Konstiga mamman klär på sin trotstoddler*

*Toddler är ett sånt underbart onematopoetiskt ord: man hör ju PRECIS hur det ser ut när de knatar runt på sina vingliga små korta ben. Knata… Knatte? Trotsknatte? Om inte Disney redan knyckt ordet knatte hade jag tatt det rakt av! Men för enkelhetens skull förkortar vi den försvenskade toddlern till TT!

Konstiga mamman skulle ta ut ttn utomhus. Ute var det kallt. Tt hade väl egentligen inte så himla mycket emot att gå ut. Ute är kul. Och kläder var väl inte heller egentligen nåt problem.

Konstiga mamman hade tänkt en del kring barn, och läst på i en favvobok om barn och barnuppfostran (aktivt föräldraskap). Barn vet oftast både vad de vill och behöver, och kommunicerar man fattar man vad som är fel och hittar gemensamma lösningar. Mamman trodde benhårt på sitt barns förmåga att förstå sitt eget bästa, och på vikten av att få förstå vad saker gick ut på.

Alltså valde konstiga mamman en enkel förstahandslösning:

  • Byt strategi, byt miljö, byt kommunikationsform!
  • Ut med ungen utanför lägenheten!
  • Visa i handling varför overallen ska på! Vi ska ju UT!!

TT accepterade utan vidare overall stövlar, mössa, vantarm, hela kitet. Ute är ju kul ju! Och kanske glömde hon att vi just ”diskuterat” påklädningen. Det var ju förut, för en hel sekund sen…

Konstiga mamman blev nöjd, de kom till dagis i tid, allt var frid och fröjd. En kort tid…

Tills TT insåg att det fanns mer tillfällen att visa sin viljekraft. Man kunde vägra overall även utanför dörren till lägenheten!  Mamman gick nästa steg. Med overallen i påse for de ned till bottenvåningen. Miraklet upprepades – tt tittade ut på snön, fattade galoppen och lät sig kläs på i godan ro.

Men så fick det inte förbli. Rätt snabbt insåg hon att hon blivit lurad på konfekten, det skulle ju krigas på morgonen! Alltså började hela apparaten om.

Har ni klätt på en trotstoddler overall, mössa, stövlar och halsduk? Och två vantar? Och cykelhjälm? Då vet ni hur det såg ut i hennes rum den där första tiden. Mamman tar på overallen. Ungen har inte bestämt sig ännu för om hon ska vara vänster- eller högerhänt. Båda funkar lika bra. Hon har inte ens på allvar bestämt sig för om händerna eller fötterna skall bli hennes främsta gripverktyg. Så hon jobbar på med alla fyra.

Att komma ur en overall man redan placerats i och som dragits igen med blixtlås är LITE knepigt, så det gäller att inte hamna där. Fyra lemmar ska in i fyra hål, och hon använder fyra lemmar, jag har bara två. Jag har snabbt insett att det inte kan anses vara barnmisshandel att, om man lyckas få in henne i overallen, SITTA på henne medan man försöker fippla med mössan. En vante  på= två stövlar av. hennes tempo är högre än mitt, och hon får iväg stövlarna en rejäl bit i varje vild spark. Medan man sträcker sig efter dem försvinner vantar och mössa. Om man låter sig bli arg, vilket hon är, varje gång, riskerar man att till slut ta i så hårt att nåt i barnakroppen går sönder, för man kämpar så intensivt med att hålla ormmänniskan på plats där inne i fodralet, och montera på tillbehören, och man vet att kampen är ovinnbar.

Så, vi har nu hamnat innanför porten. När det inte går står vi på trappen.

Nu känner hon att det är kallt. Nu vill hon ha sin mössa och sin overall, tänker konstiga mamman. Jaså. Just den här ungen gillar visst kyla. Det blir inte många dagar som det går att lura på henne kläderna bara genom att stå utomhus.

Nu gör jag det yttersta testet:

Den här dagen har flickebarnet bara underbyxor, t-shirt och strumpor, mer lyckades vi inte med. Och hon vrider och sprattlar som om det gällde livet. Jag tänker låta henne fatta att det är KALLT. Så jag gör det hon vill: Jag sätter ner henne.

Och ungen är nöjd. Belåten. Och går iväg. Travar bortåt mellan husen i sina strumpor i snön. Utan att ens bry sig om att kolla att hon har betjänten med sig – hon har alltid varit säker på sin sak. Hon ska väl nånstans gissar jag. Precis så här hade hon betett sig om det varit en varm sommardag. Krävt att bli nedsatt, och knatat iväg för att sköta sitt, med mig som en skyddsande bakom för att assistera vid behov. Snön gör ingen skillnad, tydligen.

En kort stund väntar jag mig att hon ska ha nån sorts känsla för det passande i klädväg för dagen. Visst vänder hon väl efter några steg? Nix. Ingen chans.

Jag får rusa ikapp henne och tvinga henne med mig, och strunta i den förstående kommunikationen. Tvinga på kläderna, tvinga fast henne i cykelsadeln, tvinga fast bältet. Hennes magmuskler är sten. När hon bildar en sprättbåge i cykelsadeln stöder hon sig bara på hälarna och nacken, resten av kroppen är en arg och obeveklig bananböj som inte går att pressa ned i sadeln.

Jag minns när storasyster visade mig hur man sadlade hästar. En del, som hennes, gillade inte att man drog åt hårt. Så de tryckte ut magen allt de kunde, så man inte kunde spänna sadelgjorden. Enda lösningen var att knäa häststackarn rejält så den pös ut luften. Nu kan man ju inte knäa en unge för att få ner den i cykelsadeln, varken etiskt eller praktiskt… Men jag skulle behövt ett hästkarlstrick nu.

De här kamperna höll på hela hösten och hela första halvan av vintern. Det funkade ju i varje separat steg, så det var ju inget jätteproblem…

När det till slut var nästan ogörligt ändrade jag hållning helt. Byt strategi, tänk tvärtom:

Varför måste hon alls ha overall?

Nästa morgon väcker jag TT som sover gott i sin säng. Jag har burit in fårskinnsfällen. Jag stryker över den och visar henne hur mjuk och gosig den är. Vill hon inte hemskt gärna få ligga i den? I vagnen?

Jo, självklart!

Med stor njutning tar hon plats, och man kan inte låta bli att känna i sin själ hur mysigt hon har det där nere. För att hon inte ska frysa tar jag på henne en lika mysig ullig fårskinnsmössa. Och lindar för öppningen mellan huvud och åkpåse med en rejäl filt.

Sedär!

Ingen påklädning – inget bråk!

Vi behöver bara gå till bussen, inte hela vägen till dagis. Och en lika kort promenad mellan bussen och dagis. Några enstaka minuter. Ungen är inte bara nöjd: Hon är LYCKLIG. Och att ta på dagiskläder när vi är där är inget problem, sdet är ju dagis, ju.

Också denna lösning funkar bra en god stund. Att det slutar fungera beror inte på TT och inte på mig.

Det beror på att vi är så KONSTIGA. För fröken råkar titta ut i hallen utanför avdelningen när vi kommer. Och ser mig packa upp mitt värmerosiga barn ur sitt ullbo.

Så får det inte gå till!!!!! Så KAN man inte göra!!!! Det är ju KALLT!!!! Ungen har ju ingen OVERALL!!!!

Fröken bestämmer att vi kommer överens om att jag klär på henne hemma. Som normala föräldrar gör. Innekläder och overall.

Jag försöker visa. Ber henne känna på TT som är väldigt lagom varm och alldeles förfärligt nöjd. Det hjälps inte. Vi är FEL.

Och nu kommer det värsta:

Tror ni att jag lydde? Eller tror ni kanske att jag slutade jobba för att jag inte kunde få barnet till dagis? Eller tror ni att jag övergick till att använda våld mot barnstackarn?

Nix. Jag förledde den lilla. Jag ställde henne och mig, på ena sidan, mot fröken på den andra. Jag VILLE att hon skulle få gå på dagis. Jag VILLE få henne dit oslagen och osönderbrottad och alldeles ohysterisk. Så, konstig och fel som jag var, berättade jag för TT att vi fick lov att LURA fröken.

Så när det var sådär kallt… Och sådär omöjligt cykelväder med snöstorm…

Då tog vi oss tysta in i korridoren utanför daghemsavdelningen. Och där klädde vi på henne dagiskläderna. Och la overall och andra ytterplagg i vagnen.

”Nu TROR hon att du har haft på dig kläderna hela vägen” viskade jag. Och TT var med på noterna. Varje gång var hon lika tyst och förslagen. Eller ska jag säga fördärvad?  Varje gång tvingade hennes mamma henne att ljuga…

Eller, så lekte hon och mamman en ganska rolig lek. Och löste gemensamt praktiska problem på konstruktiva, innovativa, men inte helt konventionella sätt. Och skyddade sig bäst de kunde från alla som visste så mycket bättre hur de skulle leva sina liv.

Annonser

april 24, 2008. Etiketter: , , , , , . Uncategorized.

3 kommentarer

  1. meknow replied:

    * Numera skulle mamman valt att sätta toddlern framför en tiominuters Pingu på DVD, klätt på medan barnets uppmärksamhet var fullständigt uppslukad, och hon inte märkte nåt. Och sen skyndat sig ut innan ungen fattade att hon hade kläder på sig. TV är ett underbart narkosmedel som tom används istället för sövning vid strålbehandling av små barn. De ligger blick stilla! Men jag trodde väl att det var fusk, att handla mot henne när hon var ”medvetslös”!

  2. Frk F replied:

    Jisses…jag känner igen klädfajterna. De utspelar sig här hemma inför varje ny säsong. När det börjar bli varmt vill flickebarnet fortsätta ha sina vinterkläder och om hösten när kylan griper tag kan hon helt obesvärad gå ut i t-shirt och linne. Håhåjaja…

  3. Josephine i Bryssel replied:

    *suck* Vart har alla tankar kring det som är PraktiskT tagit vägen?… ”alla sätt är bra utom de som är dåliga” sa alltid min mamma..

    ulla på!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Trackback URI

%d bloggare gillar detta: