Tuss på hundskolan: en sedelärande historia om autism.

 

Tuss hade blivit gammal nog för att börja på hundkurs. Viss dressyr är ju nödvändig för att det ska fungera bra mellan matte eller husse och djur. Och framför allt gentemot omvärlden: En hund som inte kommer när man ropar in den kan ju tex inte gå lös.

Tuss är oerhört charmig. Lekfull, gosig, och intelligent. Men det fanns saker han inte fixade. Han kunde leka i en timme med en leksak, och gillade alla i familjen, men han verkade inte förstå sig på andra djur. Om andra djur kom på besök fick vi se till att det fanns en stängd dörr mellan djuren.

Vi förstod att Tuss hade kontaktproblem när vi tog honom på promenader i koppel. Valpar ska lägga sig ner när de träffar äldre hundar, för att visa sig underdåniga. Ni vet säkert hur de brukar ligga på rygg och vifta på svansen, tills den äldre luktat klart på den? Tuss gjorde inte så. Han drog och stretade i kopplet för att komma undan istället. Kom han inte undan blev han aggressiv och försökte slåss, och det är ju typ en dödssynd bland hundar: Slåss nån som är yngre ska den sättas på plats, så om inte vi varit med hade Tuss kunnat råka ordentligt illa ut.

Så vi började på valpkursen. Vi hade läst en hel massa. Tuss snodde sig runt hela tiden, och försökte komma loss eller hoppa upp till oss. Det verkade som om alla valparna där fick honom halvt hysterisk. Vi fick ställa oss en bit bort medan de andra djurägarna tränade sitt och ligg och stanna kvar. Tränaren visade hur man tränar med ”klicker”: istället för att ge godis eller goda ord lär man hunden att koppla klicket från ett metallbleck till glädje. Sedan kan man belöna med klickljudet direkt när hunden gör rätt. Det lät jättebra, men vi hade redan prövat hemma. Tuss blev bara rädd, som om klicket gjorde ont i öronen eller nåt.

Vi tyckte de andra tittade konstigt på Tuss redan första gången. Och på oss. Och när de andra gått därifrån, kom tränaren fram till oss. Hon undrade om vi verkligen tyckte att Tuss skulle gå på valpkurs. Tuss är ju katt.

Sensmoral:

Din vän med funktionshinder i hjärnan (autism, ADD, ADHD, Asperger…) är inte ”fel” för att hon inte fungerar som andra. Behovet, och förmågan, att vara med andra kan vara annorlunda. Hennes tolkningar av kroppsspråk kan skilja lika mycket från ditt som kattens från hundens. Katter och hundar upplever världen olika rent fysiskt, med olika känslighet för lukter, synintryck och ljud. Samma gäller personer med NFP (Neuropsykiatriska funktionshinder). Tom dygnsrytmen är olika.

Det finns inget som gör en katt bättre eller sämre än en hund, men de är olika. Och ”diagnosen” katt, kan hjälpa andra djurälskare att bemöta din Tuss mycket bättre, om de orkar lära sig något om katter. Katter är sagolika djur att lära känna. På sitt eget sätt.

Många med Asperger gillar och har katt. Katter är självständigare än hundar, men lika kärleksfulla mot ägarna, så länge det får ske på kattens egna villkor. Och du: Tro inte att det faktum att katter och hundar ofta slåss, behöver hindra dina vänner med Asperger från att leva väl i den vanliga världen: Det behövs bara lite vilja och kunskap från oss båda.

Fotnotsreklam:

Om du känner någon med ett litet barn med Asperger finns en fin bilderbok: ”All cats have Asperger Syndrom”.

Annonser

maj 15, 2007. Asperger, barn, dressyr, hund, husdjur, katt, lära sig, lydnad, Neuropsykiatriska funktionshinder, skola, social träning, valpkurs.

One Comment

  1. blwogjbe replied:

    This is a topic that is near to my heart… Many thanks! Where are your contact details though?|

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Trackback URI

%d bloggare gillar detta: