Jag var ingen svärmorsdröm

En av de kvinnor som gjort livet svårt för oss ska snart fylla år. En service på nätet skickar ett mejl varje gång någon jag känner ska fylla år, och nu var det hennes tur. Jag stirrar fascinerad på åldern som poppar upp i mejlet. Snart 70. Jag som inte vill ha fördomar borde inte bry mig om åldrar, men plötsligt ser jag människan i ett nytt ljus. Snart 70… Då kan jag lämna henne att åldras i lugn och ro. Det där med att lära gamla hundar sitta, ni vet.

I mitt huvud har hon förblivit mellan 40 och 50, som hon var när hon klev in i mitt liv med buller och bång. Jag var en 16-åring som hennes son fått tag i, och jag var som många i den åldern både tvärsäkert övertygad om sånt jag trodde på, rotlös, allt möjligt i en rätt osalig blandning. Och samtidigt oerhört lättpåverkad.

En av de första gångerna vi sågs satt vi i hennes kök, hon och jag, och hon berättade hur hon tänkt och gjort i sitt liv, med sonen som utgångspunkt. Eftersom sonen var funktionshindrad var jag rätt glad över vad jag hörde: hon hade engagerat sig för att ge honom tillräckliga resurser utan att överbeskydda. Sonen själv hade en annan uppfattning: De har aldrig brytt sig om mig, aldrig stöttat mig i mitt engagemang i det specialintresse som upptar all min vakna tid…

Redan då förstod jag att jag skulle bli ”hon” en dag. Att om inte ens mammans uppenbara insatser: att balansera uppoffring med tillräcklig frihet, kunde ses för vad de var, kunde inte min kärleksfullhet räcka i längden.

Men det var bara en passus, det blev inte aktuellt för mig att diskvalificeras av honom förrän åtta år senare. Och under tiden kom hon av naturliga själ mig in på livet. Jag ska låta henne heta Nils, för att skrivandet ska gå enklare, men som ni förstår är det ett fingerat namn.

Nya människor är viktigt i ens liv. Att se sig med nya andras ögon kan ge insikter man tidigare saknat. I grunden tyckte hon att det var bra att jag fanns där, det är jag övertygad om. Om jag bara varit lite mer… representabel.

Detta var en ”self-made”familj: Farfar hade startat en firma ur ingenting, och sonen hade jobbat med och sen hade de gift sig, Nils och min svärfar. Och snabbt, som egenföretagare, blivit knallblå. Moderater, självklart. Skattehatare. Oftast vid middagsbordet diskuterades dåliga invandrare i förort: De hade reparatörer ute och visste minsann. Här var jag inte ensam mot dem, för exet var rabiat kristen och därmed icke-rasist och abortmotståndare, men valde noggrannt att inte vara absolutist och annat tjafs.

Medelklass uppkomlingsfamilj. Och då dög ju inte jag. Mamma Nils påbörjade projektet:reformera Minou. Hon hade ju redan en egen dotter, som inte bara dög, utan var nästintill fullkomlig. Jag fick till att börja med ärva kläder. Mest Nils egna kläder, snygga knappt använda välskötta kläder i superkvalite, men kläder avsedda för en medelålders medelklasskvinna. Inte särskilt ”jag”, men jag gladdes åt att få nya kläder. Vi var vana vid att en handlade begagnat. Och sen blev det dags för håret, om vi skulle bort. Så här brukar alltid Sara ha det. Sara var dottern (också fingerad).

Nils klädde och borstade mig som vore jag hennes stora Barbie. Pysslade med tillbehör: Fint halsband, synd att du inte har örhängen… Gå och klipp dig så du blir fin.

Jag förstod inte att jag var osynlig för henne. Eller: Inte osynlig, mitt yttre stod ju där och var fel och behövde justeras, men att Barbien skulle ha något inre värde? Hennes tillvaro kretsade kring ytan. Inredningsarkitekt, skulle hon blivit, med sin nya fina familj som jobbat sig upp, med sina två söta barn, om inte den lille visat sig vara skadad. Och hon fick ge upp sina framtidsplaner. Engagera sig i att få sonen i vanlig skola, få lärarassistenter och allt det där…

Mest klarade jag mig undan med enstaka förbättringsförsök under de första åren. Jag bodde ju hela tiden så långt bort och kunde bara hälsa på honom varannan helg under de första sex åren. Både hon och han hade ett något begränsat inflytande över min verkliga vardag. Han fanns dag och natt i mitt medvetande, vi pratade i timmar i telefon och jag skrev långa brev, men hon fanns kvar på avstånd.

Tills vi skulle flytta ihop…

En morgon ringde pojkvännen och meddelade att imorgon ska vi handla möbler till lägenheten. Om du vill följa med..? Vår lägenhet alltså, dit vi skulle flytta tillsammans. Och bo ihop. Den som egentligen var hans: given med gåvobrev att utgöra personlig egendom. Som hans syster tidigare köpt för sitt studiemedel som hon inte behövt eftersom hon bott hemma och haft pengar så det räckte. En ordentligt inbodd familjen Framgångs-lägenhet.

Och, jo, klart att jag ville få följa med och köpa möbler…

Och nu hade pappan och mamman möblerat upp lägenheten i fantasin. Det stora rummet: gemensamt sovrum. Det mindre: Hans arbetsrum. Hyllsystem. Dubbelsäng. Allt klart.

Men jag pluggade ju och behövde plats för ett skrivbord jag med? Ett sovrum sover man ju bara i, om det större rummet kunde få bli arbetsrum för båda..?

Nä, tok heller! Det kanske gick att klämma in en sekretär i sovrummet åt mig, vi fick se.

Plötsligt insåg jag vad jag var: En möbel. Nu var jag utplacerad på planritningen i ena sänghalvan i sovrummet. Efter att bara ha varit utplacerad på planritningen för hans liv. Han måste ju ha en flickvän för att bevisa omvärlden om familjens normalitet. Att hans handikapp inte betydde något. Att de var lyckliga framgångsrika familjen…

Behöver jag säga att min närvaro i butikerna inte gjorde någon direkt skillnad?

Mamma Nils visste vad som skulle köpas. Vattensäng, sa jag drömskt. Bakterier och mögel sa Nils och så var det avgjort. Tygklädd sänggavel, ställbar, stoppad, för mysiga morgnar med frukost på sängen, sa jag lite mer försiktigt. Äckliga fettfläckar från hår, sa Nils. Furu? Undrade jag. Mörknar. Sa Nils. Och valde samma vitlackade rottinggavlar som i deras gästrum som hon inrett några år tidigare. Vi fick i alla fall välja soffa själva, dvs han valde den med skönast sittkomfort, efter att jag fått dem att köra till en ”riktig” soffbutik, och jag fick tom välja en nyans jag gillade. Men färgval skulle jag inte lägga mig i. Det måste ju passa till tapeterna sa Nils. Hm… sa jag. Som aldrig bott i lägenheten. Tapetserar man inte om tidigare än man köper nya möbler? Och jag minns inte riktigt hur de ser ut. – Nä, men det gör jag. Sa Nils. Som ett år senare bytte ut alla tapeter i den lägenheten mot vitrollad väv.

Episoden med kapporna och skorna som köptes in lika till mig och Sara hoppar jag snabbt igenom, måste bara återberätta ordväxlingen:

– Kappan är lite kort. – Nejdå, det ska vara så. – Jag kan inte ha skorna, de är för små. – Nejdå, Sara kunde ju ha sina!

Så det var ju inte förvånande att Nils som farmor var ett kapitel helt för sig. Det tar vi nån annan gång. Och plötsligt är inte Nils längre, ens i mitt minne, en stark 35årig kvinna med allsmakt baserad på ålder, ekonomi, och samhällsstatus. Och jag är inte en bekymrad tonåring som inte får tycka något eftersom det är deras pengar som fattar besluten om färgval. Plötsligt ser jag i backspegeln att lilla Nils nu gått från hopbiten bitter medelålders tant till självupptagen åldrande bitter tant, medan jag sluppit kontakt annat än ytterligt sporadiskt. Och jag släpper äntligen lite av det där sista bandet av påverkan jag låtit henne få behålla in i min själ: Det starka budskapet om att jag inte dög. Nej, Nils, inte för dig, duger jag. Inte i ditt liv. Men åldras i frid i din egen bur, vännen, jag kan inget göra för dig. Du har valt ditt liv, jag har valt mitt. Trevlig ålderdom, önskar jag dig, bland dina vita rottingmöbler och ateljesydda gardiner. Hoppas ditt liv blev vad du önskade. Och tack och lov att jag inte ingår i det.

Annonser

maj 12, 2007. förakt, möbler, svärmor, svärmorsdröm.

2 kommentarer

  1. Susanne replied:

    Vilken fin (eller nåt)text! 🙂 Känner igen reonemanget ”min-son-passar-in-genom-att-ha-flickvän-så-du-måste-passa-in(i min värld)” tänket. Hittade hit när jag sökte efter trollhares blogg, men såg att den var spärrad och, efter att ha loggat in, inte orkade installera cookies. Kommer åter och hoppas det går bra för trollhare! //S

  2. Immanuel Brändemo replied:

    Googlade mitt eget nick och hamnade här. Det var så länge sedan… Men jag ❤ att du kallar henne Nils 😀

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Trackback URI

%d bloggare gillar detta: