Kärleksbrev till en trollhare

Jag har en vän som jag älskar. En ung man som kämpat ett helt liv med att hålla sig vid liv. Mot alla odds. En man som ser ut att ha skaffat sig oerhörda förmågor som inte liknar andras. En man vars blotta närvaro borde få världens blommor att slå ut i förundran. Få fåglarna att tystna i bävan innan de återgår till sitt dagliga tjatter om vem som var störst och först och har mest rätt till den här busken, partnern, och maten.

Jag ser hur hans person är sammansatt av så mycket. Det som redan ursprungligen fanns där av en konstnärs unika sätt att se omvärlden med friska nya ögon, att se förbi det som andra så självklart etiketterar och sedan lämnar utan vidare tankar. Se in bakom.

Och det som sedan byggdes på av en hatisk omvärld. Den famn av godhet han behövde fanns inte utanför hans lägenhetsdörr. De grymma satte klorna i honom redan när han var alldeles för liten för att ha något försvar i sin själ. De började slita honom i bitar nästan så snart han lärt sig gå. Och hans rena annorlunda själ väckte andras vrede och rädsla, så där en börjat sitt förstörelseverk steg andra in och tog över. Man känner igen den utsatte. Man kan lukta sig till hans sårskorpor, och blodlukten väcker hyenorna.

När livet bland bödlarna inte längre var en skyldighet påtvingad med skolplikt och andra polisiära metoder att erbjuda byten åt rovdjuren, föll han ned i en isolering från världen som för en tid kunde skydda honom från nya angrepp. Han har fått börja slicka sina sår.

Men när adrenalinet från att ständigt vara på flykt börjar minska blir det inte lättare att vara en skadskjuten hare. Smärtan slår plötsligt till i sin fulla intensitet. Man flämtar i försök att få syre till det lilla blod som finns kvar. Man vill fortsätta springa för att komma undan smärtan. Man kunde springa ifrån sin fiende, men vart man än vänder sig finns det inget sätt att komma undan smärtan. Den kan inte luras bort, den hänger kvar hur förtvivlade skutt man än tar. Så man trycker sig skakande mot en sten eller platt mot marken för att inte synas, för att undgå upptäckt, och blundar. Orkar inte äta, dricka, kämpar bara med att inte bara dö. Medan man ändå djupast vet att döden vore en befrielse.

Detta överlever min vän i detta nu.

Nu när något hunnit lite börja läka har han börjat kunna andas med något större lätthet. Måste inte längre kämpa för att vilja och kunna dra ännu ett nytt andetag. Hans pepparkornsögon öppnar sig skyggt, och den här gången syns inte lika många av de yttre fienderna.

Det finns en glänta där i skogen. Där finns friskt vatten. Långsamt börjar han försöka förse sin skadade kropp med något av det den nu behöver. Det är ett ständigt val, att bejaka livet. En ständig smärta. Ändå gör han det. Tar sig på skälvande tassar ut över den potentiellt livsfarliga öppna ytan för att trots smärtan fylla sina sedan länge försummade behov.

Varje dag utkämpar denne man som jag älskar och beundrar tusen strider. Han vinner nästan samtliga. En del som inte ser kampen inifrån skulle räkna misslyckandena. Tom han själv har ibland svårt att se sin storhet. Sin oerhörda livskraft. Sin obändliga istadighet. Han väljer livet, och väljer det, och väljer det igen.

Jag kan inte tro annat än att det måste bli lättare och bättre. Vi som älskar honom vill gå vakt runt hans glänta och förjaga alla hans fiender.

Dina inre demoner rår vi inte på, älskling. Men kanske kan vi hjälpa dig att komma undan nya attacker. Kanske kan du få se dig speglad i våra ögon. Kanske kan våra tårar för den smärta du tvingats utstå göra dig mindre ensam i din smärta. Kanske kan vårt gemensamt kända hat mot de som gjort dig detta få dig att förstå att du inte hade någon skuld. Vi som ser det som hänt dig vet att du var oskyldigt utsatt för andras värsta sidor. Att andra tagit ut alla sina mörka drifter mot dig, mot din själ och din kropp.

Det bästa i mitt liv just nu är att se dina ögon fyllas med den vakna blicken som hör hemma där. Och fånga en glimt av förväntan i den. Att se dig sänka ditt huvud för att nappa åt dig ett grässtrå. Våga tugga. Bejaka livet. Hökarna till trots. Rädda skadade harar är inget man kramar. Men min själs armar omsluter dig med all kärlek jag är mäktig.

 

 

Andra bloggar om: , , , ,

Annonser

maj 27, 2007. överlevnad, hat, kärlek, livskraft, mobbing, själ(v)bevarande, Trollhare.

9 kommentarer

  1. trollhare replied:

    Åååååh… *gråter*

    Vad gullig du är. Tack älskade Minou!

  2. meknow replied:

    *nära*

  3. trollhare replied:

    Du vet förresten att man måste pinga på nyligen.se för att etiketterna ska fungera som det är tänkt?

    Jag hade en automatisk pingfunktion som pingade bl.a. nyligen, twingly och bloggportalen för varje inlägg utan att jag behövde göra något. Tyvärr har den fungerat halvknackigt på sistone.

    http://rssping.ricercar.se/

  4. Fredrik replied:

    Jeg blir rört.
    Dere er så fine begge to.

  5. alex. replied:

    Det är nästan så man blir kär i er båda. Vackert skrivet!

  6. meknow replied:

    Tack! Det är nästan så jag blir kär i Trollhare också, men jag är ju född i fel kön för hans smak… Och några årtionden för tidigt! 😉

  7. Unconditonal Love replied:

    Trollhare, du är värd allt gott efter allt ont som du har gått igenom:'(
    Även jag älskar dig.
    Fastän jag inte vet så mycket om dig.

  8. ahmed replied:

    hej hej ja er sexiagre

  9. Sanna replied:

    Vilka vackra ord! Jag känner ju knappt varken dig eller Trollhare och ändå sitter jag här framför skärmen och lipar nu när jag har läst färdigt allt. Jag är ju för pinsam alltså.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Trackback URI

%d bloggare gillar detta: