Sudda sudda, lilla bitterfitta

Doktorn måste skrivit fel…

Jag menar, det var ju en depression jag hade, eller hur? Då ska man ju få SSRI. Medel som ser till att mängden naturligt serotonin ökar i hjärnan. Serotonin som gör att glappkontakterna mellan mina neuroner plötsligt fungerar som de ska. Skönt är det, att få tillbaka sin hjärna. Och då mår man ju bättre. Och kan tom känna sig lycklig.

Såna där lyckopiller. Ät piller – bli lycklig. Men läkaren måste skrivit fel…

Jag märker det, när jag gör det förbjudna: Jag gör små pauser i min medicinering. Små sura treårstrotsiga uppehåll när jag totalvägrar. Och det där med hönor och ägg är jag inte säker på: Antingen börjar jag få ångest och slutar (logiskt va?) därför med pillren. Eller så slutar jag först, och ångesten ökar som resultat. I vilket fall som helst blir resultatet detsamma:

Jag mår skit. Att må skit är ju inte så kul, förstås. Inte när det betyder att jag blir dels däckad största delen av dygnet, sen dels maniskt uppskruvad, frenetiskt genomlevande alla känslor i mitt register, och allvarligt funderande på meningen med allt.

Och just idag, efter ett hemligt uppehåll på några dygn, hittar jag ett helt nytt sinnestillstånd:

Jag är äntligen sur!! Riktigt rejält ettersur. En äkta bitterfitta, utan förmildrande godhetsideal och självutplåningslust.

Plötsligt gottar jag mig åt hämndplaner på alla jävlar som utnyttjat mig. Hatar dem. Det de gjort. Blir argt och sunt förbannad. Min själ skriker av vrede åt dem, så som jag, i något förfinad form borde ha gjort i det verkliga livet. Föraktar deras låga tilltag för egen vinning. Hugger tillbaka. Min stingande bakdel snärtar till deras hälsenor och injicerar mitt skorpiongift. Jaså. Ni trodde ni skulle komma undan? Ni trodde jag skulle glömma och förlåta med automatik, bara för att jag gjort det hittills? Ligga där som en krälande slav under era fötter? Så fan heller.

Och det är då jag fattar. Det doktorn skrev ut var inte lyckopiller: det var snällpiller!!!

 

Nej, jag rekommenderar inte folk att sluta äta sina mediciner. Ja, jag lyder snällt ordinationerna efter varje trotsig protest. Men en lagom dos ångest hjälper en att se och vilja bryta med den djävulskap man utsätts för. Kvinnors PMS tex kan vara en oerhörd tillgång för att den hjälper en våga vara arg, trots sin fostran till ”fin flicka”. Killar har liknande sporrar att få vara förbannade, men de har ju inte heller samma kulturellt betingade pressen att vara snälla.

När jag var liten sjöng Gullan Bornemark ”sudda sudda”: ”…då tog hen på sin sura min, så arg och dum och trist…”

Då skulle det suddas. Och visst, sudda bort onödigt sura miner, världen behöver lite leenden, och det kostar inte mycket att göra nån glad med ett extra leende. Utanpå. Men den där ettersyran inuti: Den ska inte suddas. Den ska fräta och kännas och bränna tills vi gör något åt allt som får göra våra liv till pest. Känslan av att bli kränkt ska tvinga oss in i handlingskraft. Ta hjälp om du inte kan det själv. Gå med i en förening om det behövs. Kanske du till och med måste bli rabiat aktivist innan det börjar kännas bra. Men det är det värt!

Men rätt gott är det också att bara få sitta i sitt eget lilla hål i verkligheten och gotta sig i bitterbeska återblickar. Och veta att det är helt okej. Som min lista på tips för att stressa ned föreslog:

”Låtsas att du är mänsklig”

Annonser

maj 7, 2007. ångest, bitter, förbannad, lyckopiller, medicin, politik, serotonin, sudda, sur. 3 kommentarer.

Våga drömma

Minns ni Ville, Valle och Viktor?

Valles dröm
Det finns nånstans en blå planet,
en blåare planet än våra berg och sjöar.
Där alla männskor får bestämma,
bestämma om hur det ska vara
för oss alla.

Det finns nånstans en grön planet,
en grönare planet än våra hav och ängar.
Där vattnet alltid går att dricka
och luften alltid går att andas
för oss alla.

Det finns nånstans en röd planet,
en rödare planet än våran solnedgång.
Där alla har vad dom behöver
och alla gör vad dom förmår
för oss alla.

Min vän sörjer sitt förlorade paradis. Det som aldrig fick finnas, annat än som en dröm. Men drömmen fanns. Och förmågan att ibland ta sig dit när verkligheten blev för svår. Utan drömmar är mänskligheten förlorad.

Det kallas desillusion, detta att växa upp. Att skärpa sig. Att kasta av sig ungdomens idealism och radikalism. Var lite realistisk nu. Gå inte där och dröm. Som om drömmarna vore en illusion. Något som inte finns för att det inte kan finnas. Aldrig har funnits. Sen finns det de som väljer att hoppas på Pie in the sky when you die. Jodå, jorden skall bli paradisisk, eller så kommer man till himlen. Såja, allt ska bli bra.. Det ordnar sig. Ovan Där.

Själv väljer jag att tro att detta är mitt enda liv.
Innehållet har växlat. Delar var goda, rika, lugna. Andra delar var ångest och smärta. Jag försökte skapa bilder av lidandets varför. Det måste ju finnas en mening.

Idag har min själ stillnat något. Upprörda vatten har lugnats. Och jag accepterar en enda sanning:
Livet är svårt.

Jag fann en bok. Den betydde mycket då, och jag har den kvar i min bokhylla. Men jag läser den ytterst sällan. Jag bara memorerar den första meningen: Life is difficult. Sedan handlar hela boken om hur man bäst förhåller sig till detta enda. Att livet inte för någon enda är lätt. Hur man hanterar det svåra. Hur man gör för att våga se och möta livet och de svårigheter det innebär. Istället för att undvika.

Jag är viss om att det inte betyder att vi måste tappa vår förmåga att drömma. Vi kan inte forma en godare värld om den blir omöjlig att tänka. Utan sömnens drömmar kan människan inte leva. Och inte heller utan hjärtats.

Jag tror på att ge varandra kärlek. Men jag tror inte vi kan göra andra lyckliga genom att lägga allt vårt fokus på dem. Jag tror vi måste söka det som får vårt eget hjärta att sjunga. Unna oss att få gå in i och njuta av de små vardagssaker som ändå är någorlunda bra, även om de känns navelskådande. För de små och stora lyckor vi själva känner betyder något i universum. Världen behöver sjungande hjärtan. Jag behöver dina drömmar.

april 26, 2007. ångest, hopp, kärlek, livskraft, livslust, lycka, sorg, svek, utopi. 4 kommentarer.

Får man gilla självmord?

Jag ringde för att jag ville prata. Det var en tid sedan sist, och vi brukade alltid komma tillbaka till varandras vänskap. Minna var en av dem man kunde fortsätta med, där man slutade sist… En sån kompis man aldrig tappade kontakten med. Även om vi efter flytten sågs mindre ofta.

... hon… har gått bort…
sa han. Hennes man.
Hon tog sitt liv.

Minna var död. Jag visste att min underbara vän kunde dö. Det kan vi alla. Så många runtomkring mig hade blivit berövade så mycket av det man rent statistiskt tyckte att de borde ha rätt till… Jag förstod att hennes kropp kunde ha gett upp för länge sedan. Den ena sjukdomen efter den andra hade krupit in i hennes kropp. En åt sönder hennes tarmar, en smälte samman hennes ryggrad, en förstörde hennes blod.

Ändå hade hon varit lycklig. Hon hade hunnit få de älskade barnen innan sjukdomarna fått henne i sitt grepp. Hennes livsglädjebarn. Hon älskade honom, sin man. Hon hade en djup trygghet i sin livsfilosofi och den trygghet hennes gud var. Lycklig, i och genom allt.

Ändå, berättade hon för mig. Ändå.

Det fanns gånger. Stunder. Inte så att hon längtade efter döden. Bara detta att livet gjorde så ont, var så tungt, att hon fylldes med den där oerhörda känslan att: Det går inte längre. Det måste sluta om jag ska överleva. Om jag så måste dö måste detta sluta, för jag orkar inte mer nu. Klarar det inte längre.

Och jag visste vad hon pratade om. I mindre skala, men samma sak. Inte en dödslängtan. Inte en självdestruktivitet, ett behov att få göra sig illa. Bara en oändlig trötthet. Smärtan och tröttheten blev så övermäktig. När den sög i sig kraften ur både kroppen och själen.

Minna har gått bort. Sa hennes man. Sorg och chock och oförståelse i min själ. Nej!!! Inte hon… Som så gärna ville leva. Som hade så små och så mysiga små ungar. Hon som var så stark och livsglad…

Hon tog sitt liv. Sa hennes man. Och all min förskräckelse lade sig och stillnade som ett hav efter stormen. Åh. Hon valde det själv. Jag hade hunnit känna sådan hopplöshet över hur döden så ofta tog dem som verkligen älskade livet, men lämnade kvar så många som mest längtade efter att livet skulle ta slut…

Det hade varit så fullständigt meningslöst om en rattfyllerist ändat hennes liv en sen kväll. Om någon av medicinerna plötsligt gett en oväntad bieffekt. Om livet ryckts ur hennes händer.

Men hon valde det själv. Jo, jag vet att det för många aldrig finns ett verkligt val. Att många gör försöken i desperation och skulle orkat vidare om någon bara orkat se. Orkat förstå. Orkat hjälpa.

 

Men hon valde ändå själv. Hon hade redan försökt, tidigare, berättade han. Men då hade de funnit henne i tid. Innan det var för sent. Den här gången hade hon planerat det bättre.

Hennes läkare sa att detta tyvärr ofta händer. Att medicinen som skall lyfta upp ur depressionen, börjar med att lyfta handlingsförlamningen. Ger lite ork. En tid innan den lyfter den förtvivlan och hopplöshet som dränker och kväver. Man är ännu inte utan ångest. Men man har ork nog att göra något åt den…

Han lät sina barn känna alla sina känslor. Hur de älskade och saknade sin mamma. Och hur de hatade henne för hennes svek: att hon lämnat dem. Övergivit dem i en mammalös värld. Allt får finnas. Och jag sörjer deras öde. De hade en så stor och godhjärtad mamma.

Men jag kan inte hjälpa det. Att det, som för andra var det djupast tragiska, att hon dog för egen hand. Det kan jag inte känna. Om hennes liv tagit slut mot hennes vilja… Då hade jag gråtit mycket länge. Att en människa efter så mycket lidande och vånda väljer att ge sig själv frid, ser jag som hennes yttersta rätt.

Vi hjälper våra vänner, de onakna och fyrbenta, till en död undan livets plågor när vi tror det är för mycket att bära. Vi unnar inte våra pälslösa tvåbenta vänner samma rätt.

Därför, mitt i all tragiken, respekterar jag ditt val. Vi skulle gjort mer. De myndigheter som kränkte dig och förvärrade ditt helvete. Den oförstående chef som förklarade för dina assistenter att du alls inte var sjuk på riktigt. De som ifrågasatte om du alls skulle få de hjälpmedel och bidrag du inte kunde leva utan. Dem lastar jag för din död. Dig lastar jag inte. Dig sörjer jag, för min djupa förlust av en älskad vän. Men att veta att detta var ditt eget, genomtänkta beslut, gör det tusen gånger lättare. Din smärta är slut. Ditt liv försvann med den. Jag älskar dig alltid. Farväl.

april 15, 2007. ångest, död, döende, självmord. 2 kommentarer.

Tread softly

Hos min mamma växte nattviol. Mamma ville visa mig nattviolen, så vi gick ut i skymningen. Själv har jag ibland svårt att se sånt som en liten skör viol i gräset. Jag trampade på längs stigen, och om inte mamma hindrat mig, hade mina bestämda steg landat rakt på den rara växten.

I min själ växer nattvioler. Inte alla kan gå med mjuka steg i min trädgård. Jag har rätt att skydda mina ovärdeliga unika och sällsynta violer genom att bygga ett staket runt min trädgård. Om du har hårda träskor får jag stoppa dig vid grinden, säga, vi leker tillsammans på fotbollsplanen.

Men om du går barfota och försiktigt skall jag visa dig mina violer. Dela med dig mina smultronställen. Jag hade inga stängsel. Jag släppte in er alla i min trädgård. Jag trodde att ni skulle se och uppskatta mina blomster. Men några dog under era hårda skosulor, och jag sörjde, men förstod inte att det var upp till mig själv att bygga ett staket.

Kanske kan jag som mamma släppa in en oförsiktig gäst, bara jag förmår stoppa dig i tid innan du klampar för långt.

Men ”tread softly…”

 

HAD I the heavens’ embroidered cloths,
Enwrought with golden and silver light,
The blue and the dim and the dark cloths
Of night and light and the half-light,
I would spread the cloths under your feet:
But I, being poor, have only my dreams;
I have spread my dreams under your feet,
Tread softly because you tread on my dreams

W.B. Yeats

mars 10, 2007. ångest, hopp, kärlek, livskraft, livslust, själ(v)bevarande, tänkande. Lämna en kommentar.