Medveten närvaro

Ni vet hur man läser alla de där självförbättrarböckerna. Med alla de där tipsen.

Där det mesta är självklarheter man redan visste, och resten antingen inspirerar till försök att tvärändra hela sitt liv, eller, vanligare, till ökad ångest över allt man borde vara, men inte är. Och det man borde göra men inte gör.

Jag brukar mellan varven läsa dem ändå… Den här gången var det med flit. Det var de två böckerna utifrån dialektisk beteendeterapi:

Att leva ett liv, inte vinna ett krig. Om acceptans. (Anna Kåver) och:
Vem är det som bestämmer i ditt liv?. Om medveten närvaro. (Åsa Nilsonne)

(faktum är att redan sammanfattningarna, http://www.psofi.com/kaver_leva.htm
och http://www.psofi.com/nilsonne_.htm täcker det mesta man får ut av dem, men båda är värda att läsa!)

Men det trevliga, förutom att lyssna till Anna Kåvers trevliga röst (lånar ju allt som talböcker på biblioteket, för endast den obligatoriska förseningsavgiften. Ser den som mitt bidrag till bibliotekets nya bokinköp, lovar att skärpa mig så du kan låna den också..)

jo, det bästa var att jag bara några dar senare råkade ha ångest. Sådär lagom mycket så att det kryper i själen och man sitter kvar på sin plats på tvärbanetåget, men egentligen vill följa tusen impulser att göra dåraktiga saker. Då man inser att man triggar igång sig för att låta bli att falla i gråt. Och vill borra in fingernaglarna hårt hårt i handflatorna för att det tar bort udden av oroligheten, utan att man behöver göra nåt dummare.

Och att jag då kunde tänka: Medveten närvaro, ja. Observera, och beskriv för mig själv, vad som finns just här just nu. Hur det ser ut, låter, luktar, känns..

Och det var en bra sak att göra. Jag har alltså hittat ett sätt att få bättre kontroll över mig själv i vardagssituationer som jag egentligen inte vill vara i: När jag mår dåligt vill jag vara hemma.

Jag vill ligga i en av sängarna i min lägenhet, med ett ganska tungt och ännu varmare täcke. Med en pratbok som låter tankarna ha nåt att följa tills den goda helande sömnen sveper mig med medan kroppen själv balanserar ut de hoppande slängande hormonerna och spårämnena så att hjärnan börjar fungera igen. Tills jag lugnat mitt hjärta såpass att jag orkar vidare på egen hand, där andras bekräftelse är en bonus och en guldkant, inte förutsättningen för att vilja ta nästa andetag.

När jag inte är hemma, och känslorna börjar kasta sig hårt från sida till sida av mitt inre för att tvinga sig ut, då har inte alla de tekniker jag tidigare övat gått att tillämpa. Men detta var till nytta. Jag behöver inte försöka hitta ett ”inre tryggt rum” eller en ”vacker glänta i skogen” i min föreställningsförmåga. Bara se mig om och beskriva.

Det tar jag med mig. Hoppas bara jag minns att notera att jag mår dåligt, så jag kommer ihåg att använda mig av det…

 

Andra bloggar om: , , , , , , ,

Annonser

juli 23, 2007. Uncategorized.

Kommentera

Be the first to comment!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Trackback URI

%d bloggare gillar detta: