Kärleksbrev till en trollhare

Jag har en vän som jag älskar. En ung man som kämpat ett helt liv med att hålla sig vid liv. Mot alla odds. En man som ser ut att ha skaffat sig oerhörda förmågor som inte liknar andras. En man vars blotta närvaro borde få världens blommor att slå ut i förundran. Få fåglarna att tystna i bävan innan de återgår till sitt dagliga tjatter om vem som var störst och först och har mest rätt till den här busken, partnern, och maten.

Jag ser hur hans person är sammansatt av så mycket. Det som redan ursprungligen fanns där av en konstnärs unika sätt att se omvärlden med friska nya ögon, att se förbi det som andra så självklart etiketterar och sedan lämnar utan vidare tankar. Se in bakom.

Och det som sedan byggdes på av en hatisk omvärld. Den famn av godhet han behövde fanns inte utanför hans lägenhetsdörr. De grymma satte klorna i honom redan när han var alldeles för liten för att ha något försvar i sin själ. De började slita honom i bitar nästan så snart han lärt sig gå. Och hans rena annorlunda själ väckte andras vrede och rädsla, så där en börjat sitt förstörelseverk steg andra in och tog över. Man känner igen den utsatte. Man kan lukta sig till hans sårskorpor, och blodlukten väcker hyenorna.

När livet bland bödlarna inte längre var en skyldighet påtvingad med skolplikt och andra polisiära metoder att erbjuda byten åt rovdjuren, föll han ned i en isolering från världen som för en tid kunde skydda honom från nya angrepp. Han har fått börja slicka sina sår.

Men när adrenalinet från att ständigt vara på flykt börjar minska blir det inte lättare att vara en skadskjuten hare. Smärtan slår plötsligt till i sin fulla intensitet. Man flämtar i försök att få syre till det lilla blod som finns kvar. Man vill fortsätta springa för att komma undan smärtan. Man kunde springa ifrån sin fiende, men vart man än vänder sig finns det inget sätt att komma undan smärtan. Den kan inte luras bort, den hänger kvar hur förtvivlade skutt man än tar. Så man trycker sig skakande mot en sten eller platt mot marken för att inte synas, för att undgå upptäckt, och blundar. Orkar inte äta, dricka, kämpar bara med att inte bara dö. Medan man ändå djupast vet att döden vore en befrielse.

Detta överlever min vän i detta nu.

Nu när något hunnit lite börja läka har han börjat kunna andas med något större lätthet. Måste inte längre kämpa för att vilja och kunna dra ännu ett nytt andetag. Hans pepparkornsögon öppnar sig skyggt, och den här gången syns inte lika många av de yttre fienderna.

Det finns en glänta där i skogen. Där finns friskt vatten. Långsamt börjar han försöka förse sin skadade kropp med något av det den nu behöver. Det är ett ständigt val, att bejaka livet. En ständig smärta. Ändå gör han det. Tar sig på skälvande tassar ut över den potentiellt livsfarliga öppna ytan för att trots smärtan fylla sina sedan länge försummade behov.

Varje dag utkämpar denne man som jag älskar och beundrar tusen strider. Han vinner nästan samtliga. En del som inte ser kampen inifrån skulle räkna misslyckandena. Tom han själv har ibland svårt att se sin storhet. Sin oerhörda livskraft. Sin obändliga istadighet. Han väljer livet, och väljer det, och väljer det igen.

Jag kan inte tro annat än att det måste bli lättare och bättre. Vi som älskar honom vill gå vakt runt hans glänta och förjaga alla hans fiender.

Dina inre demoner rår vi inte på, älskling. Men kanske kan vi hjälpa dig att komma undan nya attacker. Kanske kan du få se dig speglad i våra ögon. Kanske kan våra tårar för den smärta du tvingats utstå göra dig mindre ensam i din smärta. Kanske kan vårt gemensamt kända hat mot de som gjort dig detta få dig att förstå att du inte hade någon skuld. Vi som ser det som hänt dig vet att du var oskyldigt utsatt för andras värsta sidor. Att andra tagit ut alla sina mörka drifter mot dig, mot din själ och din kropp.

Det bästa i mitt liv just nu är att se dina ögon fyllas med den vakna blicken som hör hemma där. Och fånga en glimt av förväntan i den. Att se dig sänka ditt huvud för att nappa åt dig ett grässtrå. Våga tugga. Bejaka livet. Hökarna till trots. Rädda skadade harar är inget man kramar. Men min själs armar omsluter dig med all kärlek jag är mäktig.

 

 

Andra bloggar om: , , , ,

Annonser

maj 27, 2007. överlevnad, hat, kärlek, livskraft, mobbing, själ(v)bevarande, Trollhare. 9 kommentarer.

Aldrig att jag nånsin fick en blomma

Vi blev ihop när jag var 16, jag kom dit varannan helg
Aldrig att han gav mig en blomma
Istället hittar jag bland våra papper
Kvittot på buketten till den andra

Jag födde vårt gemensamma barn
Aldrig att han gav mig en blomma
Istället förbjöd han mig att sätta in födelseannonsen
Och förteg ett hon fötts för dem han kände

Jag vårdade vårt lilla barn på sjukhus
Aldrig att han gav mig en blomma
Istället kom pappren med ny remiss
På blodprov till faderskapsbestämning

Nu lyser solen. De vilda blommorna knoppas
Aldrig att jag behöver hans blomma
Jag vet var min blomsterhandel ligger
Mina blommor ska jag unna mig själv.

(mer…)

april 6, 2007. kärlek, livskraft, själ(v)bevarande, svek, utopi. 1 kommentar.

Tread softly

Hos min mamma växte nattviol. Mamma ville visa mig nattviolen, så vi gick ut i skymningen. Själv har jag ibland svårt att se sånt som en liten skör viol i gräset. Jag trampade på längs stigen, och om inte mamma hindrat mig, hade mina bestämda steg landat rakt på den rara växten.

I min själ växer nattvioler. Inte alla kan gå med mjuka steg i min trädgård. Jag har rätt att skydda mina ovärdeliga unika och sällsynta violer genom att bygga ett staket runt min trädgård. Om du har hårda träskor får jag stoppa dig vid grinden, säga, vi leker tillsammans på fotbollsplanen.

Men om du går barfota och försiktigt skall jag visa dig mina violer. Dela med dig mina smultronställen. Jag hade inga stängsel. Jag släppte in er alla i min trädgård. Jag trodde att ni skulle se och uppskatta mina blomster. Men några dog under era hårda skosulor, och jag sörjde, men förstod inte att det var upp till mig själv att bygga ett staket.

Kanske kan jag som mamma släppa in en oförsiktig gäst, bara jag förmår stoppa dig i tid innan du klampar för långt.

Men ”tread softly…”

 

HAD I the heavens’ embroidered cloths,
Enwrought with golden and silver light,
The blue and the dim and the dark cloths
Of night and light and the half-light,
I would spread the cloths under your feet:
But I, being poor, have only my dreams;
I have spread my dreams under your feet,
Tread softly because you tread on my dreams

W.B. Yeats

mars 10, 2007. ångest, hopp, kärlek, livskraft, livslust, själ(v)bevarande, tänkande. Lämna en kommentar.

Etiketter till hjälp

Det finns en utbredd, och befogad, rädsla för att bli etiketterad. Bedömd och kanske dömd på förhand. Ålagd egenskaper och åsikter man inte alls bekänner sig till.

Men när det gäller sjukdom och funktionshinder, tänker jag på mina kläder…

Jag tittar på tvättrådet. Vad tål plagget för behandling om jag skall kunna använda det och hantera det utan att skada det? En hjälpfull instruktion.

Om du är hörselskadad ser jag till att du kan se mitt ansikte när jag talar. Om du inte ser mig ser jag till att du vet var jag finns, och är lyhörd för vad du vill ha hjälp med, och vad som kränker dig.

Tvättas i 40 grader. Självklart kan jag köra dig i 90 grader, men jag kan inte vänta mig att du ser likadan ut efteråt..

Om jag förstår att du har autism, kan jag anpassa mitt sätt, och då är du inte längre handikappad. Om jag vet att du är allergisk kan vi festa på mat vi inte blir sjuka på.

Jag hatar att folk blir bedömda utifrån förenklade mallar, men jag uppskattar anvisningar om hur jag ska göra. Kör på höger sida i trafiken, men här får du inte köra alls. Instruktioner, anvisningar.

På mig står det :

Asperger! Se upp för begreppsförvirring, orden kanske inte betyder samma sak för oss båda. Var beredd på helt nya okonventionella perspektiv. Ha förståelse för att jag kan bli oerhört trött mellan varven eftersom mitt liv är så intensivt. Och ta inte mina kommentarer som angrepp. Jag är en ärlig sort, och vill väl, men kanske inte förstår hur konvenansen förutsätter att jag borde bemöta dig för att du ska slippa tappa ansiktet. Men jag tränar..

Då kan du följa tvättråden på mig, om du vill, och jag funkar bättre. Eller skita i det, men då blir vår bekantskap svårare för dig att hantera.

mars 10, 2007. Asperger, diagnoser, hjärnan, själ(v)bevarande, tänkande. 5 kommentarer.