Straff och belöningar på förstasidan

Vi vill att brottslingar ska straffas och rehabiliteras, och att detta ska avskräcka andra. Så bovar ska låsas in. Ibland låser vi in misstänkta, för att kunna vara säkra på att kunna säkra bevis. Nödvändigt, såklart.

Men om den misstänkte sen inte fälls, ska hen betraktas som oskyldig, och släppas fri. En oskyldig som fått sitta fängslad ska ha ersättning. Lika självklart.

Men, nu blir det knepigt: Hur mycket?

I flera fall har advokater krävt enorma summor, för att deras klienter fått valsa runt i kvällspressen till allmän beskådan. De har lidit extra mycket, säger man. Och det är jag säker på att de har. De, och deras familjer, vänner, deras barn som på skolgårdar pekats ut.

Men offren då? Hur ska vi göra med dem? Ska de få mer pengar om de funnits i pressen? Eller mindre? Och om de inte får något skadestånd, borde de få presstöd?

Och de höjda ersättningarna till ”kändismisstänkta”: varför ska STATEN betala? Om polisen helt korrekt säkerställt sin utredning, ska de ersätta personen för just detta. En skada som inte polisen åstadkommit, utan pressen, ska polisen tvingas stå för det?

Pressen betalar inte, och kanske är det lika gott att vi alla får stå för att flera av oss, genom att hyenaaktigt höja lösnummerförsäljningen, skapat behovet av kompensation. Men trevligare vore väl att tidningarna lade en pott av lösnummerintäktsökningar till särskilda skadestånd från dem. Då kunde alla som hållits i förvar behandlas lika när statens skadestånd betalas ut. Och stämma den som hängt ut dem istället. Och i den prövningen borde frågan om huruvida man är skyldig till själva brottet inte vara relevant. Låt aftonbladet och expressen starta en pressofferfond!

Andra bloggar om: , , , , , ,

september 15, 2007. Uncategorized. 1 kommentar.

Objektivt sett blev du subjektivt sårad…

Om jag rullar en boll blir bollen rullad. Subjekt – objekt, det den ena gör mot den andra måste hända den andra. Kan man tro. Men det gäller inte människor.

Jag kan såra dig, utan att du blir sårad. Jag kan trösta dig utan att du blir tröstad. Du kan se mig utan att jag blir sedd.
Det kan finnas två sanningar i det som inträffar, eftersom allt det som försigår i en relation mest utspelar sig i våra inre världar, där vi tolkar det som sker. Oavsett vad som faktiskt sker. Slår du mig blir jag slagen av dig, såklart, men det är inte alltid så okomplicerat.

En av mina vänner ville ge sin son den bästa möjliga vård hon kunde och skickade sin son att bo utomlands ett år. När han kom tillbaka var hon utom sig över att hennes mamma sagt att hennes son behövde särskilda omsorger, eftersom han nu blivit övergiven två gånger. Övergiven??? Jag har inte övergivit honom!!!

Och det hade hon inte. Men likafullt hade han blivit övergiven av henne.

Och min gode vän behöver inte välja bort alla sina vänner för att han blir sårad av deras brist på förståelse. De är inte alltid onda som inte förstår.

Men vi saknar den här typen av flummighet i lagtillämpningar idag. Den nu mest omtalade domen, Stureplansrättegången, finner att en kvinna blivit våldtagen. Utan tvekan. Men att männen inte våldtagit. Med viss tvekan. (De kunde kanske inte veta att det var det de gjorde).

Jag menar inte att man ska flumma bort ansvaret. Jag menar bara: Om vi vill döma gärningsmän efter vad de haft uppsåt att göra, inte vad de gjort, vad hindrar att vi ser offrets verklighet separat?

Om vi vet att kvinnan blivit våldtagen, varför ska hennes rätt till skadestånd för den skada hon åsamkats vara kopplad till deras förståndsgåvor? Hon är lika utsatt vad de än trodde att de gjorde.

Samma sak gäller barn som utsätts men anses se så vuxna ut att det inte skall dömas som brott mot barn.

Låt straff utgå efter vad förövare trott sig göra, det är rimligt, men låt offren ersättas efter det som verkligen hänt dem. Måste det vara svårare än så?

Andra bloggar om: , , , , , , ,

september 15, 2007. Uncategorized. 1 kommentar.

Onödigt röda lögner

Jag har försökt få tag på dig, säger personalchefen. Jag har ringt flera gånger.

Ja…ha? Säger jag. Som ju har både nummerpresentatör och telefonsvarare på både hemtelefonen och mobilen. Och inte finns hennes nummer, och inget besked, såklart. Ändå säger hon det. För att komma i bättre dager, som om det gick att efterhandsfabricera ett aktivt engagemang i mitt fall. Så det inte ska märkas att hon missköter sitt jobb.

Precis samma sak gjorde mitt ex. Jag skickade nya adressen i mitt senaste brev till [vår dotter]. Säger han. För adressen till honom behöver jag ju när vi ska dit med dottern och hans nya kvinna har ju skickat ett flyttkort. På min begäran. Men, mitt senaste brev? Han har ju aldrig någonsin skickat ett brev? Vem försöker han lura, vi måste väl, precis som med personalchefen, vara lika medvetna om att han blåljuger bägge två?

Jag har förstått vita lögner. När de är som bäst är de tänkta att skydda och rädda nån. Och deras motsats måste väl vara svarta, de lögner vi hittar på för att skada och förgöra.

Men nånstans trodde jag att en grundförutsättning för en lögn borde vara att det fanns nån sorts möjlighet att någon skulle tro på dem.

De röda lögnerna fungerar för mig som tjurfäktarskynket. De suger min blick till sig. För vad i hela friden menar människan? Lever den i en värld där de lurar sig själva så effektivt att de inte anar att vi andra kan tänka och se igenom dem, när det de säger är uppenbart osant? Förstår de inte själva att deras förtroendekapital devalveras ned mot noll?

Andra bloggar om: ,

september 15, 2007. Uncategorized. Lämna en kommentar.

Näsblod – dagbok

Näsblod, det har man väl haft…

Fast jag hade det bara när jag slagit i näsan. Och den redan gjorde ont. Och ändå skulle klämmas åt… Aj. Bomullstussar.

Dottern hade det värre: För några månader sedan brast nåt litet kärl långt bak i näsans inomskalleliga vindlingar (ni vet att den är som ett isberg, att organet är betydligt större inuti än utanför, eller hur?). Det blödde, och struntade helt i bomullstussar och blodstillande vadd.

Allteftersom kom det oftare, blödde mer och längre. Hon vaknade var och varannan morgon med koagel i hela näsan. Till sist satt hon och spottade blod i en kopp medan blodet samtidigt försökte rinna ut genom båda näsborrarna, och vi tog taxi till akuten. Där gick det riktigt bra. Sjukhusrädda dotter ansåg själv att en behandling var befogad och önskvärd, och stod stoiskt ut med att få diverse suddar, kompresser, kameror och annat infört i denna kavitet. Avslutningen blev en tryckballong som slöt kärlet och dränkte in området med nåt läkande jox.

Det höll sig bra till nästa förkylning. Den här gången visste vi att bakre blödning skulle stoppas på sjukhuset, troligen med en kauterisering. Man bränner på beprövat medeltidsvis (de kunde sånt här redan då) ihop kärlet. Vi var beredda på detta när vi åkte in.

Akut var det ju inte, så jag skämdes lite över att vi var där, men skulle det fortsätta som senast skulle vi ändå hamna där snart, och tiderna på öron- näsa- hals var tillräckligt långt fram i tid för att vi inte skulle vilja vänta. Så att det blev väntetid var ju naturligt. Så den alvedon jag gett för att petet i näsan skulle kännas mindre hann släppa. Den gör så på 4 1/2 timme. Och mat hade hon inte ätit. Och blodtryck har hon ju i alla fall inget… Och febrig och dann av förkylning… Så det var en rätt ynklig unge jag stod där med, när det var dags, trots att jag hittat en apparatmacka med fanta.

Vi behövde inte kauterisera. Och inte sätta in en ballong. Det räckte att sätta in en bomullstuss med flytande paraffin på, som skulle dels trycka, dels smörja slemhinnan. Sa doktor Åsa efter att ha mixtrat med kameror ända bak i svarget via näsan. Och satte återigen näsborrsvidgartången i mynningen. Och, till dotterns förvåning, körde Åsa in en bomullssträng på en decimeter rakt in så långt det överhuvudtaget gick att komma.

Dottern som alltså haft oändligt svårt för sjukhus och läkare och fått gå i kognitiv beteendeterapi och med stor självövervinnelse hållt sig lugn, får starka kräksreflexer, och kommer så av sig att hon inte kommer på hur hon ska få luft. Stirrar vilt med ögonglober som ser ut som de ska trilla ur hålorna med panik i blicken.

Jag borde vara tacksam att vi fick tid på akuten med vad som visade sig inte vara ett akut problem: den här gången hade blödningen avstannat redan efter två timmar. Men jag är besviken över att nio års möda från vårdgivare i miljoner instanser för att försöka ge henne trygghet i att hon ska kunna ha koll på vad som ska hända, även om hon inte egentligen kunnat påverka det, plötsligt skall riskera att omintetgöras för nåt så fjuttigt…

För även om hon VET att det ”inte var farligt”, minns hela hennes sinne och hela hennes återuppväckta skräck att på sjukhus gör de en illa och kväver en…

Det hade krävts så lite för att förklara ingreppet i förväg, och det var inte så nödvändigt att hon inte kunde tillåtits att helt tacka nej.

Andra bloggar om: , ,

september 9, 2007. Uncategorized. 3 kommentarer.

Vardagsliv – dagbok

Åh, du —  njae, inte direkt ljuva, då, men — helt uthärdliga vardagsliv!! Välkommen in du oväntade gäst!

Idag har jag gjort riktig mat. Bacon med omelett till brunch, och upptinad tjälaknul med ris (även det ur frysen) med påssås (café de Paris) och hemkokt (av styvmor) röd vinbärsgelé.  Brunchen serverades med små blad av färsk örtkrydda, och omeletten innehöll ost (färdigriven cheddar från en ”färsk sallad-nachos-ost-tacosås”-påse från Ica, ratad av mina veganer). Således fick dottern prova på det som anses vara miniminivån i många andra familjer.

Hos oss brukar vi förenkla det till typ en sak i taget. Ni vet: Ska man äta potatis, då äter man potatis! Kokt, färsk, med smältande smör. Eller stekt, råstekt såklart, med lite lök med i pannan, och så salt.

Till detta vräker vi i oss frukt och grönt, men inte nödvändigtvis på tallrik. Man kan ju ta en halv gurka och äta med sked framför TVn. Eller äta tomaterna som om de vore frukt, de står som frukt i skål ju. Blomkålen är slut om man ska göra en sallad.

Och kött äter i princip bara sambon, så hon får ta det när och hur hon vill.

Men just idag, hamnade alltså hela tallriksmodellen just på tallrik, och det gjorde mig omåttligt stolt. Så otroligt bekräftande för min roll som mamma att servera en hel måltid på tallrik! Så trevligt det såg ut! Tror att jag kommer göra det fler gånger…

Tidigare i veckan gjorde jag en sån där ugnsgratinerad / rostad sak, diverse grönsaker, ffa sötpotatis, med lite olja och salt på, inne i ugn tills doftämnena kryper fram. Mmmmah! Jag har tom stekt pannkakor, nån dag, för mindre än en månad sedan. Börjar känna mig som en riktig… mamma.

Och just nu är jag inte ens ensam om bestyren. Dottern har börjat ta del i det hela. Vid  14 års ålder har hon insett en viktig del i hur man slipper kommunikationsmissar i städjobbet: Man talar om vad man har gjort. När hon fixatmed disken berättar hon det. Och, ja, ni ska veta vilken skillnad det nog skulle göra på känslan av oförorättelse i många hem… Man vet ju allt man själv gör, men det är ju mycket som inte syns om det blir gjort. Allt det som osynligen görs av den andre kan ju inte mätas mot det osynliga jag gör, för den delen vet jag ju om! Båda ser sin egen synliga och osynliga del, men bara den andres synliga resultat.

Tydligen ska män vara bättre tränade på detta. Jag har dammsugit nu sägs en man kunna meddela efter att ha gjort det klart och tydligt inför en kvinnas ögon, och ja, jag tror det är en god vana! Däremot att som jag hålla min omgivning informerad om att jag just är på väg till toa… det är bara befogat om man tex måste lämna ett samtal för ärendets genomförande…

Om man har ett barn lär man väl inte behöva tala om att man har städat, och när jag fixar i hennes rum är det oftast plockandet jag startar med och iom det syns det ju ordentligt att jag gjort nåt. Och belönar mig rikligen med tacksamhet, för likt mig älskar hon renplockade ytor, och likt mig drabbas hon av entalpins lagar. Materia söker oordning. Liv organiserar materia: bygger ihop lika klossar till molekyler och celler och växtlighet och djur. Men fysiken vill åt andra hållet. Vill att värme ska utjämnas. Och hamna vid sin lägsta möjliga energinivå. Kemin vill diffundera ut och blanda ihop tills allt är jämnt fördelat.

Hos oss råder fysikens och kemins lagar. Kläderna saknar det egna liv de skulle behöva för att samlas ihop och bilda snygga garderober. De faller lydigt till lägsta lägesenergi: golven. Allt annat strävar åt samma håll. Det är rätt fascinerande att se!

För att motverka detta krävs att vi tar av vår egen energi, tuggad mat ska bli elektriska impulset och ATP i celler och friktionsenergi och allt möjligt annat för att plaggen, böckerna, och allt annat ska kunna lämna viloläget och tillföras ny lägesenergi. MIN energi, märk väl. I dippen, när depressionen börjar smyga in sina tidiga ilar, då känns det verkligen att sakerna ligger där och väntar på att få just MIN energi för att hamna där de ska. Elakt av dem, tycker jag. Nåt borde de väl klara att fixa själva.

september 9, 2007. Uncategorized. Lämna en kommentar.

Du ska inte må bra

Du ska inte må bra, sa han.

Du förstår, de där sakerna som du gör. De som upptar ditt hela sinne. Det du gör helhjärtat och gärna. Vet du varför du gör dem? Det är för att det känns bra. Eftersom du inte vill må dåligt.

Så du måste sluta upp med dem. Sluta ha sådär roligt. Tvinga dig att sitta ner. Regelbundet. Och må dåligt. För det kommer du att göra.

Så vi ska se till att skaffa dig ett jobb där du har riktigt jävla tråkigt. Sa han inte, men menade det. Ett, sa han, där du helt saknar input, där allt är låst till rutiner, där dina speciella begåvningar inte kommer till sin rätt, för du måste må dåligt.

Så det är inte bra när du mår bra.

Men… Sa jag. Om jag gör det jag kan när jag kan, som så många andra gör. Inom de fält jag är magnifik på. Då kan jag tillföra vårt samhälle något, något som just jag har större..

Det blir nåt annat än det arbete du kanske tänkt dig. Avbröt de. Varför skulle just du tro att du behövs? Du ska sitta ned och låta bli att må bra, förklarade vi ju. För det är så bra för dig. På lång sikt.

Om du har panikångrest kan du ändå gå till jobbet. Det är ju bara jobbigt på kort sikt. Panikångest går ju över.

Se det på lång sikt.

Akta dig för allt som får dig att må bra. Du gör det ju bara för att slippa må dåligt.

september 3, 2007. Uncategorized. 2 kommentarer.

Föreningsliv

Jag har varit medlem i en förening, sedan april i år. Det var… intensivt. Jag växte och gladdes och såg små plantor jag planterade växa.

Nu får den mig att gråta.

Människorna i föreningen är värda min kärlek, och föreningen var en stor del av mitt liv. Men de som bara valde att misstro, och ogilla, och leta konspiration, dränerade plötsligt min ork.

Gråt inte: Forska! Skrev vem-de-nu-va.

Nä. Gråt, du, lilla desillusionerade. Gråt. Det kommer en dag imorgon, men den som blivit sugen av nattens vampyrer behöver vila högt uppe bland träden. Vila och yla mot månen. Där faller mina tårar tunga som stenar och lämnar mitt inre ännu tommare än innan gråten tog form. Klamrar, gör jag, klamrar mig motträdets stam, vill inte, orkar inte falla. Ylandet är tyst för er som vandrar, stiger ordlöst ur min strupe.

Inte orkar jag ge upp.

Inte orkar jag lägga ner.

Men jag är sårad så långt in att jag inte fattar vad som hänt. Det var ju bara en massa tjafs?

Ja. Massa tjafs. Med betydelsen: Du svek, du gjorde fel, du dög inte, du tänkte inte, du skulle gjort mer, oftare, bättre..

Och plötsligt rämnar min av bipolaritetsdepp försvagade mur och jag faller… Inte så där vackert avgrundsdjupt, jag skrubbar mig snarare. När jag ser efter är det bara huddjupt.
Klart det kommer läka. Klart allt blir bra igen. Men aldrig riktigt. Min patetiska vurpa i gruse, som jag ser i klart perspektiv som ett intet, den stal min oskuld i just denna grupp. För denna gång var det ju just mig de bet. Och mina vänner.

Nej, det blir aldrig som det var.

september 3, 2007. Uncategorized. 3 kommentarer.

Khalil Gibral om vänskap

Jag ville få tillägna mina vänner en text om vänskap av Khalil Gibral. Vänskap är gott. Ger frid, kräver arbete, och utvecklar våra själar. Jag vågar inte skriva texten här, utan låter fegt nån annan ta risken att bryta mot upphovsrätten och länkar här på engelska.

Om man är lagd åt det självkritiska hållet kan hans text låta alltför ambitiös och svår att leva upp till, men det är bara en hyllningssång till vänskapen som sådan, så som den kan vara när den är som bäst.

Mina vänner: Tack att ni väljer att låta mig följa er. Tack att ni följer mig.

Andra bloggar om: ,
(mer av hans texter kan läsas på den här sidan eller laddas ner från den här) hemsidan

september 1, 2007. Uncategorized. 1 kommentar.

Älskade Farmor

Min farmor dog.

Farmor som var en viktig del av min uppväxt. Begravningen blev fin.

Vila i frid, lilla Karin. Och styrka och tröst åt dina efterlevande.

september 1, 2007. Uncategorized. 1 kommentar.

Västerlänningarna saknar ju bokkultur.

För några dagar sen fick jag besök av en sån där person som ”inte ville sälja nånting”. Han kom in och pratade om sina bokerbjudanden (som han ju inte säljer, för han har dem ju inte med sig, man får ju beställa dem..) som jag snabbt förklarade mig ointresserad av.

På trappan utanför undrade han vilken sorts människor som bodde i området. Det är nämligen de som är 19-20 som är bäst på att köpa snabbt åldrande uppslagsband i internets tidevarv, vilket något förvånar mig. Och så de ensamma mammorna, särskilt de med små barn…

Vilket säkert är en korrekt analys: de vill ju så extra mycket se till att just deras redan missgynnade barn inte kommer efter varken känslomässigt eller ekonomiskt, och köper mer märkeskläder och annat än sina betydligt rikare par-kollegor i föräldraskapsarbetet. Och därför cyniskt skall utnyttjas.

Men killen var ju mer intresserad av etnicitet. För, det hade han ju lärt sig på den där säljkursen han introducerades med, att de där… Vad är det vi säger… Västerlänningarna. De där från Mellanöstern. Såna som heter Muhammed och så. De har ju ingen bokkultur.

Ja. Som det kan vara idag i Sverige. Trots att jag borde insett att denne unge man knappast läst ett enda uppslagg i sina gedigna uppslagsverk gjorde jag ett försök att införa begrepp i hans tankervärld, som att öst och väst är helt olika väderstreck. Och försöka berätta var skriftkonsten uppstod. Och berätta om biblioteket i Alexandria. Och förklara att ”bokkultur” som omskrivning för ”vilja att köpa svenskspråkiga uppslagsverk” är enormt kränkande för de folk som samlat världens vetande i skriftform sedan långt innan vi hackade runor…

Det hade väl ingen verkan, och rådet från hans förlag att bara gå förbi de dörrar som bar ”västerländska” namn, var väl nästan tur i oturen så han slapp klampa in i verkligheten.

Andra bloggar om: , , , , ,

september 1, 2007. Uncategorized. 1 kommentar.

Närminne

Jag har ganska bra minne. Fast bättre långtidsminne än närminne. Gillade att försöka briljera med att lära mig saker utantill vid behov: så länge det var ord och text gick det bra. Ord stannar obehagligt länge kvar i mitt medvetande och fladdrar upp igen åratal senare, när otrevliga saker folk sagt borde få vila i frid i glömskans minneslund.

Men just nu har jag ett problem som är väldigt besvärande.

Jag pratar med min dotter. Hon säger nånting, tex: Ja men det har ju ingen betydelse eftersom det är först på fredag.

Och det är ett högst relevant svar. Men problemet är: Jag har ingen aning om vad frågan var!!! Jag ställde den, själv, för 6 sekunder sen, och den är totalt borta. Inte ens om jag tänker aldrig så intensivt kommer det tillbaka till mig och jag tvingas fråga henne vad det är vi pratar om…

Dessutom fastnar jag på orden. Upprepar första stavelsen ett tiotal gånger innan jag kommer igång med ordet och kan få det sagt. Och tappar ord helt.

Jahaja. Jag som senast igår sa till min läkare att jag var helt biverkningsfri efter 3 månader på den nya medicinen. Varför är det så svårt att se sammanhangen?

Andra bloggar om: , , ,

september 1, 2007. Uncategorized. Lämna en kommentar.