Hur Gud hör bön

De gånger jag berättar om dotterns cancer för vänner som har någon sorts tro, brukar de innan vi avslutar samtalet säga:
Jag ska be för henne
eller, alternativt:
Är det okey att jag ber för henne?

Det känns bra, i båda fallen. Det betyder: Jag bryr mig om, jag fortsätter tänka på er, jag vill er väl. Och Gud och jag är ju ense om att det oftast är bra att bra saker sker, och att vi vill dottern väl.

Men när jag vandrar runt på nätets hemsidor för de barn jag känner till som är allvarligt sjuka finns det något i detta som allvarligt stör mig: när vänner och bekantas erbjudanden om förbön inte anses vara nog.

Taceys mamma berättar att hennes epostbrev om förböner går ut till 200 personer. Och därifrån till ett helt oräkneligt antal ”Prayer Warriors”. Så det vore trevligt om vi alla kunde markera på den elektroniska kartan var vi finns, så man kan se hur stort lilla Taceys förbönsnät är. Förbön som kedjebrev.

Och en ung pojke, Jarrod, är allvarligt sjuk och ska opereras. Och pappan skriver: Vi måste få Jesus att förstå hur viktig Jarrod är, och hur gärna vi vill att han ska bli frisk. Så, man ber andra om förbön, och att de i sin tur ber alla de känner, som ska be alla de känner, att bönfalla Gud att låta Jarrod bli frisk. För vi måste vara många för att påverka Herren Jesus…

Och det är då jag börjar ogilla vad detta säger om bilden av Gud.

Den Gud jag vill tro på bryr sig inte om majoritetsbeslut och opinion. En gud som låter sig påverkas av namninsamlingar för att avgöra vem hon ska hjälpa, är en annan sorts Gud än hon som lyssnar på en enda ynklig stackare i nöd.

En Gud som sitter med sin måttstock:
20 personer? Ok, lite tröst då.
200 personer? Lite helande då.
200.000? Okej, då kan jag överväga att göra ett mirakel…

Jag tror inte att någon av dessa föräldrar faktiskt ser Gud på det sättet, men det är en obehaglig företeelse, detta. När man tex ber Gud låta de Amerikanska Soldaterna ha framgång och vara beskyddade, och ska mobilisera tillräckligt antal bedjare för att försäkra sig om vinst.

Handlar detta med prayer warriors om att man ser så många mörkermakter ha kontroll över världen att man behöver ett visst antal böner för att bryta deras gemensamma makt med motangrepp? Då går det att förstå, men gör återigen bilden obehaglig: då är igen Gud förbjuden att ingripa i den lilla stackarens öde om den inte är uppbackad av mäktiga förbedjare.

Jag tror på det gemensamma böner gör för medvetandet om sånt man behöver förändras av själv. Att be intensivt för människor som lider, kan göra en mer beredd att göra egna uppoffringar för de lidandes skull. Men alltför ofta blir det tvärtom: Jag har bett för barnen i Afrika och de hemlösa, så nu har jag gjort mitt. Mitt samvete är rent. Nu kan jag använda mina resurser till min lilla kärnfamilj och köpa lågprisvaror från Kina utan att behöva ha en klump i magen över hur arbetarna där har det. Jag kan ju be en liten bön…

Så jag är tacksam för de människor som antingen tänker på eller ber för eller på annat sätt förmedlar både till oss och de högre makter de lägger sin förtröstan hos, att de vill oss väl. Men jag kommer aldrig begära en andlig namninsamling för att göra just min dotter frisk.

Tack ni som bryr er om. Det betyder mycket. Och, ja, om hennes situation berör er djupt, och ni vill berätta för andra om den och uppmanar dem att be för henne: Det gör ingen skada! Men utgången av ett barns kamp mot sjukdom kan aldrig vara en fråga om vem som lyckas skrapa ihop flest supportrar. Bara finns där för oss. Det räcker. Långt.

Annonser

juli 5, 2008. Etiketter: , , , . Uncategorized. 6 kommentarer.