Årets julklapp: en energicoach

Idag är jag trött, så trött. På ett skönt sätt, lycklig och nöjd, men ändå psykiskt och fysiskt slut.

Som så många andra har Minou en gång sprungit in i den riksbekanta väggen, men en mental näsfraktur, och andra blessyrer som resultat. Som motmedel står jag nu i kö för en konsultation hos en energicoach.

Energicoachning är något helt suveränt för såna som mig som inte förmår fördela tid och ork över dygn och veckor. Jag, som likt en maniker skapar och driver projekt, för att sedan falla i hulkande koma med otillräcklighetskomplex och desperation, eller i fullständig apati bara sitter som ett fån i ett hörn. Nej, nu ska det bli ordning på torpet!

Med coachen ska man färgkoda sitt liv. Varje morgon har man tillgång till 80 liter ”bränsle”, att använda under dagen. Det som kostar energi, är människor, aktiviteter och platser. Hur mycket bedömer du själv. I förväg. Rött, gult, eller grönt, beroende på hur trött du blir. Med färgprickar i almanackan ser du snart om du borde flytta tandläkaren till en annan dag, eller om det skulle pigga upp med en fika på torsdag.

Och idag går det upp för mig: Då måste jag göra de där otäcka hemska bedömningarna av hur jag lever, och vill leva, mitt liv…

Om jag objektivt ska se på mina relationer, och inte bara betrakta dem som något som fallit ned från himlen, utan något jag väljer och ansvarar för. Bedöma att Greger faktiskt agerar energitjuv utan att ge något tillbaka och får en ilsket röd prick. Att Immanuel är bra för mig och fyller på min energi. Då blir jag ju en annan sorts person. En jag inte ville vara: En som vågar ställa frågan: Och vad får jag tillbaka?

Och det är egentligen precis vad jag behöver göra, för att leva ett rikt och givande, men inte förbrännande liv. Orka hela vägen, och glädjas under tiden. Inte bara se prickarna. Säga: Jaha, hela veckan var röd, då förstår jag varför jag trodde jag höll på att få en depression.

Utan istället bestämma vilka ”prickar” jag vill ha i mitt liv. Aktivt. Välja och välja bort. Prioritera.

Och kanske få en annan mindre neurotisk attityd till det jag inte orkar: jag är intee oduglig, bara trött, för mina batterier står på välbehövlig laddning!

I mitt fall är det inte de stora projekten eller tankearbete som tar min energi. Det är vardagen, den cykliska underbara vardagen, som sammantaget är våra liv (Alla dessa dagar som kom och gick, inte visste jag att det var livet… Life is what happens to you while you are buzy making other plans). Men som kramar ur mig min livsenergi som en större boaorm…

Plötsligt vet jag därför varför jag ibland, under perioder, inte äter. Det är inte att jag inte vill äta. Inte att min vikt oroar mig. Ingen anorexi. Det är bara den förödande vissheten att energikostnaden för att kunna äta kommer att sluka hela mitt energikapital…

Så länge det finns halvfabrikat hemma stoppar jag något i mig, då och då. När färskvaror och frysmat tar slut får jag matångest:

 

Handla maten: Gå dit, fatta besluten, släpa hem.

Laga maten: Helst ansa färska grönsaker, koka, strimla, svettas…

Äta maten: Ja det är ju enkelt, trevligt, och gott, om det inte vore för att vi inte äter samma mat, sambon och jag.

Efterarbeta ätandet: plocka undan, diska, torka av, slänga sopor.

Det jag inser att andra har nån sorts autopilot för, tar hela min dagsranson av förmåga. Och som om det inte vore nog: Det ska göras nästa dag igen. Och helst tre gånger per dag (ja, utom affären, då).

Den energi en måltid rycker ut ur min kropp och själ räcker till något eller några av följande av följande:

  • Att röja av en halv vind

  • Laga fyra par trasiga jeans
  • Skruva ihop en hyllserie från IKEA
  • Sy en gardinuppsättning
  • Ta mig till ett gym och träna
  • Skriva ett snällt uppskattande brev till en vän
  • Städa ett badrum relativt noggrant
  • Att sy en maskeradkostym till ett normalstort barn
  • Uppfinna en teknisk pryl som håller samman papper i 90 graders vinkel
  • lägga ett halvt klickgolv, inklusive bortslitande av gammal heltäckningsmatta.

Så jag börjar förstå min ”ojämna energiprofil” lite bättre. Och varför jag så ofta tror att jag hatar hushållsarbete. Om och när jag samlat mig för att diska en halv veckodisk, kan jag gå in i uppgiften. Njuta av av se äcklig disk förvandlas till rent porslin. Att göra rent i sitt yttre liv renar också mitt inre.Det finne en nästan meditativ kvalitet i att uppleva diskandet: Temperaturen av vattnet, de rytmiska ljuden och rörelserna, alla de olika sensoriska upplevelserna av glasets glättighet, svampens milda motstånd och fjädring, musklernas anpassning mellan nonchalant avsvepande och det intensiva svintoandet på vidbränd guck. Känslan av att se det äckel man kännt gnaga sig in i ens själ utan att man förstått det, spolas ned och ut och bort, som ens otrevliga minnen och dagens bekymmer borde få göra… Det finns en nästan helande kvalitet i det.

Att dammsuga är väl samma sak. Njutningen i att höra rasslet av gruslighetera som för alltid försvinner ur mina mekanismer. Bara man kan ha öppet och slipper dammsugarluften instängda sunkighet som förpestar andningsvägarna, att en vindil sveper genom rummet och sprider väldoft och den pigghet som kölden kittlar fram i en städvarm trött kropp.

Fönsterputs är ljuvligt!!

Att laga mat: Förvandla råvaror fysiskt och kemiskt till en doftande måltid. Och den vidunderliga doften av nybakat, minnet av syrlig söt underbar bulldeg som man med ett lätt styng av dåligt samvete smaskar i sig i salig lycka, helst kantbiten på bull-rullen, med socker och kanelsmak blandat med degens intensiva smakupplevelse, kanelen doftande in i näsgångarnas vindlingar och skapande fenomenala minnen..

Jo. Klart jag gillade det: Om det vore frivilligt. Om det vore när man kände ork och lust. Men detta eviga tvång, diskens arga rop från köket, sophinkens illasinnade påminnelser varje gång man passerar köket, det tomma kylskåpets tomma mage med sörjande försmådd u-landsblick.

Nej, jag kan inte förmå mig att ta itu med det, inte idag IGEN!

Inte när den bekräftelse jag upplever i att få skapa något mer varaktig är så mycket större. När jag ändå vet att tvätten blir smutsig igen, maten uppäten, golven smutsiga och dammiga. Då försvinner automatiskt min känsla av hunger, som ju ändå inte gör sig särskilt starkt påmind. Ett litet sug, och jag stoppar i mig en handfull nötter som låg kvar i ett hörn. Märker att jag åter står framför skafferiet, och titta, en låda after eight…

Så, nej, mitt ätproblem är inte maten eller hungern. Den är min energiångest, de dagar dörren från lägenheten är den fysiska gränsen för mitt universum, the point of no return: Det avstånd vid viklket solens gravitation skulle tappa sitt grepp och jag skulle slungas ut i ett tomt universum. När jag vet att jag inte skulle orka hem från affären, utan få sätta mig på cykelvägen och ge upp.

Då äter jag inte mina tre lagade mål om dagen. Då ser jag bara till att sambon får i sig sitt dagliga behov. Som köttätare har hon ju en del att välja på: Köttbullar, kalops, fiskpanetter, allt färdigt för mikron. Men vara hungrig? När man kan lägga sig och sova en stund på soffan?

Jag ser med fasa och förväntan fram emot min coachs inträde i mitt liv. Milda makter. Och njuter av ännu en knäckebrödsdag med te utan mjölk, men ork att skriva dessa rader och bättre lära känna mig själv.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , ,

Annonser

juni 15, 2007. Uncategorized.

3 kommentarer

  1. trollhare replied:

    Jag känner igen det så väl. Att göra ”vanliga” hushållssysslor tröttar ut mig fullständigt. Så jag har slutat med dem, låter andra ta hand om det och kämpar för att inte ha dåligt samvete över det…

  2. meknow replied:

    Vet du, det skrämde mig när jag ville biståndsarbeta i Afrika att jag insåg att jag inte skulle klara en normal arbetsvecka för en bykvinna. Bära vatten 3 timmar per dag, mala majs två timmar, tvätta allt för hand, etc. Och där skulle en tanig solskygg europeiska komma och tala om hur saker och ting skulle gå till!

    Insåg, att for jag dit i egenskap av expertis på nåt speciellt vattenreningsområde, skulle det faktiskt kunna räknas som ”värt det” ändå, fast jag hatade bilderna av SIDA-folk med anställd hemhjälpsstab…

    Och inser att det i vissa lägen kan vara helt OK att sälja och köpa hushållstjänster: Vi gör det egentligen hela tiden: Det heter konfektion (slippa sy), restaurang (slippa laga mat och diska), frisör (slippa sköta delar av sin personliga hygien), bilreparation (slippa meka), IKEA (slippa såga hyllplan). Etc. Det är bara formerna vi slåss om. En tvätterska är mer ”slaveri” än en tvättmaskin. En person som städar mitt hem mer tjänstehjon än han som kör sop-(som i sopa gator)-bilen, eller städar flygplanshallen.

    Arbetsbyte någon? Jag korrekturläser din avhandling om du dammsuger min lägenhet? Jag bakar en kladdkaka om du diskar efteråt?

    Varje familj är en skattesmitande grå arbetsbytessektor, om man ska hårddra det: Du tvättar bilen mot att jag klipper barnen? Genast har vi tagit två arbetstillfällen från någon annan, avlönad skattebetalare.

    Och: Många av oss gör hellre alla tråksakerna hos nån annan, och helst med nån annan.

    Längtar till min matgrupp, som sågs varje vecka, roterande, och fick god mat hos varann…

    Vill ha en jobbarcirkel, där vi ses hos en i taget och gör allt på varandras ”att göra-lista” ihop…

  3. Nilla replied:

    Känner verkligen igen mig i din beskrivning. Jag jagas ständigt av vardagsdemonerna: pappershögarna som bara växer, de överfulla garderoberna där allt suger, dammråttorna som valsar runt, disken som ingen gör något åt…. Var ska man börja?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Trackback URI

%d bloggare gillar detta: