Mitt liv i soptunnan

Som ung rebell ville jag inte äga något. Jag bor idag i en lägenhet fullständigt överbelamrad av prylar. Jag undrar så klart vad som har hänt. När övergick spartanismen som livsstil, och det regelbundna räknandet av klädesplaggen i garderoben för att se till att jag inte hade mer än jag behöver, till ett ohejdat frossande i ting?

Att köpa saker ger fortfarande viss ångest över att barn tvingas dö i Afrika, men köpandet som ångestlindrare har alltmer blivit en motsatt drivkraft. Mer än för barnen i Afrika, oroas jag idag över besluten, avvägningarna, valen som alltid måste bli fel. Övertygelsen om att just den diskmaskin jag till slut köper, kommer att reas ut för halva priset veckan efteråt. Idag är det pengarnas förmåga att räcka för min närmaste krets som oroar mig. Min egen trygghet.

Det är ju logiskt, att det var enklare att ge bort pengar och ägodelar så länge jag inte hade försörjnings­ansvar för varken mig eller någon annan. Idag måste pengarna räcka, och trots att jag ogillade marknadskrafter och tillväxttillbedjan, måste även mina pengar helst förränta sig, bli till den tryggade ålderdom försäkringsbolagen vill få mig att prioritera.

Men mina många prylar handlar egentligen mycket lite om saker jag väljer att köpa, och otroligt mycket om problemen med att slänga. Det är inte mest för att jag måste ha miljoner saker omkring mig som inget får slängas. Det är samma rädsla för att jorden ska förödas och barnen dö ihjäl om jag kallar någon av resurserna för skräp och stoppar den i en container att bli värme i en sopförbränningsanläggning.

Likt kråkan i Mamma Mu tänker jag bestört: slänga saker på soptippen?? Där hämtar man ju saker ju!!! Om jag låter min granne slänga sin dunkappa dör något inom mig. Efter att ha avhållt mig i nästan ett år smyger jag mig åter in i soprummets skymningsland för att rota fram det ännu nästan inte använda. Min ångest över att vara dömd att tillhöra jordens utsugarklass, och min empati med de personer som här i mitt eget land inte får medlen att räcka till tvingar mig att smuggla ner andras ratade klädesplagg i tvättkorgen. Tanken är att de ska tvättas och forslas till lämplig loppis. Eller sys om, eller… Och så står jag där, mitt ibland mina miljoner ”resurser” som suger i sig all min psykiska energi, och inte så lite av den fysiska.

Mitt problem är att jag kan se diskrepansen mellan den goda intentionen: Ett vilja att spara jordens resurser för framtida generationer, och resultatet: En hemmiljö som bågnar i den tydligaste anti-feng shui samtiden skådat. Jag ser det tydligt. Men klarar inte att släppa mitt beteende. Av ångest. Överansvarande för andras val.

Att det ska vara så överdjävligt svårt att stoppa saker i en sopsäck! Och att det ska vara så kul med konsumtion att jag inte ens skäms när jag idag köper allt som är tillräckligt billigt! Min pendel har slagit över långt långt in i masskonsumismens rike, och jag har tröttnat på att vänta på att gravitationen ensamt skall vända den tillbaka mot mittläget.

Jag vill ha en rymd där jag bor. En rymd av frihet från tingens ångest. De äger mig, kontrollerar mig, allt det jag som ung indianälskare visste att ägodelar gjorde. En människa kan inte äga mer än hon kan bära i sina egna händer, sade visa indianer. Jag höll med. Men idag känner jag behovet av både kastruller och skrivare, böcker och kuddvar.

Köp inte det du behöver. Köp det du inte klarar dig utan är en underbar tanke om man vill spara miljön, men vi är lite av konstnärer/hantverkare här hemma. Jag inser att jag inte kan måla utan färg. Inte snickra utan spik och skruv. Jag kommer alltid ha mer av sådant än jag omedelbart behöver.

Pappas råd: Låt butikerna ha lagret är mer relevant. Jag är paketpris-sucker. Jag är den som köper årskortet för att det blir billigare per besök, och sen inte utnyttjar det. Som går på att köpa tio kilo fast jag bara behöver ett för att det blir billigare så.

Men inte bara av förvriden sparsamhet: mer av rädsla att plötsligt stå utan. Att kriget ska komma. Brist på tillit. Det var så skönt att som ensammamma med kaskadkräkande baby ha rena lakan, jeans och rena babykläder att ta fram. Så tryggt, att jag glömt att omständigheterna ändrats. Det är dags att börja våga lita på att livet är bättre idag. Att jag kan ringa någon och be om hjälp i tider av kris istället för att i förebyggande syfte bygga mig ett fort av materiell trygghet inför varje upptänkbar situation.

Fortfarande nyttjar jag, som ett mellansteg, de stackars frivilliga krafterna på loppisarna. De får ta avgörandena jag inte orkar, om vilka av mina fastklamrade ägodelar som är skit och ska slängas, genom att donera även det tveksamma. Det som ju går att laga, går att sy om, går att… Och som därför inte kunnat ges bort utan måstat bo kvar på min begränsade hemyta i väntan på att jag ska lägga min tid på att göra något åt dem.

Jag inser ju att om jag själv inte vill ha en omodern byxa, är det bortkastad tid att byta blixtlås i dem bara ifall att nån annan kan tänkas, kanske, vilja ha dem… Men detta är en av mina stora nojor. Kognitiv beteendeterapi, i egen regi, vill jag försöka mig på som bot. Förlägga ett promenadstråk till lämplig insamlingsplats för begagnade pryttlar, och införa en belöningsceremoni varje gång jag låter bli att shoppa bort ångest, tackar nej till telefonförsäljarna, eller slänger den trasiga prylen.

För flera år sedan kommenterade jag en frisörs samling av elefanter i fönstret.

– Samlar du på något själv? Frågade han.

Utan att hinna tänka svarade jag det jag innerligast önskade var sant:

– Ja. Jag samlar på tomma ytor.

Den dag du genast ser den, min samling av tomma ytor, när du kommer på besök, då har min pendel hamnat i jämvikt.

Annonser

maj 20, 2007. återanvändning, överflöd, handla, konsumism, prylar, shopoholic, skräp, slänga, sopor, städa.

2 kommentarer

  1. trollhare replied:

    Hallå? Du bor i ett vacuum jämfört med min lägenhet…

  2. meknow replied:

    Hehe… För en vecka sedan, ja!
    Städteknik får bli ett eget inlägg…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Trackback URI

%d bloggare gillar detta: