagen efter att själv ha bjudit hem en arab du just träffat på tunnelbanan, eller följt med en kille hem till hans lägenhet.

Jag är för naiv. Jag borde veta bättre. Eftersom det är så domstolarna dömer: Kvinnor får inte ta sig friheten att umgås med killar som om vanligt kompisskap var möjligt.

Så domstolarna bedömer orsak och verkan: Att bete dig som en öppen och trevlig person mot en man fastän du är kvinna medför att du får skylla dig själv om han känner att han måste få knulla, och du signalerade ju tydligt genom att följa med in att det var det du ville. (Och då är det inte våldtäkt hur mycket skador du än får…)

Vilket leder till att jag tvingas acceptera deras princip för tillåtet umgänge (bjud inte hem nån. följ ingen hem).

Vilket leder till att ”alla vet” att man inte kan bjuda hem mannen.

Vilket leder till att domstolen kan tillämpa regeln att jag själv valt våldtäkten genom att bjuda hem honom.

Vilket leder till att jag begränsar mina tillåtna beteenden.

Och så vidare.

 

Är det bara jag som tycker vore enklare och rättvisare om man tydligt lärde ut gränserna genom att stena mig om jag inte bär burka, än att man säger:

Du bor i ett jämställt och fritt land och får ha vilka kläder du vill, träffa vem du vill och bete dig hur du vill.

 

Och sedan straffar mig när jag, oskyldig, utsätts för våld, med att förklara att jag borde vetat att det i Sverige inte egentligen är tillåtet.

 

Edit: Insåg att etnisk kommentar kunde misstolkas. Ändrat. Kommentaren jag fick just den gången fick dock stå kvar: Vänner har varnat mig för mitt gästfria sätt i alla sammanhang, men de varnar mig speciellt för andras uppfattning om män från andra kulturer än den infött svenska. Blir jag våldtagen av en svensk är det ändå lite otur. Blir jag våldtagen av en ”arab” är jag helt dum i huvet som umgicks med honom. Sådant tankeklimat finns tyvärr fortfarande både i allmänhet och i domstolar. Och ett förtydligande till: Nej, jag har aldrig själv utsatts för sk överfallsvåldtäkt.

Andra bloggar om: , , , , , ,

maj 28, 2007. burka, domstol, skuld, våldtäkt. 2 kommentarer.

Kärleksbrev till en trollhare

Jag har en vän som jag älskar. En ung man som kämpat ett helt liv med att hålla sig vid liv. Mot alla odds. En man som ser ut att ha skaffat sig oerhörda förmågor som inte liknar andras. En man vars blotta närvaro borde få världens blommor att slå ut i förundran. Få fåglarna att tystna i bävan innan de återgår till sitt dagliga tjatter om vem som var störst och först och har mest rätt till den här busken, partnern, och maten.

Jag ser hur hans person är sammansatt av så mycket. Det som redan ursprungligen fanns där av en konstnärs unika sätt att se omvärlden med friska nya ögon, att se förbi det som andra så självklart etiketterar och sedan lämnar utan vidare tankar. Se in bakom.

Och det som sedan byggdes på av en hatisk omvärld. Den famn av godhet han behövde fanns inte utanför hans lägenhetsdörr. De grymma satte klorna i honom redan när han var alldeles för liten för att ha något försvar i sin själ. De började slita honom i bitar nästan så snart han lärt sig gå. Och hans rena annorlunda själ väckte andras vrede och rädsla, så där en börjat sitt förstörelseverk steg andra in och tog över. Man känner igen den utsatte. Man kan lukta sig till hans sårskorpor, och blodlukten väcker hyenorna.

När livet bland bödlarna inte längre var en skyldighet påtvingad med skolplikt och andra polisiära metoder att erbjuda byten åt rovdjuren, föll han ned i en isolering från världen som för en tid kunde skydda honom från nya angrepp. Han har fått börja slicka sina sår.

Men när adrenalinet från att ständigt vara på flykt börjar minska blir det inte lättare att vara en skadskjuten hare. Smärtan slår plötsligt till i sin fulla intensitet. Man flämtar i försök att få syre till det lilla blod som finns kvar. Man vill fortsätta springa för att komma undan smärtan. Man kunde springa ifrån sin fiende, men vart man än vänder sig finns det inget sätt att komma undan smärtan. Den kan inte luras bort, den hänger kvar hur förtvivlade skutt man än tar. Så man trycker sig skakande mot en sten eller platt mot marken för att inte synas, för att undgå upptäckt, och blundar. Orkar inte äta, dricka, kämpar bara med att inte bara dö. Medan man ändå djupast vet att döden vore en befrielse.

Detta överlever min vän i detta nu.

Nu när något hunnit lite börja läka har han börjat kunna andas med något större lätthet. Måste inte längre kämpa för att vilja och kunna dra ännu ett nytt andetag. Hans pepparkornsögon öppnar sig skyggt, och den här gången syns inte lika många av de yttre fienderna.

Det finns en glänta där i skogen. Där finns friskt vatten. Långsamt börjar han försöka förse sin skadade kropp med något av det den nu behöver. Det är ett ständigt val, att bejaka livet. En ständig smärta. Ändå gör han det. Tar sig på skälvande tassar ut över den potentiellt livsfarliga öppna ytan för att trots smärtan fylla sina sedan länge försummade behov.

Varje dag utkämpar denne man som jag älskar och beundrar tusen strider. Han vinner nästan samtliga. En del som inte ser kampen inifrån skulle räkna misslyckandena. Tom han själv har ibland svårt att se sin storhet. Sin oerhörda livskraft. Sin obändliga istadighet. Han väljer livet, och väljer det, och väljer det igen.

Jag kan inte tro annat än att det måste bli lättare och bättre. Vi som älskar honom vill gå vakt runt hans glänta och förjaga alla hans fiender.

Dina inre demoner rår vi inte på, älskling. Men kanske kan vi hjälpa dig att komma undan nya attacker. Kanske kan du få se dig speglad i våra ögon. Kanske kan våra tårar för den smärta du tvingats utstå göra dig mindre ensam i din smärta. Kanske kan vårt gemensamt kända hat mot de som gjort dig detta få dig att förstå att du inte hade någon skuld. Vi som ser det som hänt dig vet att du var oskyldigt utsatt för andras värsta sidor. Att andra tagit ut alla sina mörka drifter mot dig, mot din själ och din kropp.

Det bästa i mitt liv just nu är att se dina ögon fyllas med den vakna blicken som hör hemma där. Och fånga en glimt av förväntan i den. Att se dig sänka ditt huvud för att nappa åt dig ett grässtrå. Våga tugga. Bejaka livet. Hökarna till trots. Rädda skadade harar är inget man kramar. Men min själs armar omsluter dig med all kärlek jag är mäktig.

 

 

Andra bloggar om: , , , ,

maj 27, 2007. överlevnad, hat, kärlek, livskraft, mobbing, själ(v)bevarande, Trollhare. 9 kommentarer.

Arg sur lessen

Det var bara det jag ville säga idag.

maj 25, 2007. Uncategorized. 1 kommentar.

Mitt liv i soptunnan

Som ung rebell ville jag inte äga något. Jag bor idag i en lägenhet fullständigt överbelamrad av prylar. Jag undrar så klart vad som har hänt. När övergick spartanismen som livsstil, och det regelbundna räknandet av klädesplaggen i garderoben för att se till att jag inte hade mer än jag behöver, till ett ohejdat frossande i ting?

Att köpa saker ger fortfarande viss ångest över att barn tvingas dö i Afrika, men köpandet som ångestlindrare har alltmer blivit en motsatt drivkraft. Mer än för barnen i Afrika, oroas jag idag över besluten, avvägningarna, valen som alltid måste bli fel. Övertygelsen om att just den diskmaskin jag till slut köper, kommer att reas ut för halva priset veckan efteråt. Idag är det pengarnas förmåga att räcka för min närmaste krets som oroar mig. Min egen trygghet.

Det är ju logiskt, att det var enklare att ge bort pengar och ägodelar så länge jag inte hade försörjnings­ansvar för varken mig eller någon annan. Idag måste pengarna räcka, och trots att jag ogillade marknadskrafter och tillväxttillbedjan, måste även mina pengar helst förränta sig, bli till den tryggade ålderdom försäkringsbolagen vill få mig att prioritera.

Men mina många prylar handlar egentligen mycket lite om saker jag väljer att köpa, och otroligt mycket om problemen med att slänga. Det är inte mest för att jag måste ha miljoner saker omkring mig som inget får slängas. Det är samma rädsla för att jorden ska förödas och barnen dö ihjäl om jag kallar någon av resurserna för skräp och stoppar den i en container att bli värme i en sopförbränningsanläggning.

Likt kråkan i Mamma Mu tänker jag bestört: slänga saker på soptippen?? Där hämtar man ju saker ju!!! Om jag låter min granne slänga sin dunkappa dör något inom mig. Efter att ha avhållt mig i nästan ett år smyger jag mig åter in i soprummets skymningsland för att rota fram det ännu nästan inte använda. Min ångest över att vara dömd att tillhöra jordens utsugarklass, och min empati med de personer som här i mitt eget land inte får medlen att räcka till tvingar mig att smuggla ner andras ratade klädesplagg i tvättkorgen. Tanken är att de ska tvättas och forslas till lämplig loppis. Eller sys om, eller… Och så står jag där, mitt ibland mina miljoner ”resurser” som suger i sig all min psykiska energi, och inte så lite av den fysiska.

Mitt problem är att jag kan se diskrepansen mellan den goda intentionen: Ett vilja att spara jordens resurser för framtida generationer, och resultatet: En hemmiljö som bågnar i den tydligaste anti-feng shui samtiden skådat. Jag ser det tydligt. Men klarar inte att släppa mitt beteende. Av ångest. Överansvarande för andras val.

Att det ska vara så överdjävligt svårt att stoppa saker i en sopsäck! Och att det ska vara så kul med konsumtion att jag inte ens skäms när jag idag köper allt som är tillräckligt billigt! Min pendel har slagit över långt långt in i masskonsumismens rike, och jag har tröttnat på att vänta på att gravitationen ensamt skall vända den tillbaka mot mittläget.

Jag vill ha en rymd där jag bor. En rymd av frihet från tingens ångest. De äger mig, kontrollerar mig, allt det jag som ung indianälskare visste att ägodelar gjorde. En människa kan inte äga mer än hon kan bära i sina egna händer, sade visa indianer. Jag höll med. Men idag känner jag behovet av både kastruller och skrivare, böcker och kuddvar.

Köp inte det du behöver. Köp det du inte klarar dig utan är en underbar tanke om man vill spara miljön, men vi är lite av konstnärer/hantverkare här hemma. Jag inser att jag inte kan måla utan färg. Inte snickra utan spik och skruv. Jag kommer alltid ha mer av sådant än jag omedelbart behöver.

Pappas råd: Låt butikerna ha lagret är mer relevant. Jag är paketpris-sucker. Jag är den som köper årskortet för att det blir billigare per besök, och sen inte utnyttjar det. Som går på att köpa tio kilo fast jag bara behöver ett för att det blir billigare så.

Men inte bara av förvriden sparsamhet: mer av rädsla att plötsligt stå utan. Att kriget ska komma. Brist på tillit. Det var så skönt att som ensammamma med kaskadkräkande baby ha rena lakan, jeans och rena babykläder att ta fram. Så tryggt, att jag glömt att omständigheterna ändrats. Det är dags att börja våga lita på att livet är bättre idag. Att jag kan ringa någon och be om hjälp i tider av kris istället för att i förebyggande syfte bygga mig ett fort av materiell trygghet inför varje upptänkbar situation.

Fortfarande nyttjar jag, som ett mellansteg, de stackars frivilliga krafterna på loppisarna. De får ta avgörandena jag inte orkar, om vilka av mina fastklamrade ägodelar som är skit och ska slängas, genom att donera även det tveksamma. Det som ju går att laga, går att sy om, går att… Och som därför inte kunnat ges bort utan måstat bo kvar på min begränsade hemyta i väntan på att jag ska lägga min tid på att göra något åt dem.

Jag inser ju att om jag själv inte vill ha en omodern byxa, är det bortkastad tid att byta blixtlås i dem bara ifall att nån annan kan tänkas, kanske, vilja ha dem… Men detta är en av mina stora nojor. Kognitiv beteendeterapi, i egen regi, vill jag försöka mig på som bot. Förlägga ett promenadstråk till lämplig insamlingsplats för begagnade pryttlar, och införa en belöningsceremoni varje gång jag låter bli att shoppa bort ångest, tackar nej till telefonförsäljarna, eller slänger den trasiga prylen.

För flera år sedan kommenterade jag en frisörs samling av elefanter i fönstret.

– Samlar du på något själv? Frågade han.

Utan att hinna tänka svarade jag det jag innerligast önskade var sant:

– Ja. Jag samlar på tomma ytor.

Den dag du genast ser den, min samling av tomma ytor, när du kommer på besök, då har min pendel hamnat i jämvikt.

maj 20, 2007. återanvändning, överflöd, handla, konsumism, prylar, shopoholic, skräp, slänga, sopor, städa. 2 kommentarer.

Svältdöden i min plånbok.

