Tillgänglighet, säkerhet och rimlighet.

Jag läser hos Trollhare om ”rullstolsbråket”.

Två personer vill åka tillsammans i en spårvagn, men nekas. Två permobiler anses vara otillåtet.

Jag är för att man gör samhället tillgängligt. Jag tycker det finns massor av saker som behöver förbättras. En vän till mig hade en liten son som fick en svår sjukdom. Han orkade inte längre gå i skolans många trappor. Vad gjorde skolan?
Satte de in en hiss? – Nej.
Flyttade de hans klassrum till bottenvåningen? – Nej
Pojken fick stanna hemma. Fick hemundervisning nån dag i veckan. Och skolan som lovat att andra elever då skulle följa med, ansåg sedan att detta skulle försämra deras studieresultat, så han fick bara träffa dem vid två tillfällen.

Ett typiskt exempel på eländig tillgänglighet, där åtgärder skulle satts in, med kraft. Oavsett om det kostat en slant. Att byta plats på eleverna mellan två klassrum KAN inte vara omöjligt.

Men… I fallet med spårvagnen i Göteborg, kan jag inte bli lika upprörd. Sådana här regler brukar vara till av säkerhetsskäl. Man ska kunna ha tillgänglighet även för räddningspersonal, inte bara för resenärer. Utrymningsvägar ska kunna vara fria när det behövs.

Det var inte av elakhet man satt upop en gräns för hur många som fick vistas i diskoteksbyggnaden, till exempel. Eller för hur många som får vistas på en båt, i förhållande till antalet flytvästar. Säkerhet är INTE det man ska tulla på för tillgänglighetens skull. Man kan inte bara strunta i regler, utan att ordentligt sätta sig in i varför de finns där..

Spårvagnsprotesten är ett av de fall då jag, tyvärr, spontant säger: Ungefär här kan nog gränsen kännas OK.

En permobil är trots allt inte riktigt samma sak som en lätt rullstol utan el – den är TUNG och tar plats. Med två permobiler får man acceptera att man inte kan ta samma hiss samtidigt, man får åka en i taget, oftast. Att man däremot ska kunna komma IN i hissen och UT ur den, ska vara självklart. Tar hissen inte två permobiler är det inte skäl nog att bygga om och bygga ut.

Att spårvagnen ska kunna ta EN permobil ska vara självklart. Måste den kunna ta två? Jag känner att jag måste svara nej.

Ibland får man acceptera att ens funktionshinder KAN begränsa ens liv en aning. Man SKA kunna ta sig till olika platser. Det här paret har varsin assistent, varsin permobil, och varsin rätt till färdtjänst. Båda har således ofantligt stora möjligheter att ta sig dit de behöver, och: vart de vill.

I alla fall om man jämför med nästan alla med funktionshinder i resten av världen. Du måste ta nästa buss? Ja, sånt händer de flesta av oss, rätt ofta om man bor i en storstad. Tunnelbanan är full, vänta på nästa.

Har man en hel skol- eller dagisklass som ska på utflykt ringer man gärna SL (jag bor i Stockholm) och meddelar det innan: då kan de sätta in en extra buss, och man slipper trassel. De gör nästan alltid det, när de har planerade störningar i trafiken.

Jag tycker världen SKA vara tillgänglig. Men om man är tex fem mammor som vill åka nånstans tillsammans och alla tänker ha med barnvagn, då VET man att man kommer få stiga på olika bussar. Den extra planeringen är inte något extremt. I japan åker ingen någonsin med barnvagn på tunnelbanan. Det bara är så. Däremot finns ”guldsäten” till ”guldmedborgarna” som är de gamla, sjuka, eller i övrigt behövande. Det ser olika ut.

En fråga som kommit upp är medicinsk utrustning och fetma. Väger man 400 kg, kan man inte komma in i en normal magnetröntgenmaskin. Om en sån maskin kostar tio miljoner kronor, som ett exempel, och skulle kosta 40 miljoner om man ska få in en person på 400 kg, måste man då, i förebyggande syfte, lägga 30 miljoner för att det KANSKE kan komma en sån patient? Var går gränsen för tillgänglighet? Hur många liv kan vi rädda med de 30 extra miljonerna, genom att tex förebygga fetman istället? Ja, det är synd om den som drabbas. Men att ta 30 miljoner för att kanske kunna vara ickediskriminerande mot 0.02% av befolkningen, rättfärdigar inte att vi lät andra dö för att vi inte gav dem vård för pengarna.

För mig är vissa saker rätt ”statistiska”. Vi beräknar tex dammars hållfasthet efter statistik. Ska den klara en ”tioårsstorm”? Självklart. En hundraårsstorm? Ja, ska byggnaden / bron eller vad det nu är stå minst 50 år, ska den klara stormar som statistiskt kan uppträda en gång per 100 år. Men en tusenårsstorm? Nej. Det blir för dyrt. Man kan inte garantera sig mot allt. Då skulle tex inga bilar få köras, och inga mediciner få ges.

I min värld är det NORMALT att som döv inte förvänta sig att varje dag ha tillgång till varje radioprogram som sänts i textform. Snart kan det bli möjligt, med taligenkänning och digitalisering, men det är inte självklart. Framför allt: Alla musikkanaler kommer inte att kunna översättas med notblad eller liknande så att ALLT blir tillgängligt för alla.

I min värld är det så, att hjälp till ett fungerande liv ska vara självklar, fram till en viss gräns. Gränsen finns. En gräns där fortsatt ”gnäll” motverkar sitt syfte. För mig går den gränsen vid att bygga om samtliga spårvagnar i Sverige för att en person med rätt till vård, egen assistent, och egen permobil samt rätt till eget bokat färdtjänstfordon, ska slippa vänta på nästa spårvagn.

OM vagnarna klarar transporten: Ja då är det helt underbart bra, men då har någon gjort fel. Då behöver reglerna tydliggöras eller skrivas om. Och personalen utbildas.

Annonser

januari 17, 2010. Etiketter: , , , , . Uncategorized. 1 kommentar.

Akutmottagning, katastrofmottagning, intygsmottagning.

Det finns nu ett förslag om att sätta en maxtid för hur länge man ska behöva vänta på vård på landets akutmottagningar. Inte mer än fyra timmar, föreslår de.

Kanske har de rätt. Men jag tror att man ska starta med att fundera över vilka som sitter där och väntar.

En bra terminologi finns på förlossningsavdelningar där man genomför kejsarsnitt: Föderskor delas in i tre kategorier.
De mest akuta, heter katastrofsnitt. Babyn måste ut inom ett par minuter. Här släpper man allt för att liv måste räddas.

De näst akutaste akutsnitt. Det betyder att snittet måste göras tidigare än planerat. Men det handlar inte om minuter: Att få vänta några timmar kan vara helt normalt och oproblematiskt.

Tredje gruppen heter planerade snitt. Man vill plocka ut barnet med kejsarsnitt innan förlossningen startar av sig själv, men man har dagar på sig, och kan, om man får in katastrofsnitt och akutsnitt, skicka hem mamman utan större medicinsk risk.

Över till akuten. Akuten är Sveriges ENDA katastrofmottagning. Som sådan ska den kunna ta emot oss när vi riskarar att dö inom några minuter, när vi fått hjärtstopp, blivit påkörda, fallit från fjärde våningen. När blodet sprutar, och när andningsvägar är tilltäppta.

Inom medicinsk terminologi är allt som inte är ”kroniskt” istället ”akut”. Ordet betyder lite FÖR mycket redan, eller hur?

För nu kommer alla som inte fått tid på sin vårdcentral och sätter sig i väntrummet. De har skador, som inte är katastrofer, men som behöver ses om. Om de inte får hjälp orsakar det lidande. En hel hop av dem KAN utan vidare klara sig med en alvedon och gå till vårdcentralen imorgon istället. Andra behöver hjälp nu, och helst, såklart, inom fyra timmar.

Så har vi den tredje kategorin. Det är patienter som INTE behöver vård alls. Som helt enkelt har ett arbete, och fått en sjukdom eller en skada som hindrar arbete, men som passar utmärkt för egenvård. Kanske tom BÄST för egenvård! Den enda anledningen att de sitter här bland svårt sjuka infektionskänsliga människor, är att de behöver ett intyg. Arbetsgivaren har nämligen rätt att kräva sjukintyg, i vissa fall från sjukdag 1. Utan intyg, inga pengar. Om det är en influensa är det fullständigt idiotiskt att dessa människor ska sitta här.

Men: Om nu förslaget skulle gå igenom:
Är det samhällsekonomiskt det bästa vi kan göra för folkhälsan att slänga in fler läkare på akutmottagningarna?

Vi har ju jobbat intensivt med att vänja oss vid att i första hand söka upp vårdcentralerna. Där kan man, helst, få en fast tid, inom någon dag. Om man går ut med att alla som går till akuten har rätt till vård inom fyra timmar, omdirigeras trafiken tillbaka till akuten. Trafiken av icke-katastrofer.

Intygsmottagningen, med de sjuka utan behov av vård – den har ingen anledning att ha nattöppet med läkare som får extra OB-ersättning, och själva blir sjuka av sömnbrist och stress. Vi behöver skydda våra läkare. De slits idag i förtid. Om vi öppnar intygsmottagningar, öppna dagtid, där läkarna får rätt att skriva sina intyg med en dags retroaktivitet, måste krakarna inte sitta där på akuten för att få sitt intyg från samma dag. De kan få träffa läkare, och få eventuella recept, i lugn och ro utan att ta upp akutplats. På bokade tider. Utan att behöva sitta i sina max fyra timmar.

Så länge vi tvingar folk att söka akuten för ekonomiska problem är det inte bästa lösningen att slänga in fler läkare på akuten.

januari 17, 2010. Etiketter: , , , . Uncategorized. Lämna en kommentar.