När det är svårt att inte mobba

Medan agalagen ännu inte var påtänkt antar jag att papporna “borde” ge sina barn, ffa söner, en rejäl omgång om det upptäcktes att de var alltför “stygga”. Mobbare då fick antagligen ingen pedagogiskt lyckad behandling. Sanningen då: “Den som spar riset förstör barnet”.

Sen kom en annan tid, när det kom en annan sorts förklaringsmodell. Och en ny sanning:

“Det är mer synd om den som mobbar än den som blir mobbad”

Det var säkert en stor lättnad för den som fick huvudet nedtryckt i en toastol att veta att det inte ens egentligen var synd on henom.. Offret måste ju förstå att livet säkert var jättesvårt för mobbarna…

Nu har båda dessa sanningar ersattes av en ny, lika svårdiskuterad tes:

“Det är aldrig den mobbades fel”

Tanken är god. Att vara ful eller dum ger ingen rätt att göra en illa. Man får vara konstig och ha samma rätt till respekt som alla andra.

Men. Och det är ett viktigt men: Mobbing har idag en så bred definition att det blir svårt att fullt ut hålla med längre. Låt mig ge ett exempel.

I årskurs sju börjar Stina i klassen. Stina är en rätt vanlig unge, och klassen är en ovanligt accepterande klass, med många starka personligheter, och ingen uppenbar mobbing, även om den vanliga klickbildningen finns (såklart; hur ska varje unge hinna vara med 29 andra lika mycket på en dag? Självklart hittar man mindre grupper med såna som har liknande intressen man helst umgås med).

Stina välkomnas, ihop med årets övriga nytillskott. Men Stina har problem. Med vad vet ingen. Det bara märks, oerhört tydligt. Stina vägrar låta de gemensamma besluten gälla. Hon bara MÅSTE få sin vilja igenom, alltid, och till varje pris.

En gång har man ett tema, där eleverna ena dagen gör ritningar till egna modellbilar i grupp. Nästa dag har de tagit med sig nödvändigt material och skall bygga upp sina bilar. Stina var inte i skolan första dagen. Och nästa dag accepterar hon inte att de tre andra i hennes grupp bestämt utan henne vad som ska byggas. Hon sätter sig och grinar tills situationen blir ohållbar, och de andra tvingas ge med sig, och bygga enligt Stinas alla önskemål.

Om en unge är ny, och grinar i skolan varje vecka, börjar lärarna till slut försöka få slut på det genom att försöka ingripa. Stina kan de inte påverka. Och hon är ju så lessen. Så man uppmanar de andra att vara “snällare”. Dvs: skäller på dem med jämna mellanrum…

Det jag tydligast ser är den gången jag skjutsat till skolan och står kvar i korridoren tills eleverna släpps in. Utanför klassrummet finns bara golv, skåp, och ståplats, förutom en futtig träbänk med plats för två. På den sitter Stina. På tvären. Och tar upp hela bänken. En av killarna frågar, mycket vänligt, om hon kan ge honom plats att sitta. Stina blir sur. Han förklarar för henne: “Det är inte att vi inte gillar dig. Jag säger inte att du inte får sitta. Men vi andra har också rätt att sitta ner, och det finns bara den där platsen…”

Det hjälper inte. Stina sitter surmulen kvar. Och fortsätter så hela terminen. Allt som ska göras, förstör hon med dåligt humör och utbrott, om inte allt specialanpassas till henne.

Så fyller min dotter år. Hon ska ha fest, på en bowlinghall. Discobowling. Med mat och fika. Ocvh, eftersom hon gillar alla i klassen, vill hon bjuda ALLA. Utom Stina. För kommer Stina kommer det helt enkelt inte att bli kul. Alls. Hon lyckas förstöra, varje gång.

Jag protesterar: Att bjuda alla utom en, enda, är mobbing, är utfrysning. Man kan inte välja ut en enda som inte får komma!!

Jag ber henne att istället bjuda bara ett visst antal. Det är mycket mer OK. Men nej, hon kan inte välja ut bara vissa, hon vill ju ha dit alla… Och eftersom vi inte hittar nåt sätt att lösa det på, och jag kollat med fröken som håller med om att det INTE är ok att bjuda alla andra, blir det helt absurda resultatet att dottern inte har någon fest. För att jag inte vill medverka till “mobbing”.

Och nu i efterhand, tror jag att jag tycker jag handlade fel! En unge av vilken djurart som helst måste lära sig en baland mellan individualism och kollektivism. Att hävda sitt eget lagom, och ställa upp och anpassa sig till gruppen lagom. Kan man inte det kan man inte vara med. Och att beteendet aldrig får någon konsekvens, hjälper inte ungen på sikt. Lärarna borde tidigt ha sett till att ungen fick träna på socoioalt samspel, genom att en pedagog på dagis och i lågstadiet lekte med eller brevid, och tog henne åt sidan och förklarade sociala regler. Om hon förstör ett grupparbete, borde lärarna gå in och förklara för HENNE det orimliga i att begära totalitär makt i en grupp. Hon fixade det inte själv, mamman och pappan har inte lyckats, och man har inte begärt in proffessionell hjälp.

Det jag funderar på, är om Stina som vuxen kommer att stämma sin skola för att hon blev mobbad, och begära tiotals tusen för att man lät henne bli utfrusen. När de andra i klassen tröttnar på att ha henne med.  När de inte orkar med henne längre. Och väljer att inte äta med henne, eller bjuda henne på sina fester?

Inga av ungarna i klassen är elaka. Men kan man begära att de ska se till att Stina alltid har en kompis, när hon inte ger något tillbaka?

Hade det kanske hjälpt om jag gått till henne / mamman / fröken och förklarat att Stina inte skulle få vara med, eller att hon fick vara nmed så länge hon inte satte sig och surade: då skulle hon åka ut, med huvudet före? Jag vet inte. Jag skiulle antagligen bara blivit ansedd som fel. Men min dotter hade kanske fått ha sitt kalas. Jag erbjöd mig att “punktbevaka” Stina om hon fick komma, men det hade inte gjort nån större skillnad. Hennes utbrott hade fördärvat stämningen även om jag lyckats få ut henne ur lokalen. Jag vågade inte försöka ta upp det med föräldrarna, och bli inblandad; det borde vara lärarnas och skolans elevvårdsteam som sköter rekommendationer till föräldrar om barnens sociala fostran. Jag fixade inte att bli inblandad i en unge till just då.

Nästa exempel är mannen på mitt jobb som aldrig tog med pengar till lunchrestaurangen. Han behövde alltid “låna” pengar. Med citationstecken eftersom det inte alls var självklart att de skulle betalas tillbaka. Min inkomst var betydligt sämre än hans, men jag hade alltid kontanter i plånboken. Det är svårt att säga: jag har inga pengar” om man har en hundralapp att betala med. “Jag har inte råd” lät inte heller bra. Så mer än en gång såg jag till att vi tog vägen förbi bankomaten. Då kunde han ta ut pengar. Men icke. Han fortsatte att följa med ända fram till disken och först där och då säga att han (igen) inte hade pengare, kunde jag låna honom..?

Jag blev så irriterad på det, men var nyanställd och i en underordnad position gentemot honom, att jag till slut allt oftare såg till att äta senare eller tidigare. För att slippa ett mycket oönskat beteende. Om fler gjort det, dvs gått förbi hans dörr utan att fråga om han skulle med, hade det varit mobbing då? Utfrysning?

En stor skillnad är väl att det inte skulle rört allt annat samarbete, kafferaster etc, utan bara lunchen, men att inte få gå med och äta är en rätt kraftig markering. Nu blev det väl mest jag som blev något isolerad, de gånger jag undvek att äta med honom, eftersom de andra hade råd att då och då bjuda honom på lunch och inte tog det så allvarligt.

Jag tror inte att det är “den mobbades fel”, att man blir mobbad. Men jag vet att alla inte kan älska alla. Att det finns en gräns för hur många nära vänner man kan ha, och hur mycket irritation man orkar med under sina vardagar och sin lediga tid. Barn och vuxna som nöter på ens själ med beteenden man själv inte har resurser att hjälpa dem tillrätta med, anser jag att man har rätt att begränsa sitt umgänge med. Man får, och ska, välja sina vänner. Man måste inte behandla alla lika.

Det finns aldrig något försvar för våld, elakheter och grymhet. Men jag måste, på ett så vänligt sätt jag kan, få sätta mina gränser. Utan att beteckas som mobbare.

juli 19, 2008. Etiketter: , , , , . Uncategorized. 5 kommentarer.

Hur Gud hör bön

De gånger jag berättar om dotterns cancer för vänner som har någon sorts tro, brukar de innan vi avslutar samtalet säga:
Jag ska be för henne
eller, alternativt:
Är det okey att jag ber för henne?

Det känns bra, i båda fallen. Det betyder: Jag bryr mig om, jag fortsätter tänka på er, jag vill er väl. Och Gud och jag är ju ense om att det oftast är bra att bra saker sker, och att vi vill dottern väl.

Men när jag vandrar runt på nätets hemsidor för de barn jag känner till som är allvarligt sjuka finns det något i detta som allvarligt stör mig: när vänner och bekantas erbjudanden om förbön inte anses vara nog.

Taceys mamma berättar att hennes epostbrev om förböner går ut till 200 personer. Och därifrån till ett helt oräkneligt antal ”Prayer Warriors”. Så det vore trevligt om vi alla kunde markera på den elektroniska kartan var vi finns, så man kan se hur stort lilla Taceys förbönsnät är. Förbön som kedjebrev.

Och en ung pojke, Jarrod, är allvarligt sjuk och ska opereras. Och pappan skriver: Vi måste få Jesus att förstå hur viktig Jarrod är, och hur gärna vi vill att han ska bli frisk. Så, man ber andra om förbön, och att de i sin tur ber alla de känner, som ska be alla de känner, att bönfalla Gud att låta Jarrod bli frisk. För vi måste vara många för att påverka Herren Jesus…

Och det är då jag börjar ogilla vad detta säger om bilden av Gud.

Den Gud jag vill tro på bryr sig inte om majoritetsbeslut och opinion. En gud som låter sig påverkas av namninsamlingar för att avgöra vem hon ska hjälpa, är en annan sorts Gud än hon som lyssnar på en enda ynklig stackare i nöd.

En Gud som sitter med sin måttstock:
20 personer? Ok, lite tröst då.
200 personer? Lite helande då.
200.000? Okej, då kan jag överväga att göra ett mirakel…

Jag tror inte att någon av dessa föräldrar faktiskt ser Gud på det sättet, men det är en obehaglig företeelse, detta. När man tex ber Gud låta de Amerikanska Soldaterna ha framgång och vara beskyddade, och ska mobilisera tillräckligt antal bedjare för att försäkra sig om vinst.

Handlar detta med prayer warriors om att man ser så många mörkermakter ha kontroll över världen att man behöver ett visst antal böner för att bryta deras gemensamma makt med motangrepp? Då går det att förstå, men gör återigen bilden obehaglig: då är igen Gud förbjuden att ingripa i den lilla stackarens öde om den inte är uppbackad av mäktiga förbedjare.

Jag tror på det gemensamma böner gör för medvetandet om sånt man behöver förändras av själv. Att be intensivt för människor som lider, kan göra en mer beredd att göra egna uppoffringar för de lidandes skull. Men alltför ofta blir det tvärtom: Jag har bett för barnen i Afrika och de hemlösa, så nu har jag gjort mitt. Mitt samvete är rent. Nu kan jag använda mina resurser till min lilla kärnfamilj och köpa lågprisvaror från Kina utan att behöva ha en klump i magen över hur arbetarna där har det. Jag kan ju be en liten bön…

Så jag är tacksam för de människor som antingen tänker på eller ber för eller på annat sätt förmedlar både till oss och de högre makter de lägger sin förtröstan hos, att de vill oss väl. Men jag kommer aldrig begära en andlig namninsamling för att göra just min dotter frisk.

Tack ni som bryr er om. Det betyder mycket. Och, ja, om hennes situation berör er djupt, och ni vill berätta för andra om den och uppmanar dem att be för henne: Det gör ingen skada! Men utgången av ett barns kamp mot sjukdom kan aldrig vara en fråga om vem som lyckas skrapa ihop flest supportrar. Bara finns där för oss. Det räcker. Långt.

juli 5, 2008. Etiketter: , , , . Uncategorized. 6 kommentarer.