Jag hade fyllt fjorton. Jag ville som så många få ”rädda världen”. I det lilla, och i det stora. Jag ville så innerligt att de tomma barnaögon som tittade in i mina på TV skulle slippa lidandet. Min konsumtion var direkt knuten till dessa människors överlevnad: 60 öre räckte till att rädda ett barn från diarrédöden. Om jag köpte ett äpple för tre kronor berövade jag alltså fem barn livet. Alla pengar jag inte verkligen behövde för min direkta överlevnad skulle till Rädda Barnen. Tio kronor blev en filt. Pengarna i mina händer brände mig som eld tills jag kunde skicka dem dit de hörde hemma.

Det fungerade bra så länge mina föräldrar försåg mig med mat och husrum. Jag ifrågasatte inte deras val att köpa oss mat: Det var min egen eventuella lyxkonsumtion som var förödande och gav mig enorm skuld. Jag lärde mig någon sorts teknik för att klara mig utan att använda pengar: Jag stod utanför skyltfönstret och tog in känslan av frukten eller chokladen därinnanför. Länge. Och blev efter en stunds meditativt tittande alldeles tillfredställd. Jag önskade inte mer att få äta av det. Det kändes som om jag redan fyllt det behovet.

Jag minns hur svårt lilla jag hade att äta mat när jag var liten. Min mamma berättade att jag var en hamster. När de matade mig på morgonen åt jag inte mycket, och en stor del stannade kvar i kinderna under resten av dagen. I mina egna tidiga minnen är jag i skolåldern och sitter vid frukostbordet. Det är så välfyllt, och jag tittar. O’boy. Limpmackor. Ost. Smör. Mjölk. Och det blir så mycket mat att jag är mätt av att ha tittat på den. Det var den mekanismen som mättade mina önskemål om den där glassen i kiosken jag gick förbi.

Jag blev vegetarian. Jag började koppla maten till svält och lidande också via djuren. Min syster Vis hade redan varit vegetarian i många år när jag förstod hur köttbullarna var min del i skulden för jordens förödande – hur bördig mark användes för att odla foder, när ingen faktiskt skulle behöva svälta om vi delade maten rättvist. Mat skulle köpas med Mudi-Mumsguiden i handen. Så att inte mina pengar hamnade hos de multinationella storföretagen och i djurindustrin. Sångerna vi sjöng i min ungdom handlade mycket om solidaritet:

Jordens ätbara kaka borde delas på ett rättare sätt. Så att alla fick smaka.
Och att varje bror och syster kunde äta sej mätt.
Den räcker åt alla. Därför borde ingen lida nån nöd.
Men då vill det till att du och jag vill Dela vårat bröd ”

(Ingemar Olsson)

Det är inte av ditt goda som du ger åt den fattige. Det är en del av hans eget som du ger tillbaka.”

Jag vill behålla idealismen, men i ett mindre neurotiskt och ångestladdat förhållande till maten och lidandet. Jag vill unna mig mat för att den smakar gott. Och äta lagom mycket för att må bra.

maj 20, 2007. äta, handla, mat, matnojjor, solidaritet, svält. 1 kommentar.

Tuss på hundskolan: en sedelärande historia om autism.

 

Tuss hade blivit gammal nog för att börja på hundkurs. Viss dressyr är ju nödvändig för att det ska fungera bra mellan matte eller husse och djur. Och framför allt gentemot omvärlden: En hund som inte kommer när man ropar in den kan ju tex inte gå lös.

Tuss är oerhört charmig. Lekfull, gosig, och intelligent. Men det fanns saker han inte fixade. Han kunde leka i en timme med en leksak, och gillade alla i familjen, men han verkade inte förstå sig på andra djur. Om andra djur kom på besök fick vi se till att det fanns en stängd dörr mellan djuren.

Vi förstod att Tuss hade kontaktproblem när vi tog honom på promenader i koppel. Valpar ska lägga sig ner när de träffar äldre hundar, för att visa sig underdåniga. Ni vet säkert hur de brukar ligga på rygg och vifta på svansen, tills den äldre luktat klart på den? Tuss gjorde inte så. Han drog och stretade i kopplet för att komma undan istället. Kom han inte undan blev han aggressiv och försökte slåss, och det är ju typ en dödssynd bland hundar: Slåss nån som är yngre ska den sättas på plats, så om inte vi varit med hade Tuss kunnat råka ordentligt illa ut.

Så vi började på valpkursen. Vi hade läst en hel massa. Tuss snodde sig runt hela tiden, och försökte komma loss eller hoppa upp till oss. Det verkade som om alla valparna där fick honom halvt hysterisk. Vi fick ställa oss en bit bort medan de andra djurägarna tränade sitt och ligg och stanna kvar. Tränaren visade hur man tränar med ”klicker”: istället för att ge godis eller goda ord lär man hunden att koppla klicket från ett metallbleck till glädje. Sedan kan man belöna med klickljudet direkt när hunden gör rätt. Det lät jättebra, men vi hade redan prövat hemma. Tuss blev bara rädd, som om klicket gjorde ont i öronen eller nåt.

Vi tyckte de andra tittade konstigt på Tuss redan första gången. Och på oss. Och när de andra gått därifrån, kom tränaren fram till oss. Hon undrade om vi verkligen tyckte att Tuss skulle gå på valpkurs. Tuss är ju katt.

Sensmoral:

Din vän med funktionshinder i hjärnan (autism, ADD, ADHD, Asperger…) är inte ”fel” för att hon inte fungerar som andra. Behovet, och förmågan, att vara med andra kan vara annorlunda. Hennes tolkningar av kroppsspråk kan skilja lika mycket från ditt som kattens från hundens. Katter och hundar upplever världen olika rent fysiskt, med olika känslighet för lukter, synintryck och ljud. Samma gäller personer med NFP (Neuropsykiatriska funktionshinder). Tom dygnsrytmen är olika.

Det finns inget som gör en katt bättre eller sämre än en hund, men de är olika. Och ”diagnosen” katt, kan hjälpa andra djurälskare att bemöta din Tuss mycket bättre, om de orkar lära sig något om katter. Katter är sagolika djur att lära känna. På sitt eget sätt.

Många med Asperger gillar och har katt. Katter är självständigare än hundar, men lika kärleksfulla mot ägarna, så länge det får ske på kattens egna villkor. Och du: Tro inte att det faktum att katter och hundar ofta slåss, behöver hindra dina vänner med Asperger från att leva väl i den vanliga världen: Det behövs bara lite vilja och kunskap från oss båda.

Fotnotsreklam:

Om du känner någon med ett litet barn med Asperger finns en fin bilderbok: ”All cats have Asperger Syndrom”.

maj 15, 2007. Asperger, barn, dressyr, hund, husdjur, katt, lära sig, lydnad, Neuropsykiatriska funktionshinder, skola, social träning, valpkurs. 1 kommentar.

Jag var ingen svärmorsdröm

En av de kvinnor som gjort livet svårt för oss ska snart fylla år. En service på nätet skickar ett mejl varje gång någon jag känner ska fylla år, och nu var det hennes tur. Jag stirrar fascinerad på åldern som poppar upp i mejlet. Snart 70. Jag som inte vill ha fördomar borde inte bry mig om åldrar, men plötsligt ser jag människan i ett nytt ljus. Snart 70… Då kan jag lämna henne att åldras i lugn och ro. Det där med att lära gamla hundar sitta, ni vet.

I mitt huvud har hon förblivit mellan 40 och 50, som hon var när hon klev in i mitt liv med buller och bång. Jag var en 16-åring som hennes son fått tag i, och jag var som många i den åldern både tvärsäkert övertygad om sånt jag trodde på, rotlös, allt möjligt i en rätt osalig blandning. Och samtidigt oerhört lättpåverkad.

En av de första gångerna vi sågs satt vi i hennes kök, hon och jag, och hon berättade hur hon tänkt och gjort i sitt liv, med sonen som utgångspunkt. Eftersom sonen var funktionshindrad var jag rätt glad över vad jag hörde: hon hade engagerat sig för att ge honom tillräckliga resurser utan att överbeskydda. Sonen själv hade en annan uppfattning: De har aldrig brytt sig om mig, aldrig stöttat mig i mitt engagemang i det specialintresse som upptar all min vakna tid…

Redan då förstod jag att jag skulle bli ”hon” en dag. Att om inte ens mammans uppenbara insatser: att balansera uppoffring med tillräcklig frihet, kunde ses för vad de var, kunde inte min kärleksfullhet räcka i längden.

Men det var bara en passus, det blev inte aktuellt för mig att diskvalificeras av honom förrän åtta år senare. Och under tiden kom hon av naturliga själ mig in på livet. Jag ska låta henne heta Nils, för att skrivandet ska gå enklare, men som ni förstår är det ett fingerat namn.

Nya människor är viktigt i ens liv. Att se sig med nya andras ögon kan ge insikter man tidigare saknat. I grunden tyckte hon att det var bra att jag fanns där, det är jag övertygad om. Om jag bara varit lite mer… representabel.

Detta var en ”self-made”familj: Farfar hade startat en firma ur ingenting, och sonen hade jobbat med och sen hade de gift sig, Nils och min svärfar. Och snabbt, som egenföretagare, blivit knallblå. Moderater, självklart. Skattehatare. Oftast vid middagsbordet diskuterades dåliga invandrare i förort: De hade reparatörer ute och visste minsann. Här var jag inte ensam mot dem, för exet var rabiat kristen och därmed icke-rasist och abortmotståndare, men valde noggrannt att inte vara absolutist och annat tjafs.

Medelklass uppkomlingsfamilj. Och då dög ju inte jag. Mamma Nils påbörjade projektet:reformera Minou. Hon hade ju redan en egen dotter, som inte bara dög, utan var nästintill fullkomlig. Jag fick till att börja med ärva kläder. Mest Nils egna kläder, snygga knappt använda välskötta kläder i superkvalite, men kläder avsedda för en medelålders medelklasskvinna. Inte särskilt ”jag”, men jag gladdes åt att få nya kläder. Vi var vana vid att en handlade begagnat. Och sen blev det dags för håret, om vi skulle bort. Så här brukar alltid Sara ha det. Sara var dottern (också fingerad).

Nils klädde och borstade mig som vore jag hennes stora Barbie. Pysslade med tillbehör: Fint halsband, synd att du inte har örhängen… Gå och klipp dig så du blir fin.

Jag förstod inte att jag var osynlig för henne. Eller: Inte osynlig, mitt yttre stod ju där och var fel och behövde justeras, men att Barbien skulle ha något inre värde? Hennes tillvaro kretsade kring ytan. Inredningsarkitekt, skulle hon blivit, med sin nya fina familj som jobbat sig upp, med sina två söta barn, om inte den lille visat sig vara skadad. Och hon fick ge upp sina framtidsplaner. Engagera sig i att få sonen i vanlig skola, få lärarassistenter och allt det där…

Mest klarade jag mig undan med enstaka förbättringsförsök under de första åren. Jag bodde ju hela tiden så långt bort och kunde bara hälsa på honom varannan helg under de första sex åren. Både hon och han hade ett något begränsat inflytande över min verkliga vardag. Han fanns dag och natt i mitt medvetande, vi pratade i timmar i telefon och jag skrev långa brev, men hon fanns kvar på avstånd.

Tills vi skulle flytta ihop…

En morgon ringde pojkvännen och meddelade att imorgon ska vi handla möbler till lägenheten. Om du vill följa med..? Vår lägenhet alltså, dit vi skulle flytta tillsammans. Och bo ihop. Den som egentligen var hans: given med gåvobrev att utgöra personlig egendom. Som hans syster tidigare köpt för sitt studiemedel som hon inte behövt eftersom hon bott hemma och haft pengar så det räckte. En ordentligt inbodd familjen Framgångs-lägenhet.

Och, jo, klart att jag ville få följa med och köpa möbler…

Och nu hade pappan och mamman möblerat upp lägenheten i fantasin. Det stora rummet: gemensamt sovrum. Det mindre: Hans arbetsrum. Hyllsystem. Dubbelsäng. Allt klart.

Men jag pluggade ju och behövde plats för ett skrivbord jag med? Ett sovrum sover man ju bara i, om det större rummet kunde få bli arbetsrum för båda..?

Nä, tok heller! Det kanske gick att klämma in en sekretär i sovrummet åt mig, vi fick se.

Plötsligt insåg jag vad jag var: En möbel. Nu var jag utplacerad på planritningen i ena sänghalvan i sovrummet. Efter att bara ha varit utplacerad på planritningen för hans liv. Han måste ju ha en flickvän för att bevisa omvärlden om familjens normalitet. Att hans handikapp inte betydde något. Att de var lyckliga framgångsrika familjen…

Behöver jag säga att min närvaro i butikerna inte gjorde någon direkt skillnad?

Mamma Nils visste vad som skulle köpas. Vattensäng, sa jag drömskt. Bakterier och mögel sa Nils och så var det avgjort. Tygklädd sänggavel, ställbar, stoppad, för mysiga morgnar med frukost på sängen, sa jag lite mer försiktigt. Äckliga fettfläckar från hår, sa Nils. Furu? Undrade jag. Mörknar. Sa Nils. Och valde samma vitlackade rottinggavlar som i deras gästrum som hon inrett några år tidigare. Vi fick i alla fall välja soffa själva, dvs han valde den med skönast sittkomfort, efter att jag fått dem att köra till en ”riktig” soffbutik, och jag fick tom välja en nyans jag gillade. Men färgval skulle jag inte lägga mig i. Det måste ju passa till tapeterna sa Nils. Hm… sa jag. Som aldrig bott i lägenheten. Tapetserar man inte om tidigare än man köper nya möbler? Och jag minns inte riktigt hur de ser ut. – Nä, men det gör jag. Sa Nils. Som ett år senare bytte ut alla tapeter i den lägenheten mot vitrollad väv.

Episoden med kapporna och skorna som köptes in lika till mig och Sara hoppar jag snabbt igenom, måste bara återberätta ordväxlingen:

– Kappan är lite kort. – Nejdå, det ska vara så. – Jag kan inte ha skorna, de är för små. – Nejdå, Sara kunde ju ha sina!

Så det var ju inte förvånande att Nils som farmor var ett kapitel helt för sig. Det tar vi nån annan gång. Och plötsligt är inte Nils längre, ens i mitt minne, en stark 35årig kvinna med allsmakt baserad på ålder, ekonomi, och samhällsstatus. Och jag är inte en bekymrad tonåring som inte får tycka något eftersom det är deras pengar som fattar besluten om färgval. Plötsligt ser jag i backspegeln att lilla Nils nu gått från hopbiten bitter medelålders tant till självupptagen åldrande bitter tant, medan jag sluppit kontakt annat än ytterligt sporadiskt. Och jag släpper äntligen lite av det där sista bandet av påverkan jag låtit henne få behålla in i min själ: Det starka budskapet om att jag inte dög. Nej, Nils, inte för dig, duger jag. Inte i ditt liv. Men åldras i frid i din egen bur, vännen, jag kan inget göra för dig. Du har valt ditt liv, jag har valt mitt. Trevlig ålderdom, önskar jag dig, bland dina vita rottingmöbler och ateljesydda gardiner. Hoppas ditt liv blev vad du önskade. Och tack och lov att jag inte ingår i det.

maj 12, 2007. förakt, möbler, svärmor, svärmorsdröm. 2 kommentarer.

Våra djur i bur och natur

Vi ska få extra celebert besök: två långväga gäster som ska bo hos oss i en vecka. De är två herrar, den ene kanin, den andre marsvin. Människan behöver få umgås med andra djurarter för att må bra. Vi behöver, verkar det som, se grönt ibland, rent fysiologiskt. Jag älskade att se och hålla små och stora djur när jag var liten.

Vårt första djur var en katt, den hette Svartis, och hade mamman några portar bort. Hon hjälpte honom lära sig jaga genom att komma hem till oss med möss åt honom. Innan han kom hade min stackars mamma fått göra det mammor vill slippa: beröva sitt barn något de fått i gåva.

Storasyster hade kommit hem, glädjestrålande, med en kattunge. En ”snäll” granne hade gett henne den. Så otroligt grymt att ge bort något så underbart till en liten en, utan att först kolla med föräldrarna. Han trodde väl det var ett enkelt sätt att lösa ett problem på. Systern fick gå tillbaka och lämna igen den. Strax därefter kom Svartis, eftersom skadan liksom redan var skedd. Vi blev ett djurhushåll. Vi hade alla de sk barndjuren: hamster, marsvin, kanin, fisk, fåglar, hundar. Svartis var en tålig kompis som faktiskt föreföll att uppskatta att vara levande docka. Han fick åka dockvagn och fanns med i hela min barndom.

Jag ville helst av allt ha en chimpans.. En egen liten apa som behövde mig och som jag tog hand om, som kunde förstå så mycket. Jag hade en liten Nicko, en apa av tyg fylld med träkrull, som jag älskade. Senare slutade jag vilja ha en chimpans, för jag läste mig till hur handeln gick till. För att kunna ta ungen från mamman måste hon skjutas. Och sen dör tre av fyra i transporten. Sju chimpanser måste alltså dö för att en ska komma till Sverige… Vad gör såna siffror för djurförsöksstatistiken?

Närmast i min önskan om en kompis, efter apungen, kom den talande papegojan. Pappa tog mig till en djuraffär för att se på fåglar. Vi köpte en fågelbok, och råddes att skaffa lättskötta fåglar att ”börja med”, så det blev zebrafinkar. De skulle vara lättast, skrev boken. Men de är knappast några människoälskare. De blev en flock, pep och skrek, och skräpade ner. De blev många, och jag lärde mig en del, men egentligen var det inte något jag i efterhand tycker att det var värt besväret.

Som vuxen lånade jag hundar ibland, men var djurfri student. Lilla barnet växte upp med stort akvarium, och vi hade en liten axelotl. Hennes största behållning då var fiskmaten som tydligen smakade utsökt och fick låsas in. Sjögräs har alltid varit hennes grej.

Exakt hur det kom sig att undulaterna flyttade hem till oss minns jag inte. Jag tror det var en klasskamrat till barnet som behövde bli av med sina. Grannarna hade en liten undulat som var helt otroligt tam. Den hade vuxit upp bland de fyra barnen, och brukade leka kull med yngste sonen. Han kröp på alla fyra, och den sprang efter och jagade honom, och tvärtom. I köket ville han få spaghetti, och om någon talade i telefon satte han sig på axeln och skrek i luren.

Och grannen brevid hade nymfparakiter som vi skötte när de var borta. Så efter en lång period när det räckt och fascinerat med bara en vandrande pinne (som fick gå med ut på promenader, och snabbt flyttade till palettbladet i en kruka och fick letas rätt på i något tak innan man vågade dammsuga), blev vi med fågel.

Det var inte värst länge jag klarade av att ha undulater i bur. Burar bekymrar mig. Sebrafinkarna hade fått en voljär på två meter i mitt rum av pappa och farfar. De nya undulaterna fick helt enkelt en öppen burdörr. De bodde överallt, och eftersom vi lånade den tama grannundulaten, som visade dem att det inte var farligt att äta från händer, blev de tama. De fick flytta in i köket som snart blev en voljär, hela rummet. Överdriven som vanligt skaffade jag en enorm tallgren (nedblåst) som monterades upp i taket. Där bodde de, och blev fler genom avdumpning, ett mycket vanligt fenomen bland ”barndjur”. Till nästa flytt bestämde jag mig för att det fick räcka, och gav bort dem, under förevändning att vi inte kunde ha fåglar om hon ville ha en katt. Efter kanske ett halvår helt djurfritt kom grannen med en bättre begagnad katt på sju år som var livrädd för att gå ut men helt sagolikt mysig. Vi kopplade henne och påbörjade aktion rehabilitering: Vi tog med henne ut på ängen bakom huset och satt där med henne. Hon låg platt mot backen och grät tills vi bar hem henne igen. Allteftersom började hon att själv åla sig hemåt, och snart kunde vi bara släppa ner henne och följa henne hem.

Cissi dök upp ett år senare, på eget bevåg. Hon var precis tvärtom: en etablerad utekatt som bara hälsar på för att få mat, vatten, värme och omsorg några dagar i stöten. Vår första katt förstod plötsligt, genom observation, att naturen utomhus är något man som katt ska gilla, och började uppskatta att gå ut, och tala om att vi borde öppna dörren åt henne. Den dag hon kom in med en levande mus visste vi att hon hittat sin plats i ekologin. Helt antropomorfiskt måste jag tillstå att hon verkade oerhört nöjd med sig själv efter förättad måltid. Hon blev en mycket annorlunda katt efter det.

Utom katterna omger vi oss numera med en hel drös andra djur; det är bara det att de inte bor inne. De är inte våra. På ett av fönstren har vi ett fågelbord i genomskinligt plexiglas, fäst med sugkoppar. Hungriga fåglar meddelar sin närvaro från tidiga morgnar med att ihärdigt picka i sig frön. Ibland har jag trott att det regnat ute när jag vaknat, av ljudet av små näbbar. Precis som på förra stället vi bodde räcker en talgboll för att hackspetten ska dyka upp. Det är fascinerande att se deras gigantiska kroppar hänga från den lilla bollen medan de äter. Fördelen är att de är vilda. Om vi reser bort klarar de sig ändå. Jag slipper dammsuga och skura efter dem. På förra stället var det duvorna som kom oss fysiskt närmast. Vi hade lämnat en rejäl blomkruka ute under vintern, och när våren kom fanns det redan duvungar på plats! Då blev det faktiskt lite för nära. Jag ville ju inte störa dem, men ville hemskt gärna ha balkongen.

Ekorrarna leker i träden bakom huset. Och undefär två gånger i månaden står rådjuren nedanför fönstret och betar. De gillar äpplen. Att de finns just här beror mest på kolonilotterna strax intill, men där är de skadedjur, här är de naturens under och får knäckebröd.

Det lustigaste djuret vi har är grävlingarna. Jag blev helt ställd, när jag hörde dem första gången. De låter inte som något annat jag någonsin träffat på. Det tog flera veckor innan vi förstod vad det var. De var arga på varann och tjattrade upprört vid 2-3 tiden på natten. De låter lustigt mänskliga i röstläge och artikulation mellan varven, med tillägg av helt otroliga små läten. Men syns gör de inte mycket.

Dottern påminner mig om att inte glömma Hoppe. Vi bodde tidigare på Lappkärrsberget i Stockholm. Stora delar av staden översvämmas av vilda kaniner i olika form och färg. Vid vår badplats hittade vi en liten svart kanin. Vi lockade fram den från den plats under en grön Bajamaja där den hittat ett lämpligt hål, med lokala maskrosblad, och la min jacka över den. Den fick följa med hem, och vi inredde balkongen till kaninbur. Den var på det stora hela relativt nöjd, men mycket bestämd av sig. Dottern skrattade gott åt att Hoppe en dag attackerade min häl, men jag vet fortfarande inte vad som skrämde den lille. Polisen ville inte alls ta hand om vårt lilla hittegods. Vi frågade om vi skulle släppa lös honom igen om ingen hörde av sig, men kaniner är ohyra här, eftersom de inte borde bo ute. Kanske de konkurrerar bort vilda harar på vissa platser?

Nu väntar vi med spänning på Guevaras och Mandis ankomst. Jag har saknat marsvinskurret. Katten som jag lyft ned från tangentbordet sex gånger medan jag skrivit får hålla sig undan från mitt rum, och med den nya självsäkerhet hon skaffat sig kommer det inte passera utan protest. Hon väcker numera dottern mitt i natten genom att slå henne i ansiktet. Det är ju lekdags. Sedan något år tillbaka tänder vi lampan i dotterns rum med stor försiktighet. Knappen sitter inklämd bakom en hylla. Där sitter minitigern på vakt och sätter klorna i en när man intet ont anande (man glömmer ju efter en tid av fred) stoppar in handen. De berikar våra liv, de små. Ju mer vi ser av deras personlighet desto häftigare är det att följa djuren. Lustigt att jag aldrig levt så nära naturen som efter att vi flyttade till storstaden.

 

maj 10, 2007. bur, grävling, hund, husdjur, kanin, katt, rådjur, sebrafink, undulat. 2 kommentarer.

Femtielva och tvåttisju: Logisk matte för kloka barn

Språk är kul. Men blir med tiden rätt obegripligt, ur logisk synpunkt. Som när tyskans ”ogräs” felöversattes till ”ont krut” i ordspråket att det inte lätt förgår. Eller stavningen, som ju kan verka helt uppåt väggarna, beroende på ens dialekt: ”Ö-ljudet stavas med ö, utom i körka och böxa, där stavas det med y”.

Siffrorna har namn: 0-9. Inga problem. Men talen. De kan vara knepiga att lära sig. Tretton låter som tretti. Och när man sen ska skriva 13 får man akta så det inte blir 31.

Så vi bytte ut namnen! Det gick mycket lättare då. Tiotalssystemet är ju så oerhört smidigt, bara namnen stämmer. Ett tvåsiffrigt tals namn talar ju om hur många tior, och hur många ettor det har: Sju-tio tre. Fem-tio sju. Logiskt.

Så vi gav alla talen deras logiska namn. Tio heter Etti (Ett-tio). Tjugo heter tvåtti (två-tio). Tretti är redan rätt, och att Fyrati blir långt att säga gör det naturligt att säga fyr-tio istället (kan uttalas förti). Liksom att åttati blir åtti, och niotti blir nitti. Tiotti heter titti, eller hundra. Vilket man vill. Det är ju samma sak.

Sen räknade vi med de ”riktiga talen”, som tvåttisju minus nolltifyra, och ”översatte” svaren till deras slarvnamn. Svaret, tvåttitre, kallas tjugotre.

Tabellerna var lite tunga att lära sig… Ettans och tians var ju enkla. Att dubbla ettans tabell till 2:ans var helt OK, och femmans tabell var ju bara att dela tians tabell med två. Sen är det de jobbiga kvar…

Men nians tabell är ju enkel om man har två händer: Lägg upp dem på bordet med alla fingrar synliga, och vik in det finger som är siffran du ska multiplicera nian med. Tex det sjunde fingret, för nio gånger sju. Nu står svaret på fingrarna: Till vänster om det invikta fingret står tiotalssiffran (sex fingrar) och till höger entalssiffran (tre fingrar). Sextiotre. Smidigt.

Elvans tabell var ju bara kul: 11, 22, 33, 44… En barnlek! Efter 99 kommer titti-tio: 110, och Elfti-elva: 121. Självklart.

Tolvans: Tiotalet plus dubbla entalet: Ettitvå, Tvåttifyra, trettisex, fyrtiåtta. Sen får man ta det i två steg: Femti-tio är ju sextio. Sexti-tolv är 72. Sjutti-fjorton är 84. Åtti-sexton: 96. Nittiarton: 108. Titti-tjugo: 120.

Trean och fyrans tabell fick vi traggla genom att hopp-räkna dem, 3-6-9-12-15… Ingen genväg.

Men sen blir det inte så många tal kvar att lära sig… Vet man bara att tex 7*9 och 9*7 är samma sak, så kan man ju redan nästan alla tal… Av sexans, sjuans och åttans tabell blev det faktiskt bara 6*6, 6*7, 6*8; 7*7, 7*8, och 8*8 kvar att traggla… Sen kunde hon alla ensiffriga multiplikationer… Att man inte kan ”rabbla” sexans tabell spelar ju ingen som helst roll så länge man vet svaren.

Om det blir svårare för ett barn med flera namn på talen, och ord som andra inte använder? Inte värre än att barnet använder det logiska ”gådde” men lär sig översätta till det ologiska ”gick”. En bekant hade en son som uttalade ”är” som ”e”. Helt följdriktigt undrade han: ”Var är nallen som edde här?”. Barn tycker om att tänka och tala logiskt, och förstå vad man ska göra. Och har inga större problem med att inte alla vet vad alla ord betyder.

 

 

maj 10, 2007. Asperger, barn, hjärnan, lära sig, matematik, multiplikation, Neuropsykiatriska funktionshinder, siffror, skola, tabeller, tal, tänkande. 1 kommentar.

Sudda sudda, lilla bitterfitta

Doktorn måste skrivit fel…

Jag menar, det var ju en depression jag hade, eller hur? Då ska man ju få SSRI. Medel som ser till att mängden naturligt serotonin ökar i hjärnan. Serotonin som gör att glappkontakterna mellan mina neuroner plötsligt fungerar som de ska. Skönt är det, att få tillbaka sin hjärna. Och då mår man ju bättre. Och kan tom känna sig lycklig.

Såna där lyckopiller. Ät piller – bli lycklig. Men läkaren måste skrivit fel…

Jag märker det, när jag gör det förbjudna: Jag gör små pauser i min medicinering. Små sura treårstrotsiga uppehåll när jag totalvägrar. Och det där med hönor och ägg är jag inte säker på: Antingen börjar jag få ångest och slutar (logiskt va?) därför med pillren. Eller så slutar jag först, och ångesten ökar som resultat. I vilket fall som helst blir resultatet detsamma:

Jag mår skit. Att må skit är ju inte så kul, förstås. Inte när det betyder att jag blir dels däckad största delen av dygnet, sen dels maniskt uppskruvad, frenetiskt genomlevande alla känslor i mitt register, och allvarligt funderande på meningen med allt.

Och just idag, efter ett hemligt uppehåll på några dygn, hittar jag ett helt nytt sinnestillstånd:

Jag är äntligen sur!! Riktigt rejält ettersur. En äkta bitterfitta, utan förmildrande godhetsideal och självutplåningslust.

Plötsligt gottar jag mig åt hämndplaner på alla jävlar som utnyttjat mig. Hatar dem. Det de gjort. Blir argt och sunt förbannad. Min själ skriker av vrede åt dem, så som jag, i något förfinad form borde ha gjort i det verkliga livet. Föraktar deras låga tilltag för egen vinning. Hugger tillbaka. Min stingande bakdel snärtar till deras hälsenor och injicerar mitt skorpiongift. Jaså. Ni trodde ni skulle komma undan? Ni trodde jag skulle glömma och förlåta med automatik, bara för att jag gjort det hittills? Ligga där som en krälande slav under era fötter? Så fan heller.

Och det är då jag fattar. Det doktorn skrev ut var inte lyckopiller: det var snällpiller!!!

 

Nej, jag rekommenderar inte folk att sluta äta sina mediciner. Ja, jag lyder snällt ordinationerna efter varje trotsig protest. Men en lagom dos ångest hjälper en att se och vilja bryta med den djävulskap man utsätts för. Kvinnors PMS tex kan vara en oerhörd tillgång för att den hjälper en våga vara arg, trots sin fostran till ”fin flicka”. Killar har liknande sporrar att få vara förbannade, men de har ju inte heller samma kulturellt betingade pressen att vara snälla.

När jag var liten sjöng Gullan Bornemark ”sudda sudda”: ”…då tog hen på sin sura min, så arg och dum och trist…”

Då skulle det suddas. Och visst, sudda bort onödigt sura miner, världen behöver lite leenden, och det kostar inte mycket att göra nån glad med ett extra leende. Utanpå. Men den där ettersyran inuti: Den ska inte suddas. Den ska fräta och kännas och bränna tills vi gör något åt allt som får göra våra liv till pest. Känslan av att bli kränkt ska tvinga oss in i handlingskraft. Ta hjälp om du inte kan det själv. Gå med i en förening om det behövs. Kanske du till och med måste bli rabiat aktivist innan det börjar kännas bra. Men det är det värt!

Men rätt gott är det också att bara få sitta i sitt eget lilla hål i verkligheten och gotta sig i bitterbeska återblickar. Och veta att det är helt okej. Som min lista på tips för att stressa ned föreslog:

”Låtsas att du är mänsklig”

maj 7, 2007. ångest, bitter, förbannad, lyckopiller, medicin, politik, serotonin, sudda, sur. 3 kommentarer.

Bidragstaktik för fattiglappar

Bidrag och bidragsfusk är oerhört viktiga frågor. Därför ska jag avslöja hur man gör för att hindra socialförvaltningens och försäkringskassans bidragsfusk!!

Socialbidrag:

Socialbidraget skall se till att alla har ett minimibelopp att leva av när hyran är betald. Det fungerar bra under vanliga månader: Utgifter dras från dina inkomster, och soc fyller på så du når minimibeloppet.

Det är vid årets slut det blir fel. Om du fått mer pengar än du haft rätt till genom att för lite skatt dragits, eller bostadsbidraget varit för högt, räknas det belopp du får tillbaka som inkomst när du sedan får dem. Helt korrekt.

Men: Om du istället får en räkning på restskatt eller för mycket i bostadsbidrag, så betalar inte soc mellanskillnade till dig. Nu har det blivit en ”privat skuld”. Trots att de skulle gett dig pengarna om de dragits varje månad. Helt inkonsekvent. Du måste alltså ta av de pengar som redan var minimala…

Hur du undviker att soc ger dig för lite att leva på: Se till att du får pengar tillbaka i slutet av året. Metod: När du ska gissa din årsinkomst för att få bobidrag: Avrunda nedåt, inte uppåt.  Kontakta FK och din arbetsgivare och begär att de drar extra mycket i skatt. Det heter jämkning.

Ingen borde själv behöva stå för att preliminära utbetalningar och skatteavdrag inte helt och hållet stämmer. Varför ska dina barn gå hungriga i februari för att FK och arbetsgivaren drog för lite året innan?

Bostadsbidrag:

Skicka in en ansökan genast. De skriver att det tar mer tid om din ansökan inte är komplett. Sant, men du kan bara få pengarna från den månad de fick din ansökan. Var snabb, även om du saknar bilagor. Dem kan du skicka i efterhand.

Om du flyttar: Skicka, lika snabbt, en NY anmälan. Det är inte alls säkert att det räcker med en flyttanmälan, som det står i deras papper. Du har ju en annan bostad nu…

FK tycker att du ska runda din årsinkomst uppåt för att slippa återkrav och ev avgift. Men om du får ut upp till 1200:- för mycket, får du behålla pengarna. Överdriv alltså inte inkomsten ens om de råder dig att göra det. Samma sak gäller nedåt: De betalar inte ut belopp på under 1200. Det finns alltså ett utrymme på 200:- i månaden där det lönar sig att få för mycket.

Är detta fusk? Nej, inte mer fusk att du får behålla underskott än att de behåller överskott.

Om du kommer att få sänkt inkomst under en del av året: Om du vet det i förväg är det inga problem. Om inte (och detta är ju omöjligt): se till att du blir det i början av året…

Detta är ett obegripligt fel i försäkringskassans system. Bidraget beräknas på hela årets inkomst, oavsett när på året den tjänats in. Men om man vid årets slut visar sig har rätt till bostadsbidrag, kan man av outgrundlig anledning bara få det för de månader man sökt för. Inte för de månader då man inte visste att man skulle bli sjuk eller arbetslös och alltså inte sökte bostadsbidrag..

Nån borde göra något åt att man inte får bidraget för alla årets månader, så länge FK fördelar inkomsten över hela perioden. Men det kan ju inte vi göra något åt…

Känner ni nån politiker eller nån chef på FK? Be dem göra något. Eller skriv en insändare?

maj 2, 2007. bidrag, bidragsfusk, bidragstagare, bostadsbidrag, försäkringskassa, fuskare, socialbidrag. 2 kommentarer.

Lingua Franca

Jag är med i en nybildad förening. En svensk förening. En medlem lämnade föreningen eftersom hon bara talar engelska. Och det är ju inte så konstigt: Det kan ju vara svårt att förstå informationen när man inte kan läsa språket. Det som däremot förvånade mig var hur stark hennes reaktion var. Hon skrev en lång upprörd text om svensk extremism och fundamentalism. Bland annat fördömde hon svenskundervisningen för invandrare. Varför i all världen skulle de kunna svenska? När det finns engelska som de har större nytta av? Sverige är ju en så liten isolerad del av världen. Och rätt inskränkt.

Just den här föreningens syfte är såpass viktigt att det inte alls vore fel med internationella kontakter och samarbete. Självklart kommer vi då att kommunicera på alla upptänkliga sätt. I just de kontakterna. Men kvinnan reagerade över att inte allt som sas och skrevs översattes till det heliga engelska språket. Så nu funderar jag kring språk och kommunikation.

Engelskan är inte världens Lingua Franca – ett gemensamt språk som delas av alla. Världens kineser talar sina egna vitt åtskilda dialekter, men har mandarin gemensamt. Sydafrika förenar sina språkgrupper med afrikaans. Franska används i stora delar av afrika, tillsammans med andra mer lokala gemensamma inhemska språk, som swahili. Och engelska. I de flesta fallen har det inte varit ett fritt val: det kallas imperialism. Militära övergrepp mot folkgrupper, och införande av det koloniserande landets lagstiftning, förvaltning, och språk. Allt för att förenkla för de nya makthavarna. Det blev ju lättare så också, att få förbli i övertygelsen att de besegrade folken bestod av underlägsna naiva vildar som behövde patroniserande behandling. Det märktes ju på deras barnsliga och lite skrattretande språkbehandling. Länge predikades det i Sverige för allmogen på latin. Och koranen kan bara läsas på ursprungsspråket, anser en del.

I Sverige talas framför allt svenska. Men svenskan är ännu inte ett officiellt språk här – det ses som självklart och har därför inte fastställts juridiskt. 1999 antog Sverige en skyddslagstiftning för minoritetsspråken samiska, finska, och miänkieli (tornedalsfinska). De är därför officiella svenska språk. Talar man dem har man rätt att använda dem vid bland annat myndighetskontakter. 1981 fastslog riksdagen att teckenspråk är dövas förstaspråk. Men det är inte ett officiellt språk i Sverige.

Jag har ibland svårt att förstå en del språkforskares stora bekymmer över att enstaka språk till slut försvinner, när de bara talas aktivt av fyra personer. Är bevarandet ett självändamål? Om de människor som skulle kunnat lära sig det av sin farmor inte ser nyttan av det, eftersom de till fullo behärskar ett annat språk, skall jag då fördöma dem? Att däremot beröva någon deras eget språk är ett massivt övergrepp.

Samiskan togs nästan helt ifrån det samiska folket genom att deras barn tvingades till exklusiv svenskspråkighet i de svenska skolor de skickades till med myndighetstvång. Samma sak hände aboriginerna i Australien. Aboriginska barn tvångsadopterades fortfarande i nutid bort till vita engelsktalande par för att integreras. Och de dövas rika språk med egen grammatik, syntax och morfologi nedvärderades till ett åtbördsspråk, och döva barn tvingades sitta på händerna i klassrummen. De skulle talträna och lära sig läppläsning. Afatiker vet vad de tänker, men orden som behövs kommer ut fel. En del barn kommer aldrig att komma förbi barriären till ett talat språk.

Kommunikation är ett så grundläggande behov att vi försöker göra allt vi förmår. Blisstavlor med symboler till språkhandikappade. Talsynteser som läser upp det du vill säga. Barn till utlandsfödda har rätt till hemspråksundervisning eftersom föräldrarnas språk normalt är deras första, och kan behöva färdigutvecklas för att underlätta en effektiv och nyanserad språkanvändning. Och kan man inte svenska tillräckligt bra har man generellt rätt till tolkhjälp i officiella kontakter med tex sjukvården.

Jag gillar inte att någon blir utesluten ur en gemenskap av språkskäl. Jag sörjer över att många har svårt att tillgodogöra sig all information de skulle vilja. Men, nej… Att varje liten chattgrupp på internet skulle behöva tala uteslutande engelska, eller dubblera alla inlägg till engelska för en persons skull kändes orimligt.

maj 1, 2007. förmågor, internet, språk. 1 kommentar.