När det är svårt att inte mobba

Medan agalagen ännu inte var påtänkt antar jag att papporna “borde” ge sina barn, ffa söner, en rejäl omgång om det upptäcktes att de var alltför “stygga”. Mobbare då fick antagligen ingen pedagogiskt lyckad behandling. Sanningen då: “Den som spar riset förstör barnet”.

Sen kom en annan tid, när det kom en annan sorts förklaringsmodell. Och en ny sanning:

“Det är mer synd om den som mobbar än den som blir mobbad”

Det var säkert en stor lättnad för den som fick huvudet nedtryckt i en toastol att veta att det inte ens egentligen var synd on henom.. Offret måste ju förstå att livet säkert var jättesvårt för mobbarna…

Nu har båda dessa sanningar ersattes av en ny, lika svårdiskuterad tes:

“Det är aldrig den mobbades fel”

Tanken är god. Att vara ful eller dum ger ingen rätt att göra en illa. Man får vara konstig och ha samma rätt till respekt som alla andra.

Men. Och det är ett viktigt men: Mobbing har idag en så bred definition att det blir svårt att fullt ut hålla med längre. Låt mig ge ett exempel.

I årskurs sju börjar Stina i klassen. Stina är en rätt vanlig unge, och klassen är en ovanligt accepterande klass, med många starka personligheter, och ingen uppenbar mobbing, även om den vanliga klickbildningen finns (såklart; hur ska varje unge hinna vara med 29 andra lika mycket på en dag? Självklart hittar man mindre grupper med såna som har liknande intressen man helst umgås med).

Stina välkomnas, ihop med årets övriga nytillskott. Men Stina har problem. Med vad vet ingen. Det bara märks, oerhört tydligt. Stina vägrar låta de gemensamma besluten gälla. Hon bara MÅSTE få sin vilja igenom, alltid, och till varje pris.

En gång har man ett tema, där eleverna ena dagen gör ritningar till egna modellbilar i grupp. Nästa dag har de tagit med sig nödvändigt material och skall bygga upp sina bilar. Stina var inte i skolan första dagen. Och nästa dag accepterar hon inte att de tre andra i hennes grupp bestämt utan henne vad som ska byggas. Hon sätter sig och grinar tills situationen blir ohållbar, och de andra tvingas ge med sig, och bygga enligt Stinas alla önskemål.

Om en unge är ny, och grinar i skolan varje vecka, börjar lärarna till slut försöka få slut på det genom att försöka ingripa. Stina kan de inte påverka. Och hon är ju så lessen. Så man uppmanar de andra att vara “snällare”. Dvs: skäller på dem med jämna mellanrum…

Det jag tydligast ser är den gången jag skjutsat till skolan och står kvar i korridoren tills eleverna släpps in. Utanför klassrummet finns bara golv, skåp, och ståplats, förutom en futtig träbänk med plats för två. På den sitter Stina. På tvären. Och tar upp hela bänken. En av killarna frågar, mycket vänligt, om hon kan ge honom plats att sitta. Stina blir sur. Han förklarar för henne: “Det är inte att vi inte gillar dig. Jag säger inte att du inte får sitta. Men vi andra har också rätt att sitta ner, och det finns bara den där platsen…”

Det hjälper inte. Stina sitter surmulen kvar. Och fortsätter så hela terminen. Allt som ska göras, förstör hon med dåligt humör och utbrott, om inte allt specialanpassas till henne.

Så fyller min dotter år. Hon ska ha fest, på en bowlinghall. Discobowling. Med mat och fika. Ocvh, eftersom hon gillar alla i klassen, vill hon bjuda ALLA. Utom Stina. För kommer Stina kommer det helt enkelt inte att bli kul. Alls. Hon lyckas förstöra, varje gång.

Jag protesterar: Att bjuda alla utom en, enda, är mobbing, är utfrysning. Man kan inte välja ut en enda som inte får komma!!

Jag ber henne att istället bjuda bara ett visst antal. Det är mycket mer OK. Men nej, hon kan inte välja ut bara vissa, hon vill ju ha dit alla… Och eftersom vi inte hittar nåt sätt att lösa det på, och jag kollat med fröken som håller med om att det INTE är ok att bjuda alla andra, blir det helt absurda resultatet att dottern inte har någon fest. För att jag inte vill medverka till “mobbing”.

Och nu i efterhand, tror jag att jag tycker jag handlade fel! En unge av vilken djurart som helst måste lära sig en baland mellan individualism och kollektivism. Att hävda sitt eget lagom, och ställa upp och anpassa sig till gruppen lagom. Kan man inte det kan man inte vara med. Och att beteendet aldrig får någon konsekvens, hjälper inte ungen på sikt. Lärarna borde tidigt ha sett till att ungen fick träna på socoioalt samspel, genom att en pedagog på dagis och i lågstadiet lekte med eller brevid, och tog henne åt sidan och förklarade sociala regler. Om hon förstör ett grupparbete, borde lärarna gå in och förklara för HENNE det orimliga i att begära totalitär makt i en grupp. Hon fixade det inte själv, mamman och pappan har inte lyckats, och man har inte begärt in proffessionell hjälp.

Det jag funderar på, är om Stina som vuxen kommer att stämma sin skola för att hon blev mobbad, och begära tiotals tusen för att man lät henne bli utfrusen. När de andra i klassen tröttnar på att ha henne med.  När de inte orkar med henne längre. Och väljer att inte äta med henne, eller bjuda henne på sina fester?

Inga av ungarna i klassen är elaka. Men kan man begära att de ska se till att Stina alltid har en kompis, när hon inte ger något tillbaka?

Hade det kanske hjälpt om jag gått till henne / mamman / fröken och förklarat att Stina inte skulle få vara med, eller att hon fick vara nmed så länge hon inte satte sig och surade: då skulle hon åka ut, med huvudet före? Jag vet inte. Jag skiulle antagligen bara blivit ansedd som fel. Men min dotter hade kanske fått ha sitt kalas. Jag erbjöd mig att “punktbevaka” Stina om hon fick komma, men det hade inte gjort nån större skillnad. Hennes utbrott hade fördärvat stämningen även om jag lyckats få ut henne ur lokalen. Jag vågade inte försöka ta upp det med föräldrarna, och bli inblandad; det borde vara lärarnas och skolans elevvårdsteam som sköter rekommendationer till föräldrar om barnens sociala fostran. Jag fixade inte att bli inblandad i en unge till just då.

Nästa exempel är mannen på mitt jobb som aldrig tog med pengar till lunchrestaurangen. Han behövde alltid “låna” pengar. Med citationstecken eftersom det inte alls var självklart att de skulle betalas tillbaka. Min inkomst var betydligt sämre än hans, men jag hade alltid kontanter i plånboken. Det är svårt att säga: jag har inga pengar” om man har en hundralapp att betala med. “Jag har inte råd” lät inte heller bra. Så mer än en gång såg jag till att vi tog vägen förbi bankomaten. Då kunde han ta ut pengar. Men icke. Han fortsatte att följa med ända fram till disken och först där och då säga att han (igen) inte hade pengare, kunde jag låna honom..?

Jag blev så irriterad på det, men var nyanställd och i en underordnad position gentemot honom, att jag till slut allt oftare såg till att äta senare eller tidigare. För att slippa ett mycket oönskat beteende. Om fler gjort det, dvs gått förbi hans dörr utan att fråga om han skulle med, hade det varit mobbing då? Utfrysning?

En stor skillnad är väl att det inte skulle rört allt annat samarbete, kafferaster etc, utan bara lunchen, men att inte få gå med och äta är en rätt kraftig markering. Nu blev det väl mest jag som blev något isolerad, de gånger jag undvek att äta med honom, eftersom de andra hade råd att då och då bjuda honom på lunch och inte tog det så allvarligt.

Jag tror inte att det är “den mobbades fel”, att man blir mobbad. Men jag vet att alla inte kan älska alla. Att det finns en gräns för hur många nära vänner man kan ha, och hur mycket irritation man orkar med under sina vardagar och sin lediga tid. Barn och vuxna som nöter på ens själ med beteenden man själv inte har resurser att hjälpa dem tillrätta med, anser jag att man har rätt att begränsa sitt umgänge med. Man får, och ska, välja sina vänner. Man måste inte behandla alla lika.

Det finns aldrig något försvar för våld, elakheter och grymhet. Men jag måste, på ett så vänligt sätt jag kan, få sätta mina gränser. Utan att beteckas som mobbare.

Annonser

juli 19, 2008. Etiketter: , , , , . Uncategorized. 5 kommentarer.

Älskade kyrka, orkar du älska dina egna?

Jag levde i och med kyrkan från det att jag började som konfirmand. Såg den inifrån. Jag var en av dem som skulle representera det unga genom att engageras som ”gudstjänstvärd”. Jag var barntimmeledare en kort tid i en samarbetskyrka med EFS. Jag har varit med och lett konfirmandgrupper.

Men jag blev inte kvar. Nu är jag en gudstjänstskolkande passiv medlem som inte ens döpt mitt barn. Och, höll jag på att säga, tur är väl det…

Idag har jag nämligen två goda människor i min allra allra närmaste krets som givit allt de förmått i arbete inom och med kyrkan, och, nästan just därför, blivit behandlade som nåt katten inte ens brytt sig om att dra in…

Alla arbetsplatser har sitt att kämpa med. men ändå undrar jag om inte platser med religiösa eller psykologiska eller andra ideal kan bli etter värre…

Man säger ju att både präster och psykologer är kårer där en mycket stor del sökt sig till utbildningarna för att de mått dåligt. Rysligt dåligt. Grubblerierna kring Gud, ondskan, människors konstiga och ibland sjukliga beteenden. Tvivel, hos dem som söker sig till teologin. Rädslan för de egna spykiska symptomen och önskan att få hjälp hos psykfolket…

Så samlas de, och man har, i just kyrkan då, höga ideal. Som man samtidigt förklarar att ingen kan leva upp till. (Det är ju därför Jesus behövde dö, ju). Man har tanken om förlåtelse och försoning, att placera ovanpå de vanliga döda anställda. Man ”behöver” ju inte prata ut om saker: man kan ju förlåta och glömma…

Lägg därtill till att det är diskriminering att kräva att utlysta tjänster ska besättas av folk med viss trostillhörighet. Att man gärna anställer personer på lönebidrag för att det är billigast så, och man därmed gör en Gudi Behaglig Gärning. Utan att man har kompetensen att hantera deras personliga svårigheter. Så de anställda är en brokig skara, och har sina tjänster som jobb. De ska inte vara extra goda. Men lagom fromma. Åtminstone utanpå.

Till chef sätter man en person som aldrig sökt sig till ett arbete som chef utan som vill berätta om Gud, eller göra gott, eller kanske nåt mindre lovvärt, vad vet jag. Men det är inte självklart att man som präst har chefsegenskaper.

Så lägger vi till att det i mycket även är en administrativ verksamhet, som ska styras politiskt… Och att de som jobbar länge, oavsett var, ofta blir trötta, lite resignerade och uppgivna…

In kommer nu den relativt unga, nyanställda. I första fallet heter han M. Han har jobbat ideellt hela sitt liv. Han vill. Han kan. Men det blir för mycket. Genom att vilja, och vilja att andra ska vilja, blir han ett arbetsmiljöproblem. De anställda upplever det som kritik, blir stressade, mår dåligt.

Han stängs ut.

Detta var i Göteborg, och för ganska många år sedan.

Högre upp i landet jobbar E som församlingspedagog. Hon blir älskad av ”sina” barn. Grupperna växer så våldsamt att de som tar emot statistiken ringer och dubbelkollar… Tom tonårskillarna i orten blir engagerade, och deltar i kyrkans verksamhet.

Så kan det ju inte få fortsätta…

Nu är hon också klassad som arbetsmiljöproblem. Ovälkommen. Detta är i nutid.

Mellan dessa båda utslängda goda krafter har säkerligen fler råkat ut för samma sak, och på många olika platser. Det är slöseri på mänskliga resurser. Självklart är det inte unikt för kyrkan. Självklart tystas och kvävs goda krafter inom varje mänsklig verksamhet.

Man önskar bara. Liksom… Kyrkan. Avbilden av Guds kärlek till sina människor…

Innan jag slutade vara församlisk, citerade jag:

”Det finns ingen fullkomlig församling. Det slutar den vara så snart du går med…”

Mer friskvård åt Svenska Kyrkan, för deras skull som arbetar där, och för dem de är satta att tjäna.

april 15, 2008. Etiketter: , , , , . Uncategorized. 4 kommentarer.