Lite ansiktsblind

Jag läser Immes blogginlägg om ansiktsblindhet, och börjar fundera.  Mina problem med att sortera och minnas ansikten påverkade säkert hurdan jag blev som person. Men det speciella är nog, att man som liten inte är medveten om att man saknar en förmåga andra har.

Det jag nu som vuxen upplever som det största problemet är att jag i vanliga fall TROR att jag vet vem jag pratar med. I normalfallet känner jag igen folk, de jag brukar möta. Så plötsligt står jag där igen och har helt haft fel, missat nån viktig, eller hittar aldrig igen den jag pratade med om det där viktiga jag ville veta mer om.

Som killen på jobbet jag satt med i säkert två timmar en dag efter lunchen. Jag ville prata mer, men hittade aldrig igen honom. Sånt är jäkligt irriterande: Det fanns verkligen inte en enda ledtråd i mitt synminne till hur han såg ut, som kunde skilja ut honom från de andra. Vi satt där, och jag lyssnade, frågade, och hans kropp inklusive ansikte fanns där herla tiden framför mig, och jag följde minspelet, förstod kroppsspråket, och kände att jag kände honom JÄTTEVÄL. Men bland alla ansikten på folk i ”normal” ålder med ”normalt” utseende på mitt jobb, kunde jag inte för mitt liv peka ut för mig själv vem som var han. Jag kunde säga fullkomligt säkert om de jag umgås med, att det inte var en av dem. Men de där perifera, som jag inte lyckats para ihop med ansikten… Omöjligt.

En gång lyckades jag förrvirra mig på en knapp. En kille på jobbet hade en skjorta med en alldeles speciell knapp. Den gjorde mig lycklig. Antagligen hade originalknappen ramlat av, och de satte dit en ny, hemma. Den var isydd med tråd av helt annan färg, fantastiskt bra för lilla mig. Men: Nån dag senare kom en av tjejerna i HANS skjorta. Och jag hade ju förstått att hon var förlovad med en av killarna på jobbet, men… det var ju en helt ANNAN kille…? Jag gick till Anna, min inofficiella sociala mentor och frågade: Anna, är inte Katja ihop med Olof..? Hon hade på sig Martins skjorta idag? Den med knappen..?

Nähä. Knappen var ett varumärke som ALLA känner till, och sys dit med flit, och Katja hade haft en alldeles egen skjorta, troligen i helt annan färg och helt annan stil, och annan storlek. Men med samma märkesmarkerande knapp. Och där hade jag byggt upp ett litet universum av kunskap kring en knapp…

Mina kunskapsuniversum drabbas ofta av jordbävningar, och också detta påverkar min inställning till livet: kartor ritar man om. Man tror hela tiden saker, men man får tänka om och radera. Man KAN inte vara helt inflexibel med en sån föränderlig värld omkring sig.

Jag vet numera hur mina kära ser ut, men be mig inte notera om du gått upp eller ner i vikt. Eller skaffat glasögon. Om det inte är nåt speciellt med dem, som tråden i den finurliga knappen!

Annonser

januari 29, 2009. Uncategorized.

2 kommentarer

  1. Immanuel Brändemo replied:

    När jag tänker efter är det väldigt praktiskt att jag har vänner som är lätta att känna igen. Jag undrar nästan om det verkligen är en slump? Eller är det så att vi aspisar sticker ut automatiskt?

  2. meknow replied:

    Hm. Kanske du och jag är mindre benägna att önska att folk ska likriktas just för att vi blir så glada när nån är lätt att känna igen?

    Fast jag var för skoluniform: jag kände ändå inte igen nån på kläderna, och tyckte mode bara var dumt och dyrt, så jag är inte för olikhet till varje pris! 😀

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Trackback URI

%d bloggare gillar detta: