Svältdöden i min plånbok.

Jag hade fyllt fjorton. Jag ville som så många få ”rädda världen”. I det lilla, och i det stora. Jag ville så innerligt att de tomma barnaögon som tittade in i mina på TV skulle slippa lidandet. Min konsumtion var direkt knuten till dessa människors överlevnad: 60 öre räckte till att rädda ett barn från diarrédöden. Om jag köpte ett äpple för tre kronor berövade jag alltså fem barn livet. Alla pengar jag inte verkligen behövde för min direkta överlevnad skulle till Rädda Barnen. Tio kronor blev en filt. Pengarna i mina händer brände mig som eld tills jag kunde skicka dem dit de hörde hemma.

Det fungerade bra så länge mina föräldrar försåg mig med mat och husrum. Jag ifrågasatte inte deras val att köpa oss mat: Det var min egen eventuella lyxkonsumtion som var förödande och gav mig enorm skuld. Jag lärde mig någon sorts teknik för att klara mig utan att använda pengar: Jag stod utanför skyltfönstret och tog in känslan av frukten eller chokladen därinnanför. Länge. Och blev efter en stunds meditativt tittande alldeles tillfredställd. Jag önskade inte mer att få äta av det. Det kändes som om jag redan fyllt det behovet.

Jag minns hur svårt lilla jag hade att äta mat när jag var liten. Min mamma berättade att jag var en hamster. När de matade mig på morgonen åt jag inte mycket, och en stor del stannade kvar i kinderna under resten av dagen. I mina egna tidiga minnen är jag i skolåldern och sitter vid frukostbordet. Det är så välfyllt, och jag tittar. O’boy. Limpmackor. Ost. Smör. Mjölk. Och det blir så mycket mat att jag är mätt av att ha tittat på den. Det var den mekanismen som mättade mina önskemål om den där glassen i kiosken jag gick förbi.

Jag blev vegetarian. Jag började koppla maten till svält och lidande också via djuren. Min syster Vis hade redan varit vegetarian i många år när jag förstod hur köttbullarna var min del i skulden för jordens förödande – hur bördig mark användes för att odla foder, när ingen faktiskt skulle behöva svälta om vi delade maten rättvist. Mat skulle köpas med Mudi-Mumsguiden i handen. Så att inte mina pengar hamnade hos de multinationella storföretagen och i djurindustrin. Sångerna vi sjöng i min ungdom handlade mycket om solidaritet:

Jordens ätbara kaka borde delas på ett rättare sätt. Så att alla fick smaka.
Och att varje bror och syster kunde äta sej mätt.
Den räcker åt alla. Därför borde ingen lida nån nöd.
Men då vill det till att du och jag vill Dela vårat bröd ”

(Ingemar Olsson)

Det är inte av ditt goda som du ger åt den fattige. Det är en del av hans eget som du ger tillbaka.”

Jag vill behålla idealismen, men i ett mindre neurotiskt och ångestladdat förhållande till maten och lidandet. Jag vill unna mig mat för att den smakar gott. Och äta lagom mycket för att må bra.

Annonser

maj 20, 2007. äta, handla, mat, matnojjor, solidaritet, svält.

One Comment

  1. trollhare replied:

    Om du visste hur jag känner igen det där. Och känner jag dig rätt vet du redan det. 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Trackback URI

%d bloggare gillar detta: