Våra djur i bur och natur

Vi ska få extra celebert besök: två långväga gäster som ska bo hos oss i en vecka. De är två herrar, den ene kanin, den andre marsvin. Människan behöver få umgås med andra djurarter för att må bra. Vi behöver, verkar det som, se grönt ibland, rent fysiologiskt. Jag älskade att se och hålla små och stora djur när jag var liten.

Vårt första djur var en katt, den hette Svartis, och hade mamman några portar bort. Hon hjälpte honom lära sig jaga genom att komma hem till oss med möss åt honom. Innan han kom hade min stackars mamma fått göra det mammor vill slippa: beröva sitt barn något de fått i gåva.

Storasyster hade kommit hem, glädjestrålande, med en kattunge. En ”snäll” granne hade gett henne den. Så otroligt grymt att ge bort något så underbart till en liten en, utan att först kolla med föräldrarna. Han trodde väl det var ett enkelt sätt att lösa ett problem på. Systern fick gå tillbaka och lämna igen den. Strax därefter kom Svartis, eftersom skadan liksom redan var skedd. Vi blev ett djurhushåll. Vi hade alla de sk barndjuren: hamster, marsvin, kanin, fisk, fåglar, hundar. Svartis var en tålig kompis som faktiskt föreföll att uppskatta att vara levande docka. Han fick åka dockvagn och fanns med i hela min barndom.

Jag ville helst av allt ha en chimpans.. En egen liten apa som behövde mig och som jag tog hand om, som kunde förstå så mycket. Jag hade en liten Nicko, en apa av tyg fylld med träkrull, som jag älskade. Senare slutade jag vilja ha en chimpans, för jag läste mig till hur handeln gick till. För att kunna ta ungen från mamman måste hon skjutas. Och sen dör tre av fyra i transporten. Sju chimpanser måste alltså dö för att en ska komma till Sverige… Vad gör såna siffror för djurförsöksstatistiken?

Närmast i min önskan om en kompis, efter apungen, kom den talande papegojan. Pappa tog mig till en djuraffär för att se på fåglar. Vi köpte en fågelbok, och råddes att skaffa lättskötta fåglar att ”börja med”, så det blev zebrafinkar. De skulle vara lättast, skrev boken. Men de är knappast några människoälskare. De blev en flock, pep och skrek, och skräpade ner. De blev många, och jag lärde mig en del, men egentligen var det inte något jag i efterhand tycker att det var värt besväret.

Som vuxen lånade jag hundar ibland, men var djurfri student. Lilla barnet växte upp med stort akvarium, och vi hade en liten axelotl. Hennes största behållning då var fiskmaten som tydligen smakade utsökt och fick låsas in. Sjögräs har alltid varit hennes grej.

Exakt hur det kom sig att undulaterna flyttade hem till oss minns jag inte. Jag tror det var en klasskamrat till barnet som behövde bli av med sina. Grannarna hade en liten undulat som var helt otroligt tam. Den hade vuxit upp bland de fyra barnen, och brukade leka kull med yngste sonen. Han kröp på alla fyra, och den sprang efter och jagade honom, och tvärtom. I köket ville han få spaghetti, och om någon talade i telefon satte han sig på axeln och skrek i luren.

Och grannen brevid hade nymfparakiter som vi skötte när de var borta. Så efter en lång period när det räckt och fascinerat med bara en vandrande pinne (som fick gå med ut på promenader, och snabbt flyttade till palettbladet i en kruka och fick letas rätt på i något tak innan man vågade dammsuga), blev vi med fågel.

Det var inte värst länge jag klarade av att ha undulater i bur. Burar bekymrar mig. Sebrafinkarna hade fått en voljär på två meter i mitt rum av pappa och farfar. De nya undulaterna fick helt enkelt en öppen burdörr. De bodde överallt, och eftersom vi lånade den tama grannundulaten, som visade dem att det inte var farligt att äta från händer, blev de tama. De fick flytta in i köket som snart blev en voljär, hela rummet. Överdriven som vanligt skaffade jag en enorm tallgren (nedblåst) som monterades upp i taket. Där bodde de, och blev fler genom avdumpning, ett mycket vanligt fenomen bland ”barndjur”. Till nästa flytt bestämde jag mig för att det fick räcka, och gav bort dem, under förevändning att vi inte kunde ha fåglar om hon ville ha en katt. Efter kanske ett halvår helt djurfritt kom grannen med en bättre begagnad katt på sju år som var livrädd för att gå ut men helt sagolikt mysig. Vi kopplade henne och påbörjade aktion rehabilitering: Vi tog med henne ut på ängen bakom huset och satt där med henne. Hon låg platt mot backen och grät tills vi bar hem henne igen. Allteftersom började hon att själv åla sig hemåt, och snart kunde vi bara släppa ner henne och följa henne hem.

Cissi dök upp ett år senare, på eget bevåg. Hon var precis tvärtom: en etablerad utekatt som bara hälsar på för att få mat, vatten, värme och omsorg några dagar i stöten. Vår första katt förstod plötsligt, genom observation, att naturen utomhus är något man som katt ska gilla, och började uppskatta att gå ut, och tala om att vi borde öppna dörren åt henne. Den dag hon kom in med en levande mus visste vi att hon hittat sin plats i ekologin. Helt antropomorfiskt måste jag tillstå att hon verkade oerhört nöjd med sig själv efter förättad måltid. Hon blev en mycket annorlunda katt efter det.

Utom katterna omger vi oss numera med en hel drös andra djur; det är bara det att de inte bor inne. De är inte våra. På ett av fönstren har vi ett fågelbord i genomskinligt plexiglas, fäst med sugkoppar. Hungriga fåglar meddelar sin närvaro från tidiga morgnar med att ihärdigt picka i sig frön. Ibland har jag trott att det regnat ute när jag vaknat, av ljudet av små näbbar. Precis som på förra stället vi bodde räcker en talgboll för att hackspetten ska dyka upp. Det är fascinerande att se deras gigantiska kroppar hänga från den lilla bollen medan de äter. Fördelen är att de är vilda. Om vi reser bort klarar de sig ändå. Jag slipper dammsuga och skura efter dem. På förra stället var det duvorna som kom oss fysiskt närmast. Vi hade lämnat en rejäl blomkruka ute under vintern, och när våren kom fanns det redan duvungar på plats! Då blev det faktiskt lite för nära. Jag ville ju inte störa dem, men ville hemskt gärna ha balkongen.

Ekorrarna leker i träden bakom huset. Och undefär två gånger i månaden står rådjuren nedanför fönstret och betar. De gillar äpplen. Att de finns just här beror mest på kolonilotterna strax intill, men där är de skadedjur, här är de naturens under och får knäckebröd.

Det lustigaste djuret vi har är grävlingarna. Jag blev helt ställd, när jag hörde dem första gången. De låter inte som något annat jag någonsin träffat på. Det tog flera veckor innan vi förstod vad det var. De var arga på varann och tjattrade upprört vid 2-3 tiden på natten. De låter lustigt mänskliga i röstläge och artikulation mellan varven, med tillägg av helt otroliga små läten. Men syns gör de inte mycket.

Dottern påminner mig om att inte glömma Hoppe. Vi bodde tidigare på Lappkärrsberget i Stockholm. Stora delar av staden översvämmas av vilda kaniner i olika form och färg. Vid vår badplats hittade vi en liten svart kanin. Vi lockade fram den från den plats under en grön Bajamaja där den hittat ett lämpligt hål, med lokala maskrosblad, och la min jacka över den. Den fick följa med hem, och vi inredde balkongen till kaninbur. Den var på det stora hela relativt nöjd, men mycket bestämd av sig. Dottern skrattade gott åt att Hoppe en dag attackerade min häl, men jag vet fortfarande inte vad som skrämde den lille. Polisen ville inte alls ta hand om vårt lilla hittegods. Vi frågade om vi skulle släppa lös honom igen om ingen hörde av sig, men kaniner är ohyra här, eftersom de inte borde bo ute. Kanske de konkurrerar bort vilda harar på vissa platser?

Nu väntar vi med spänning på Guevaras och Mandis ankomst. Jag har saknat marsvinskurret. Katten som jag lyft ned från tangentbordet sex gånger medan jag skrivit får hålla sig undan från mitt rum, och med den nya självsäkerhet hon skaffat sig kommer det inte passera utan protest. Hon väcker numera dottern mitt i natten genom att slå henne i ansiktet. Det är ju lekdags. Sedan något år tillbaka tänder vi lampan i dotterns rum med stor försiktighet. Knappen sitter inklämd bakom en hylla. Där sitter minitigern på vakt och sätter klorna i en när man intet ont anande (man glömmer ju efter en tid av fred) stoppar in handen. De berikar våra liv, de små. Ju mer vi ser av deras personlighet desto häftigare är det att följa djuren. Lustigt att jag aldrig levt så nära naturen som efter att vi flyttade till storstaden.

 

Annonser

maj 10, 2007. bur, grävling, hund, husdjur, kanin, katt, rådjur, sebrafink, undulat.

2 kommentarer

  1. trollhare replied:

    Åh, vad mysigt. Men du, jag vet inte hur queer gevvis är egentligen. Hon har ingen snopp…

  2. Tove replied:

    Hej!

    Har en gång haft ett sådant fågelbord i plexiglas! Men det har gått sönder och jag letar gumpen av mig efter ett nytt! var har du köpt ditt? eller vet du var de finns?

    MVH Tove

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Trackback URI

%d bloggare gillar detta: