Årets julklapp: en energicoach

Idag är jag trött, så trött. På ett skönt sätt, lycklig och nöjd, men ändå psykiskt och fysiskt slut.

Som så många andra har Minou en gång sprungit in i den riksbekanta väggen, men en mental näsfraktur, och andra blessyrer som resultat. Som motmedel står jag nu i kö för en konsultation hos en energicoach.

Energicoachning är något helt suveränt för såna som mig som inte förmår fördela tid och ork över dygn och veckor. Jag, som likt en maniker skapar och driver projekt, för att sedan falla i hulkande koma med otillräcklighetskomplex och desperation, eller i fullständig apati bara sitter som ett fån i ett hörn. Nej, nu ska det bli ordning på torpet!

Med coachen ska man färgkoda sitt liv. Varje morgon har man tillgång till 80 liter ”bränsle”, att använda under dagen. Det som kostar energi, är människor, aktiviteter och platser. Hur mycket bedömer du själv. I förväg. Rött, gult, eller grönt, beroende på hur trött du blir. Med färgprickar i almanackan ser du snart om du borde flytta tandläkaren till en annan dag, eller om det skulle pigga upp med en fika på torsdag.

Och idag går det upp för mig: Då måste jag göra de där otäcka hemska bedömningarna av hur jag lever, och vill leva, mitt liv…

Om jag objektivt ska se på mina relationer, och inte bara betrakta dem som något som fallit ned från himlen, utan något jag väljer och ansvarar för. Bedöma att Greger faktiskt agerar energitjuv utan att ge något tillbaka och får en ilsket röd prick. Att Immanuel är bra för mig och fyller på min energi. Då blir jag ju en annan sorts person. En jag inte ville vara: En som vågar ställa frågan: Och vad får jag tillbaka?

Och det är egentligen precis vad jag behöver göra, för att leva ett rikt och givande, men inte förbrännande liv. Orka hela vägen, och glädjas under tiden. Inte bara se prickarna. Säga: Jaha, hela veckan var röd, då förstår jag varför jag trodde jag höll på att få en depression.

Utan istället bestämma vilka ”prickar” jag vill ha i mitt liv. Aktivt. Välja och välja bort. Prioritera.

Och kanske få en annan mindre neurotisk attityd till det jag inte orkar: jag är intee oduglig, bara trött, för mina batterier står på välbehövlig laddning!

I mitt fall är det inte de stora projekten eller tankearbete som tar min energi. Det är vardagen, den cykliska underbara vardagen, som sammantaget är våra liv (Alla dessa dagar som kom och gick, inte visste jag att det var livet… Life is what happens to you while you are buzy making other plans). Men som kramar ur mig min livsenergi som en större boaorm…

Plötsligt vet jag därför varför jag ibland, under perioder, inte äter. Det är inte att jag inte vill äta. Inte att min vikt oroar mig. Ingen anorexi. Det är bara den förödande vissheten att energikostnaden för att kunna äta kommer att sluka hela mitt energikapital…

Så länge det finns halvfabrikat hemma stoppar jag något i mig, då och då. När färskvaror och frysmat tar slut får jag matångest:

 

Handla maten: Gå dit, fatta besluten, släpa hem.

Laga maten: Helst ansa färska grönsaker, koka, strimla, svettas…

Äta maten: Ja det är ju enkelt, trevligt, och gott, om det inte vore för att vi inte äter samma mat, sambon och jag.

Efterarbeta ätandet: plocka undan, diska, torka av, slänga sopor.

Det jag inser att andra har nån sorts autopilot för, tar hela min dagsranson av förmåga. Och som om det inte vore nog: Det ska göras nästa dag igen. Och helst tre gånger per dag (ja, utom affären, då).

Den energi en måltid rycker ut ur min kropp och själ räcker till något eller några av följande av följande:

  • Att röja av en halv vind

  • Laga fyra par trasiga jeans
  • Skruva ihop en hyllserie från IKEA
  • Sy en gardinuppsättning
  • Ta mig till ett gym och träna
  • Skriva ett snällt uppskattande brev till en vän
  • Städa ett badrum relativt noggrant
  • Att sy en maskeradkostym till ett normalstort barn
  • Uppfinna en teknisk pryl som håller samman papper i 90 graders vinkel
  • lägga ett halvt klickgolv, inklusive bortslitande av gammal heltäckningsmatta.

Så jag börjar förstå min ”ojämna energiprofil” lite bättre. Och varför jag så ofta tror att jag hatar hushållsarbete. Om och när jag samlat mig för att diska en halv veckodisk, kan jag gå in i uppgiften. Njuta av av se äcklig disk förvandlas till rent porslin. Att göra rent i sitt yttre liv renar också mitt inre.Det finne en nästan meditativ kvalitet i att uppleva diskandet: Temperaturen av vattnet, de rytmiska ljuden och rörelserna, alla de olika sensoriska upplevelserna av glasets glättighet, svampens milda motstånd och fjädring, musklernas anpassning mellan nonchalant avsvepande och det intensiva svintoandet på vidbränd guck. Känslan av att se det äckel man kännt gnaga sig in i ens själ utan att man förstått det, spolas ned och ut och bort, som ens otrevliga minnen och dagens bekymmer borde få göra… Det finns en nästan helande kvalitet i det.

Att dammsuga är väl samma sak. Njutningen i att höra rasslet av gruslighetera som för alltid försvinner ur mina mekanismer. Bara man kan ha öppet och slipper dammsugarluften instängda sunkighet som förpestar andningsvägarna, att en vindil sveper genom rummet och sprider väldoft och den pigghet som kölden kittlar fram i en städvarm trött kropp.

Fönsterputs är ljuvligt!!

Att laga mat: Förvandla råvaror fysiskt och kemiskt till en doftande måltid. Och den vidunderliga doften av nybakat, minnet av syrlig söt underbar bulldeg som man med ett lätt styng av dåligt samvete smaskar i sig i salig lycka, helst kantbiten på bull-rullen, med socker och kanelsmak blandat med degens intensiva smakupplevelse, kanelen doftande in i näsgångarnas vindlingar och skapande fenomenala minnen..

Jo. Klart jag gillade det: Om det vore frivilligt. Om det vore när man kände ork och lust. Men detta eviga tvång, diskens arga rop från köket, sophinkens illasinnade påminnelser varje gång man passerar köket, det tomma kylskåpets tomma mage med sörjande försmådd u-landsblick.

Nej, jag kan inte förmå mig att ta itu med det, inte idag IGEN!

Inte när den bekräftelse jag upplever i att få skapa något mer varaktig är så mycket större. När jag ändå vet att tvätten blir smutsig igen, maten uppäten, golven smutsiga och dammiga. Då försvinner automatiskt min känsla av hunger, som ju ändå inte gör sig särskilt starkt påmind. Ett litet sug, och jag stoppar i mig en handfull nötter som låg kvar i ett hörn. Märker att jag åter står framför skafferiet, och titta, en låda after eight…

Så, nej, mitt ätproblem är inte maten eller hungern. Den är min energiångest, de dagar dörren från lägenheten är den fysiska gränsen för mitt universum, the point of no return: Det avstånd vid viklket solens gravitation skulle tappa sitt grepp och jag skulle slungas ut i ett tomt universum. När jag vet att jag inte skulle orka hem från affären, utan få sätta mig på cykelvägen och ge upp.

Då äter jag inte mina tre lagade mål om dagen. Då ser jag bara till att sambon får i sig sitt dagliga behov. Som köttätare har hon ju en del att välja på: Köttbullar, kalops, fiskpanetter, allt färdigt för mikron. Men vara hungrig? När man kan lägga sig och sova en stund på soffan?

Jag ser med fasa och förväntan fram emot min coachs inträde i mitt liv. Milda makter. Och njuter av ännu en knäckebrödsdag med te utan mjölk, men ork att skriva dessa rader och bättre lära känna mig själv.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , ,

juni 15, 2007. Uncategorized. 3 kommentarer.

Den lyckliga horan i Havanna?

Igår var jag och hörde Peter Carlsson och de blå grodorna. Mycket musik, mycket varierat, mycket Evert Taube. På vägen hem kunde jag inte släppa texten till ”Flickan i Havanna”. Taube skrev enligt uppgift själv om den:

”En visa om huru det täcka könet uppenbarar sig i ett fönster och på detta enkla och oskyldiga sätt så småningom blir ägarinna av en vacker ring, vilken i sista versen pryder hennes hand.”
Evert Taube, Dikter, 1955.

Men jag ser inte en snäll sjöman som ger bort sin 15-pundsring till den vackra flickan av sitt hjärtas godhet. Jag ser kroppar som säljs och förnedras, själar som hotas och skadas, liv som ödeläggs, där fattigdomens rand möter de köpstarkas flodvågor av ohöljd lust och tro på att allt som kan köpas för pengar, har man rätt att köpa för pengar.

Vi tänker samma sak i butikerna: Finns det måste det vara okej att jag köper det. Jag ändrade texten i de två första verserna:

Flickan ifrån Riga

Mel: Flickan från Havanna

 

Flickan ifrån Riga,
hon har inga pengar kvar,
tvingas av sin traffiker,
vinka åt en karl.
Kom du glade sjömatros,
du ska få min röda ros!
Jag är vacker!
Du är ung!
Sjung, av hjärtat, sjung!

 

Litet barn i världen,
gömd bak dörr av cederträ.
Svensk turist därinne,
barnet på hans knä.
Jag har pengar, jag är kung!
Måste tömma få min pung!
Du är vacker!
Du är ung!
Sluta grina, sjung!

Men jag utmanas av Fredriks blogg. Hans text är en uppmaning att tänka till. En lovsång till de människor som viger sina liv åt att, frivilligt, utföra sexuella tjänster.

Jag har oftast svårt att tänka att dessa människor finns: De man kallar för ”lyckliga horor”. Jag ser det som den klassiska myt som får sexköparen att må lika bra som den svenska familj som anlitar svartjobbare. Från Polen, från Filippinerna. Jag gör dem en tjänst. De behöver pengar, jag har pengar, och jag behöver deras tjänster. Man är lite stolt över att gå utanför den anonyma staten. Får vara någon stackares välgörare, så de kan skicka hem pengar till sin familj.

… på det att varken polska eller svenska lagar någonsin behöver anpassas till att medelinkomster och livsförhållanden skiljer sig så radikalt att vi på nytt kunnat skaffa trälar och tjänstehjon….

 

Sverige hade trälar en gång i tiden. Boken trälarna filmatiserades och gick som dåligt animerat barnprogram som skrämde nätt och jämt livet ur mig med sina upprepade skildringar av våldtäkter, som fick mig att rädas bokserien oerhört länge.

Men trälarna fanns. Vårt samhälles slavar. Livegna. Varför? För att de var tröga och behövde vårt beskydd? För att de blev lyckliga över att få till ett mål mat?

Visst: För att de var maktlösa. Deras liv var till salu. Deras arbetskraft och reproduktiva förmåga. Tom deras barn var en handelsvara.

 

Allt detta reformerades bort, sakta och säkert. Trodde vi, för att vi så gärna ville tro det. Men det var bara ytan av våra marker som växte. Våra trälar finns kvar, för vi köpte gemensamt in nya, och satte dem att slava för oss i omvärlden för underbetalning och med orättvisa lagar och orättfärdig maktutövning. Utom synhåll. Utom känsel- och riktigt empatihåll. Med blod svett och tårar tvingas världens fattiga befolkning driva upp föda, kläder, och leksaker ur en pinad jord, för att vi ska kunna leva gott. Men vi ser dem inte. Så de finns inte.

Utom när de står vid vår dörr, i form av den något mindre förträlade kroatiska städerskan, och den polske rörmokaren, och den filippinske tandläkaren som gör jobbet till halva priset. Och troligen svart.

 

Då ser vi dem, men vi ser hellre deras egna val: De väljer ju att komma hit. Att arbeta här där lönerna är högre. Utan trygghet. Utan papper. Isolerade från sina familjer.

Och vi hjälper dem ju. Och sparar pengar på köpet. Som ju ändå borde varit våra, för staten tar ju på tok för mycket skatt…

Och inte långt ifrån vårt resonemang finns torsken.

De prostituerade väljer själva. Och lever gott. Och måste inte ens egentligen jobba, sex är ju nåt fint att njuta av, skulle själv inte ha nåt emot att få betalt för att knulla hela dagarna… Och man har ju behov, helt naturliga sådana.

 

Och de små filippinska barnen?

Det är ju bättre att de har sex med mig som är SNÄLL. Som älskar barn. Som betalar ordentligt för mig. Och som är säker på att jag inte smittar dem, även om jag aldrig skulle gå och testa mig…

Så för mig så är hela tanken på unga vackra flickor i Havanna en källa mer till oro än till romantiskt drömmeri.

 

Åh, lilla Havanesiska flicka, visst unnar jag dig din vackra juvelbesatta ring. Men inte hjälper den dig mycket: Nu när den sitter där på ditt finger kommer sista verserna ur originaltexten:

 

Flickan i Havanna
skådar då med tjusad blick
ringen med rubiner,
som hon genast fick.
Ringen kostar femton pund!
Stanna du – en liten stund.
Jag är vacker!
Du är ung!
Sjung, av hjärtat, sjung!
Flickan i Havanna
hon har inga pengar kvar,
sitter i ett fönster,
vinkar åt en karl.
Handen prydes av en ring
och kring barmen crepe de chine.
Jag är vacker!
Du är ung!
Sjung, av hjärtat, sjung!

Tror någon att hon, fortfarande utan pengar, sitter där i sitt fönster för att det är trevligt med lite visuell manlig trevnad?

”Detta enkla och oskyldiga sätt” som Taube skriver om lär inte försörja henne i många dagar och veckor..

 

Världshandeln är en smutsig och cynisk hantering av människoliv, baserad på våra olika lotter i livet. Sexhandeln är inget undantag. Jag vill inte se den förskönad för att slippa veta vad som händer. Jag vill våga se, även om det svider så att ögonen tåras.

 

(Andra tankar om prostitution kommer om någon dag.)

 

Andra bloggar om: , , , , , , , ,

juni 10, 2007. Uncategorized. Lämna en kommentar.

Preimplantatorisk diagnostik och andra ungar (lång post)

 

Detta är ett svårt inlägg att skriva.

Ett litet barn är svårt sjukt, och föräldrarna har just fått rätt att få hjälp med PGD, preimplantatorisk genetisk diagnostik. De vill skaffa ett syskon till det sjuka barnet. Och dels få ett friskt syskon, dels välja det konstbefruktade ägg som har det sjuka barnets HLA-grupp, om det är möjligt.

Vid förlossningen sparar man navelsträng och moderkaka, och tar reda på det nyfödda barnets stamceller. De kan rädda det sjuka barnet, hoppas man. Det väcker etisk debatt: Får man ”skapa” designade donatorbarn? Får man välja barn utifrån deras gener?

Jag har själv funderat kring sådana här frågor sedan jag var 17 år. Kring teknik och etik. Mannen jag då träffade och senare levde med hade ett funktionshinder, och jag tog reda på det som fanns att veta. Hans problem var ärftligt. Och potentiellt dödligt.

Fosterdiagnostik fanns ju redan då, och jag insåg att det kunde bli fråga om ett val. Rätt snart efteråt gjordes en analys av hans gener för att hitta den specifika förändringen, så jag visste att ett prov skulle kunna avgöra om ett framtida barn var friskt eller sjukt.

Mannen var själv oerhört starkt övertygad om att all kontroll var fel; om man skulle välja bort ett barn för att det skulle få ett liv som hans, så valde man i förlängningen bort honom. Det innebar ju att man inte tyckte hans liv var värt att leva. Eller att hans liv inneburit orimliga uppoffringar för familjen och samhället.

Själv var jag personligt övertygad om att jag inte skulle vilja genomgå en abort, om jag blev gravid, oavsett anledning.

Sju år senare stod jag där med ett positivt graviditetstest. I min livmoder fanns hans och mitt barn, förlåt embryo då, och jag stod ensam med beslutet. Och det var ju i sig rätt enkelt, eftersom jag visste att jag inte skulle avsluta en graviditet.

Det vanliga ultraljudet blev inte så kul. Ja, det fanns ett levande barn där. Med min morbida fantasi och de böcker jag studerat som biolog, hade jag hunnit tänka mig allt från ett friskt barn till sammanvuxna tvillingar. Jag var glad att babyn såg frisk ut, och lite besviken att det bara var ett. Tio fingrar, räknade barnmorskan. Och tio tår. Och en avvikelse.

Asch då. Det fanns en struktur i hjärnan, en cysta. Och visst såg jag den. Och det kanske var helt normalt. Men det var vanligare att den fanns hos barn med en genetisk avvikelse.

Ja, sa jag, i så fall.. Och sen förklarade jag att då visste jag vad problemet var. En deletion. På ca tusen baspar. Och medan jag började ta in besvikelsen och sorgen över allt mitt stackars lilla barn skulle behöva gå igenom pga detta, meddelade hon mig att det inte var det. Det brukade vara trisomier, en kromosom för mycket. Som i Downs syndrom. Som i de andra trisomier som medför så svåra skador att barnet dör inom några få år.

Aj aj aj. Utskickad till kafeterian, i väntan på ett mer avancerat ultraljud. Jag som var övertygad om att lillbebisen inte borde utsättas för onödiga ingrepp var orolig till och med för ultraljud, och var inte glad över att behöva påverka bebin ytterligare, men det var ju nödvändigt. Nu kontrollerades allt som kunde kontrolleras. Hjärtkamrarna mättes. Ryggkotorna räknades. Hjärnan mättes. Inga uppenbara avvikelser. Men du får kommas tillbaka på ett nytt ultraljud om två månader.

Och så tar vi ett moderkaksprov.

Moder-vaddå? Corionvillianalys, för att göra ett genetiskt test på henne, menar du? Men… kan det inte bli missfall av det, då? För, jag skulle kunna leva med att bebin är skadad. Men inte med att ha orsakat hennes död. Om jag fick missfall, och det kunde bero på provet, då skulle jag ångra ingreppet hela livet. Men om jag istället skulle oroa mig i över fem månader.. Depp- och ångesthormoner cirkulerande i hennes lilla kropp, kanske formande hennes framtida person.

Jag visste ju att mammor som svälter får barn vars ämnesomsättning är förändrad. De barnen är effektivare på att använda varje kalori. Och blir överviktigare än andra.

Jag behövde tänka, kände jag. Då kom sköterskan insusande. Jag måste strax gå på lunch, ska vi ta det där provet så är det NU. Kvinnan som gjorde mitt ultraljud ställde sig som en trygg sköld mellan mig och beslutet. Det kanske inte ska tas något prov. Åtminstone inte just nu. Tack du goda människa som vågade ställa upp på mig, och ta bort andras tidspress!

Då får du ringa imorgon, sa sköterskan. När du bestämt dig. För det är bråttom.

Imorgon? Ska jag ta beslutet på en enda dag? I dag är det torsdag, kan jag få vänta tills på måndag? Nja.. i så fall får du ringa hit direkt på måndag morgon.

Jag gick hem. Tyngd.

Statistiken just nu:

Femti-femti (50%) att det blev en flicka, samma för en pojke. Femti-femti att hon ärvt pappans genfel. Och nu en okänd sannolikhet att barnet hade typ Downs syndrom.

Skit. Skit. Skit. Stackars lilla unge. Stackars… mig.

Och jättebråttom. Och ingen uppgift om hur stor risken för missfall var om jag gjorde provet. Liten. Sa läkaren. Hur liten? Väldigt liten. Jaha. Ja tack då, det hjälpte jättemycket.

Under helgen började jag plötsligt undra. Bråttom? Varför så bråttom egentligen? Kunde provet inte tas, rent fysiskt, om vi väntade?

Abortlagstiftningen! De ville inte att jag skulle missa sista dag för tillåten abort. Åhå. Började kunna andas igen. Barnet skulle ju få leva, hade jag valt redan flera år innan hon blev till. Då behövde jag inte skynda mig. Det fanns ju inget de skulle åtgärda oavsett resultatet.

Jag ringde in och meddelade att ett prov bara var aktuellt om jag märkte att jag fick för hög ångestnivå för att ungen skulle må bra. Om provet vore helt ofarligt skulle jag velat veta. Hellre veta än måla upp scenarion byggda på rädsla.

Och barnet kom. Och allt blod i hennes navelsträng gick åt till tester. Och visst var hon ”sjuk”. Det ringde klinisk genetik om när hon var tre veckor. Och visst blev det jobbigt, med en behandling som krävde narkos femton gånger innan hon var ett halvår. Och jobbiga återbesök. Och en istadig sjukhusskräck. Det är nämligen inte alla små sjuka barn som blir så där modigt tåliga.

 

Men idag lever den då så lilla bebin ett liv som tonåring. Och vi pratar fosterdiagnostik.

Hon är övertygad själv om att hon inte vill bli förälder till ett barn med samma åkomma. Inga problem med att anse det som att ”välja bort hennes eget liv som ovärdigt”. Det handlar bara om att hon inte vill att någon annan skall utsättas för samma lidande.

Och faktum är att hon har möjlighet att välja.

Just vår genförändring kan ju medföra död, och ingår därför numera i de sjukdomar som får testas. Med preimplantatorisk diagnostik. Hon kan få ägglossningsbehandling, plocka ut ägg, få dem konstbefruktade, och genetiskt analyserade. Och bara friska embryon implanterade.

Och det är nu det känns lite dubbelt, att skriva ner mina tankar. De kan ju plockas upp av rabiata abortmotståndare som känsloargument. Och jag är för rätten till fri abort. Helt fri. Och tycker att det är fantastiskt bra att min dotter kan få sina ägg kontrollerade innan de sätts in, och således slippa genomgå aborter för att få friska barn.

Ändå ska jag skriva de små etiska religiösa funderingar jag bär.

Först:

Det är en underlig känsla att veta att jag var så starkt emot abort för min egen del, men är rätt starkt för det för min dotter. Hon är en helt annan sorts person än jag. Med helt andra tankar. Och rent egoistiskt vill jag slippa följa ett till barn genom kampen, och i värsta fall se det dö.

Sen, om PGD:

Jag tror att man vill använda orden för att förvilla. Ett barn är en sak. Innan dess ska det heta foster, och ha mindre eget värde. Och innan dess embryo. Men inte ens embryo är tillräckligt omänskligt för oss när det gäller valet mellan liv och död. Så Det embryo som ska diagnostiseras får i radions debattprogram heta cellklump. Jag tror vi klarar av att ta diskussionen även om vi kallar ett embryo för ett embryo.

Och jag tänker på embryot. Det har åtta celler när vi gör analysen, och kan bli ett barn. Ja, tom två, om det delar sig. Då blir det enäggstvillingar. Och det är detta vi gör: Delar embryots celler, ”cellklumpen”, i två. Men den ena ”tvillingen” kallar vi för cellprov, och använder i analys. För att tala om ifall den andra tvillingen är frisk eller inte.

Och nu står vi där med ett antal embryon, och ska välja om de ska få bli implanterade, bortspolade, eller stamcellsforskningsmaterial. Klart att det är känsligt vad vi väljer att göra. Och vem som får ta besluten. Själv slapp jag. Och jag kände mig glad att jag bestämt mig långt innan för hur jag ville göra. För att ta beslut i en pressad och chockad situation är ett lidande som jag inte unnar någon. Jag tror att det är viktigt, som man säger idag, att par ombeds fundera igenom vad de vill ha resultaten till, innan de gör tester på sina väntade barn. Så många förutsätter att allt ska vara bra. Beskedet att något kan vara fel blir en chock; sånt ska ju inte hända oss. Andra kanske, men inte oss.

Och det svåraste är att vi alla bara har statistik att förhålla oss till. För det mesta kan man bara säga att det finns risk för olika saker. Och hur väljer jag mitt barn? Får det ha Downs syndrom? Får det ha ryggmärgsbråck? Får det ha muskeldystrofi? Får det ha läpp-käkgomspalt? Får det sakna några fingrar? Det ena barnet med Down är svårt skadat, hjärtsjukt, och får leukemi. Det andra är en glad och frisk unge med ett mindre begåvningshandikapp.

Och en svår fråga: Har vi alls rätt till barn? Har vi alla det, eller bara vissa? Ska vi besluta att vissa inte får föröka sig? Ska personer som inte kan klara av sina egna behov förhindras att få barn de inte kan ta hand om?

Ett särfall är min kompis som ville få donera friska ägg till någon barnlös kvinna. Det finns enorm brist på donatorer. Dels är det rent psykologiskt/socialt ett stort beslut: Det blir ju mitt biologiska barn… Kommer jag undra hela livet hur det gick för det? Och oj, apropå barn skapade att vara donatorer för sina syskon: Jag kan inte spåra barnet om ett framtida syskon till det behöver benmärg. Och om jag nu inte saknar barnen jag gett upphov till, hur ställer jag mig när de fyller 18 och får söka upp mig? Hur känns det om barnet haft en eländig uppväxt, och beskyller mig för det? Och så vidare.

Den andra orsaken till de få donatorerna är den svåra behandlingen. Stopphormoner i tio dagar för att komma i klimakteriet. Nya hormoninjektioner att göra själv hemma, i buken. Nål genom slidan in i underlivet till äggstocken för att plocka ut de mognade äggen. Nej, det är inte konstigt att många tvekar.

Men min kompis ville göra det ändå. Fint tänkt, av en med sprutskräck. Och vid 19 års ålder är ju äggen friska och fina. Kvinnokliniken tackar nej! Min kompis hade meddelat att den unga kvinnokroppen inte stämmer överens med själen: att inuti är han en ung man. Han är transsexuell.

En dag i framtiden vill han få testosteron för att få en mer maskulin kropp. Kanske opererar han bort brösten. Och får juridiskt ändrat kön. Det finns alltså inga avvikelser i hans hormonnivåer nu: Kroppen är helt och hållet opåverkad, kvinnlig, ung, och frisk.

Så varför säger man nej? För det blivande barnets skull! Tänk när det fyller 18. Om det då vill söka sitt genetiska ursprung. Och letar sin biologiska mor. Och finner en MAN.

Ja? Tänker jag. Hurså? Är det så enormt upprörande? Får inte transsexuella finnas? Får de inte bli föräldrar? Är det inte värre att upptäcka att biomamman är död, är narkoman, är kriminell, än att upptäcka att det är en frisk och lycklig man?

Och, ja, transsexuella hindras från att föröka sig, i svensk lag. Man får inte byta kön om man inte steriliserar sig först. Men nu ska lagen ändras. Stora rubriker meddelade att steriliseringstvånget skulle tas bort. Nu skulle det bli lättare att byta kön!

Det artiklarna inte meddelade var att man istället för att knyta eller bränna av äggledare eller sädesledare, ett litet och tom ibland reversibelt ingrepp, ska kastrera alla transsexuella.

Hela testiklarna ska bort. Eller äggstockarna. All egen hormonproduktion ska bort. De som sedan inte klarar av de ersättningsmedel som finns får klara sig hormonlösa och gå in i ett snabbt accelererat åldrande.

Hur kan man då hävda att man inte kräver sterilisering? Jo, man får spara könsceller: ägg och spermier. De får frysas. Och kan ju därmed ge upphov till barn, och då är man inte steril. Så bra.

Det är bara ett par små problem…

Man har inte sina könsceller hemma i den egna frysen. Man får inte bestämma över dem själv. Användandet måste godkännas.

Vill du spara dina ägg måste de befruktas genast, för ägg kan inte frysas. Bara befruktade embryon. Så skaffa fram en pappa genast. Och väl frusna, ligger de där i minus 70-gradersfrysen. Och du kan inte använda dem i din egen livmoder, kastrerad som du är. En surrogatmamma behövs. Och där är det stopp. Surrogatmammor är inte tillåtet i Sverige.

Ja, Fredrik och ni andra: Vi ska operera bort era äggstockar, men ni får vara fertila, för vi kan spara era embryon i en frys för all framtid. De kanske kan bli nästa generations stamceller. Är ni inte glada över den nya och snällare lagen? Inte? Vilka gnällspikar ni är.

Spermier går bra att frysa. Men inseminationen av kvinnan måste godkännas. Godtyckligt. Men steriliseringstvång? Det lagstiftar vi bort, sånt passar inte i en upplyst modern demokrati.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , ,

juni 3, 2007. kastrera, sterilisering, transsexell, transsexualism. 7 kommentarer.