Ensam galning

En del är rädda att termer som ”ensam galning” efter tex händelserna i Norge förstärker utanförskapet för personer med psykisk sjukdom: Fler blir mer rädda för alla som avviker.

Problemet är att det går fortare att säga ”ensam galning” än det det betyder: en icke organiserad privatperson som fått för sig att det är en bra idé att döda och förgöra.

”Ensam” betyder inte en person utan socialt nätverk och utan vänner i det här sammanhanget. Ensam betyder: Inte en organisation. Inte IRA, inte Al Khaida, utan en ensam person.

Galning då..
Tja, vad ska man säga, mer än att oavsett vad man skrivit borde folk förstå att inte alla med den egenskapen gör samma dåd.
Om man skrivit ”man, svensk, trebarnspappa, 32-åring..” eller liknande.. Alla de grupperna skulle kunna reagera, men det är lättare för dem att inte reagera som ”utpekade” eftersom de saknar stigmat av galenskap.

Om man gett honom andra attribut, som ”islamist, rollspelare, jägare” etc, då blir risken för sammanblandning av rena egenskaper och kausala egenskaper betydligt svårare för folk.
En del tror att man kan hänföra våldet till stigmatiserade egenskaper oavsett om det är relevant eller inte.

Men när det gäller psykisk hälsa:

Vi har ju ett problem i sk vansinnesdåd: Man ”kan” inte vara ”riktig i huvudet” och kallblodigt döda. Och ändå dömer vi vissa brottslingar som friska till fängelse, andra som sjuka till vård.

Det är väl rätt självklart att inte varje man är farlig. Eller varje 32-åring. För mig är det lika självklart att inte varje ”galning” är farlig: Psykisk sjukdom i sig ska inte behöva vara skrämmande.

Men likafullt:
Den som utför något som detta HAR problem med.. vad ska vi kalla det?
Med sin empati, sina regelsystem, sin sociala anpassningsförmåga.
Det ÄR vansinnigt och galet. Även detta måste få sägas:
Det är INTE normalt.

Vi kan kämpa för förståelse för psykisk sjukdom även genom att våga ta debatten utifrån att vissa beteenden INTE är ”normala”.

Annonser

juli 25, 2011. Uncategorized. Lämna en kommentar.

Välkommen till utopia

När jorden går under hoppas en del att vi ska kunna fly eller flytta.

Vetenskapen har hunnit så långt idag att man tänker sig att man kan konstruera en farkost med en fullständigt  självförsörjande miljö:
Växter planteras och blir både mat och syre, man komposterar och återanvänder näringen. Vattnet renas för att återbrukas.

Då kan människorna, och de djur man bestämmer sig för att bevara, överleva. Nästan hur länge som helst. Tills alltför många skador uppstår utifrån, vid exempelvis kollisioner med kometer och annat.
Mest fantastiskt skulle det vara om vi kunde bygga farkosten tillräckligt stor för att kunna rädda så många som möjligt..
Kanske alla?

Visst skulle det finnas begränsat med resurser: Man kan inte ta med obegränsade volymer metaller, energirika bränslen etc.
Så man skulle behöva leva mer.. miljövänligt. Man skulle inte kunna använda gifter som inte gick att separera bort från vatten och luft, till exempel. Men leva skulle vi, och man tror tom att vi skulle kunna leva gott!

Strålningen från solarna närmast farkosten skulle vara en nästintill outtömlig källa till energi med rätt teknik.

Fast mest fantastiskt tycker jag det är att forskarna faktiskt hittat en planet som man tror har liknande förutsättningar för liv!
Om man placerar människor där är man rätt övertygade om att det går att uppnå samma möjligheter att återanvända resurserna så att vi kan producera syre och de mängder plantmaterial som krävs för vår överlevnad.

Planeten har visserligen samma problem som en möjlig räddningsfarkost: Resurserna kommer vara begränsade, och de människor som placeras där kommer ha samma problem med att hålla kretsloppen av vatten och luft fria från gifter. Fördelen är självklart att planeten är större än något vi kan konstruera.

Med en stor del tur och skicklighet kan man eventuellt tom bevara åtminstone sådär en 60% av vår artrika flora och fauna, om man får de olika nationerna att samarbeta. Solstrålningen kommer räcka för energiförsörjningen så att vi inte behöver ta med massa bränsle!!

De har bestämt sig för att kalla planeten Tellus.

___________________________________________________________________________

Edit:
Förtydligande:

Jag menar alltså att planeten vi kan rädda oss till redan finns, och heter Tellus, och redan bebos av oss, och att den funkar utmärkt om vi inser att det är DEN som är vår enda räddning.

Och att vi behöver vara beredda att göra samma begränsningar i vår livsstil HÄR och NU som om vi redan bosatt oss i en ”räddningsfarkost”.

Nu när vi ännu har tillgång till massor av resurser utan att behöva bygga något skepp..

juli 24, 2011. Uncategorized. 2 kommentarer.