Se mig i ögonen när vi talar

Imme skriver om ögonkontakt.
Han har lärt sig hur man kan hantera ögontittandet även om man är autist. Själv tror jag att jag tittar rätt lagom, men det går inte automatiskt!

Anekdot ett:
Jag hade läst att kvinnor inte ”får” möta en mans blick särskilt länge innan hon anses vara ”intresserad”. Man måste lite blygt titta bort för att vara fin flicka.

Jag testade det på jobbet en dag: Jag tittade en kollega, man, i ögonen UTAN att vika undan med blicken, medan vi fikade. På eftermiddagen erbjöd han sig att köra mig hem, vi var sist kvar, och i bilen undrade han om jag ville ha sex med honom. Nu hade jag inte ”tittat” för att bjuda ut mig, utan för att jag tyckte att det verkade orättvist att kvinnor inte skulle få titta vart de vill!

Ett enkelt nej räckte bra, och han förklarade att han hade frågat just för att jag hade tittat på honom. Typ ”som att du ville nåt särskilt”.

Så att INTE titta för mycket i ögonen är en rätt bra strategi för autister!

Anekdot två:
Jag har ägnat massor av ”se nån i ögonen när man talar”-tid åt att försöka komma på HUR det ska gå till om man som jag skelar och byter ledande öga med jämna intervall. Jag menar så här:

Ska ditt vänstra öga se in i den andras högra, och ditt högra i hens vänstra? Eller ska man titta med båda ögonen in i den andres ena? och i så fall i vilket? Jag känner mig inte riktigt lugn med att titta i det ena, det är ju bara ”halva” personen. Så då byter jag mellan ögonen. Så känns det jättekonstigt: flacka mellan deras ögon, det tror jag inte folk gör..? Så tittar jag på nästippen för att försöka ha min blick täckande båda deras ögon…

Detta blir mycket mer påtagligt om man sitter riktigt nära så att ens egen blick måste flytta sig flera millimeter i sidled för att fånga ”andra” ögat. På håll spelar det iongen roll, då ser man ju båda automatiskt!

Annonser

januari 30, 2009. Uncategorized. 11 kommentarer.

Mera matte!

Jag skrev förut om bra sätt att räkna matte.

Nu måste jag lägga till en video på youtube som visar hur man använder händerna till att kolla upp svaret på alla räkna ut alla multiplikationstal från 5*5 till 10*10:
här.
Smidigt va?

Och så en som visar grafiskt hur multiplikation går till:
här eller här

Om nån behöver få det förklarat på svenska, säg till så skriver jag en förklaring!

Lycka till!

januari 29, 2009. Uncategorized. Lämna en kommentar.

Lite ansiktsblind

Jag läser Immes blogginlägg om ansiktsblindhet, och börjar fundera.  Mina problem med att sortera och minnas ansikten påverkade säkert hurdan jag blev som person. Men det speciella är nog, att man som liten inte är medveten om att man saknar en förmåga andra har.

Det jag nu som vuxen upplever som det största problemet är att jag i vanliga fall TROR att jag vet vem jag pratar med. I normalfallet känner jag igen folk, de jag brukar möta. Så plötsligt står jag där igen och har helt haft fel, missat nån viktig, eller hittar aldrig igen den jag pratade med om det där viktiga jag ville veta mer om.

Som killen på jobbet jag satt med i säkert två timmar en dag efter lunchen. Jag ville prata mer, men hittade aldrig igen honom. Sånt är jäkligt irriterande: Det fanns verkligen inte en enda ledtråd i mitt synminne till hur han såg ut, som kunde skilja ut honom från de andra. Vi satt där, och jag lyssnade, frågade, och hans kropp inklusive ansikte fanns där herla tiden framför mig, och jag följde minspelet, förstod kroppsspråket, och kände att jag kände honom JÄTTEVÄL. Men bland alla ansikten på folk i ”normal” ålder med ”normalt” utseende på mitt jobb, kunde jag inte för mitt liv peka ut för mig själv vem som var han. Jag kunde säga fullkomligt säkert om de jag umgås med, att det inte var en av dem. Men de där perifera, som jag inte lyckats para ihop med ansikten… Omöjligt.

En gång lyckades jag förrvirra mig på en knapp. En kille på jobbet hade en skjorta med en alldeles speciell knapp. Den gjorde mig lycklig. Antagligen hade originalknappen ramlat av, och de satte dit en ny, hemma. Den var isydd med tråd av helt annan färg, fantastiskt bra för lilla mig. Men: Nån dag senare kom en av tjejerna i HANS skjorta. Och jag hade ju förstått att hon var förlovad med en av killarna på jobbet, men… det var ju en helt ANNAN kille…? Jag gick till Anna, min inofficiella sociala mentor och frågade: Anna, är inte Katja ihop med Olof..? Hon hade på sig Martins skjorta idag? Den med knappen..?

Nähä. Knappen var ett varumärke som ALLA känner till, och sys dit med flit, och Katja hade haft en alldeles egen skjorta, troligen i helt annan färg och helt annan stil, och annan storlek. Men med samma märkesmarkerande knapp. Och där hade jag byggt upp ett litet universum av kunskap kring en knapp…

Mina kunskapsuniversum drabbas ofta av jordbävningar, och också detta påverkar min inställning till livet: kartor ritar man om. Man tror hela tiden saker, men man får tänka om och radera. Man KAN inte vara helt inflexibel med en sån föränderlig värld omkring sig.

Jag vet numera hur mina kära ser ut, men be mig inte notera om du gått upp eller ner i vikt. Eller skaffat glasögon. Om det inte är nåt speciellt med dem, som tråden i den finurliga knappen!

januari 29, 2009. Uncategorized. 2 kommentarer.