Cellmatris och plastikkirurgi – hela våra kroppar

Idag råkar jag ramla över en ”gammal” nyhet jag missat. En ovanligt glädjande sådan!

Människor som mist delar av kroppen vill man gärna skära i, för att rekonstruera på bästa möjliga sätt. Oftast blir effekterna rent otroliga, när man jämför ”före” med ”efter”. Plastikkirurgins mer ursprungliga funktion, att skapa eller återställa funktion och normalitet (snarare än idealkroppar) gjorde mig lycklig när jag var liten och råkade hitta en bok skriven av en plastikkirurg hemma hos min farmor och farfar.

Jag måste ha varit ”halvstor”, för jag minns att jag kunde läsa, men att jag samtidigt inte kunde förstå allt det som stod. Jag fick gå till farmor och fråga specifikt om ett fall kirurgen beskrev, för av nån anledning beskrev han aldrig VAD det var han återskapade. Men rätt detaljerat HUR. Farmor läste det, och svarade med flit nåt rätt intetsägande, och först som vuxen har jag lärt mig fatta att det man bara kallar ”organ” hos en man, utan närmare bestämning, inte kan missförstås. Det är ju organET. Det som ”gör mannen till man”.

Så, i brist på’hjälp att förstå, satt jag där länge och klurade. Han gjorde en tub, och vände den halvvägs ut-och-in, och jag funderade kring tarmar och annat, utan att komma närmare gåtans lösning.

Hursomhelst var texten i boken oerhört bra. Han beskrev hur människor med vanställda utseenden fick nya och bättre liv, men inte bara det. Han berättade också om den man som, när allt var klart, tog sitt liv. Han hade orkat så länge han hade nåt att kämpa för. Men när han nått bergets topp, fanns inget mer att kämpa för. Den bilden stannade hos mig.

Han berättade också om sin gamla granntant, vars utseende fick folk att rygga och barnen att ropa ”skatan” efyter henne. När han väl hade kunskapen och resurserna, kontaktade han henne och erbjöd sina tjänster Pro Bono (gratis, på hederlig svenska). Hon var tyst länge, och sedan avböjde hon. Hon var skatan. Det fungerade, och hon ville inte ändra det. Han var en klok person, som kunde respektera att människor har och gör olika livsval.

En del i mig ville få finnas med i detta – att ge människor nya möjligheter att nå dit de behöver i sina liv, även rent fysiskt. Så även fortsättningsvis sög jag åt mig småbitar av information kring plastikbehandlingar.

En av dessa bitar var en artikel om en man som ”behandlade” barn med Downs syndrom, genom att minska tungans volym. Med alltför stor tunga blev talet svårare att framställa, för barnet, och förstå, för omgivningen. Men den stora och oväntade effekten var att de opererade barnen fick mätbart högre intelligens än de obehandlade!!

Det är vårt fel. När vi ser ett barn med halvöppen mun och lite udda utseende stämplar vi genast på en stor mental varningslapp: utvecklingsstörd. Och då låter de flesta aktivt bli att se barnet. Och tilltalar man det gör man det med förförståelsen att ungen inget begriper, och helt utan förväntningar på att barnet skall kunna och vilja saker. Ett barn som ser mer normalt ut erbjuds en helt annan omgivning.

Hej, säger folk. Ser du katten därborta? Det är en siames va? Kan du räcka mig tidningen är du snäll. Och det är den interaktionen som skapar människor.

Senare i livet läste vi om amfibiernas enorma förmåga till regeneration. Det vet alla: Kopparödlan som släpper sin svans för att komma undan rovdjuret, och hur den sedan växer ut igen. Och det var ungefär då jag hörde om det där med fingertopparna.

Ett barn som mister yttersta leden av fingret har nämligen, ju yngre desto bättre, förmåga att återbilda sitt finger! Inklusive nagel. Bara man låter bli att skära för mycket. Låt den vara, helt ifred, håll det bara rent, så läker kroppen sig själv.

Och det är precis det vi nu lyckats utnyttja. Och som nu finns på film på internet: Även för vuxna kan man med extrakt av svinblåsa erbjuda cellerna en god regenerativ miljö där alltså en fingertopp även på en 62-åring kan växa tillbaka.

Att jag sedan som vuxen gärna hade velat arbeta med protesteknik, med proteser som styrs av vilje- / tankekraft via tex myoelektricitet, är kanske inte förunderligt. Och att den enda protestillverkning jag varit aktivt involverad i, är föreningen KIMs projekt för att förse män som skadat, fötts utan, eller på annat sätt behöver rekonstruktion av ORGANET, känns som en rätt kul blinkning till den där allra första läsupplevelsen hemma hos min farmor.
________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om proteser, utvecklingsstörning, rehabilitering, plastikkirurgi, penisprotes, cell matrix, cellmatris