Föreläsning med Gunilla Gerland 29/5 2008

(Denna text kommer kompletteras under närmaste veckorna)
Jag var på en föreläsning med Gunilla Gerland i går den tjugonionde maj 2008. Titeln var ”att växa upp och leva med Aspberger syndrom”.
Gunilla Gerland fick sin diagnos vid ungefär 30 års ålder, och är nu cirka 45. Hon har alltså haft sin diagnos i cirka 15 år. Mycket av det hon skriver kan jag känna igen mig i, och det fanns några punkter som jag tidigare helt hade missat, som känns hjälpfulla.
För Gunilla innebar diagnosen, trots att den kom alldeles försent, att hon i viss grad kunde få en sorts upprättelse. Hon hade blivit trött på att andra betraktade henne som en person som inte ansträngt sig tillräckligt, utan varit lat, ouppfostrad, etcetera när hon inte fungerat så som de förväntat och önskat.
Om sin egen höga kapacitet, och sin uppenbara ”normalitet”, säger Gunilla att ungefär 15% av de barn som diagnostiserats med Aspberger syndrom i sin barndom inte har kvar sin diagnos, kriteriemässigt, i vuxen ålder. Hon kanske, som många andra, hittat för många strategier för att hantera sina problem, för att i dag uppfylla tillräckligt många kriterier…

Eftersom min text blir så lång, delar jag upp den i ett par kortare stycken, så en del kommer det finnas länkar till längre ner!

Gunilla berättar att misstankarna om Asprger, även om den diagnosen dåförtiden aldrig användas, väcktes av att Gunilla var så svår att få kontakt med. Man undrade till att börja med om det fanns något fel på hennes hörsel till dess att man upptäckte att hon hörde mycket bra i vissa situationer, till exempel om systern prasslade med en godispåse. Alltså handlade det om en viljemässig funktion: ”Hon hör bara vad hon vill höra”.
I stället handlade det i hennes fall om att hon saknade mekanismer eller programvara för att ens förstå att något förväntades av henne. Att det för andra var oerhört viktigt att få respons. Att det var oerhört provocerande att hon inte svarade på tilltal.
Gunillas hade redan från början problem med motoriken – att hon upplevde sig själv och upplevdes av andra som klumpig, hade problem med kläder och med sin kroppsuppfattning – innebar att hon hela tiden konstant utsattes för tjat:

”-Tjatet fungerade som sandpapper på mitt självförtroende.”

Nu i efterhand menar Gunilla att det är viktigt att man inte blandar ihop normalitet med livskvalitet. Omgivningen tror ofta att en person, om den blir mindre ”udda”, också automatiskt kommer att uppleva en bättre livskvalitet. Det finns inget sådant absolut samband. Självkänslan: ”jag duger som den person jag är”, och självförtroendet: ”jag klarar saker”, är det som avgör hur den livskvalitet en person upplever. En person kan upplevas eller vara oerhört udda och ändå har en hög livskvalitet och tvärtom, men för de anhöriga kan det vara svårt att acceptera.

 

 

 

Gunilla  Gerland Pratade under föreläsningen om Motorik  
 
 

 

 

Annonser

maj 30, 2008. Uncategorized.

Kommentera

Be the first to comment!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Trackback URI

%d bloggare gillar detta: