Bäst-före-datum vet ni vad jag tycker om: Man luktar och smakar, om det känns bra, så ÄR det bra. Och samtidigt är det ju helt rätt att bli upprörd över om livsmedel märks om… Kan vi inte bara få veta när den tillverkades, och hur länge de brukar hålla?

Samtidigt var det nåt jag inte riktigt fick klart för mig som for runt i mitt huvud, nåt som sa att jag faktiskt kunde formulera detta lite bättre. Och nu VET jag vad det var!!

Jag är ju inskolad i en värld där man tittat på förväntad livslängd.
Och samma principer som gäller där, gäller självklart även bröd och äpplen.

Så här fungerar det:
En baby föds. Vi räknar då på samtliga som lever i det landet, hur gamla de är i snitt när de dör. Den åldern blir barnets förväntade livslängd. Inte så konstigt. Och alla bäbisar har, i princip, samma förväntade livslängd. I Sverige 70/80 år, i en del fattiga länder bara runt 40.

Men, nu överlever vår baby sina första fem år. Och plötsligt är dennes förväntade livslängd rejält mycket högre, i det fattiga landet! Största risken att dö var just under de där skakiga spädbarnsåren. Överlever man sitt första år, är chansen stor att man klarar sig!

Även svenskens förväntade livslängd ökar såklart ju längre denne överlever. Om medellivslängde är 78 och man hör till den sega grupp som redan blivit 90, är ens egen förväntade livslängd förmodligen runt 95, inte 78 längre.

Detta är kända faktum, och all internationell statistik visar därför överlevnaden i två olika mått: totalt, och för personer över 1 eller fem år.

Det ICA-handlarna gjorde när de märkte om sin köttfärs, var egentligen en anpassning till just detta: “spädbarnsdödligheten” på kött är hög. Den köttbit som förvarats fel eller hanterats fel, blir snabbt dålig. I SNITT bör de ätas upp efter säg 3 dagar. Men: När man tittat och luktat och kasserat alla som blivit skämda, återstår några pigga spänstiga 90-åringar. Kött hör till de varor som, om rätt bakterier finns där, traditionellt ansetts bli BÄTTRE med tiden om man hänger upp det för att möras. Börjar det lukta: kassera.

Men 90-årige Helge ska inte kasseras för att han inte “borde” blivit äldre än 87. Han är prima vara. OCH: Hans “bäst-före-dag” kan, och SKA, justeras uppåt!

Om en skicklig fruktsäljare i Japan märker en melon för 300 kr med exakt ätdag, beundrar jag dennes expertis. När melonerna kom in var antagligen ALLA beräknade att mogna om cirka 6 dagar, typ. Men olika storlek, olika temperatur, olika doft, gör att experten kan avgöra att just DENNA nu ska justeras upp. Den kan, och BÖR, avnjutas först om 11 dagar för att uppnå full arom.

Vinkännarna, och surströmmingsprovarna, vill vi också att de går in och ändrar sig. Det ena vinet ska drickas ungt, det andra inte. Innan det fått mogna, kan man bara gissa.

Nu äter jag inte så gärna kött, men jag har faktiskt inget emot att en duktig charkuterist tar fram en stek i butiken, oavsett vilket datum man GISSAT på, statistiskt, när det kom in i butik, och säger: Detta, min vän, är en prima stek! Den kan du laga till i dag, eller i morgon, men spara den inte längre än så i kylen. Om det sen stod att den borde ätits i förrgår, har ingen betydelse, om detta är stekarnas krutgubben Helge. Som tom blivit bättre av att ligga till sig. Eller: som åtmisntone gör mindre skada av att bli uppäten än av att gå som avfall och kräva energi till förbränning på sophanteringsanläggningen…

Samma sak med mediciner. Släng för mänsklighetens skull inte medicin för att dagen passerat!!! Hur snabbt går kurvan? En medicin som klarat sig i fem år blir inte dålig från en dag till nästa. Jag hatar att dyra läkemedel inte kan återanvändas: är det uttaget från apoteket är det kört. INGEN annan än du kan få bli botad av pillren, även om du bara tog ett och sen inte ska ta fler – du kanske inte tålde dem. Sen ska de ligga till sig tills de blir gamla och sen destrueras hos apoteket, om du är duktig, eller gå ut i miljön om du inte är det…

Jag skulle oerhört gärna låta dig få mina piller, när din läkare sagt vilka du behöver. I fina rena blisterpack, helt orörda av människohand. Samtidigt förstår jag att apoteket inte tar tillbaka dem… Vilken katastrof om nån fick manipulerad medicin. Men ändå: Min “pool” av vänner räcker inte för att placera ut medicinerna som inte behövs. Jag skulle vilja att världens fattiga fick bli botade av medicinen vi bränner upp. Och: jag skulle absolut kunna köpa alvedon med passerat “bäst-före” datum till nedsatt pris, precis som mjölken på livsmedelsbutiken!

Snälla apoteket: Kan ni inte sälja mig lite gammal medicin? så kan vi skänka lite ny och fräsch medicin i bistånd. Och inte slänga nån.
Alla vinner.

Diskussionen om dödshjälp, aktiv eller passiv är viktig.
Rätten / möjligheten för läkare att ge tillräckliga doser smärtlindring, oavsett om dessa doser, för en person som förväntas leva vidare, inte vore acceptabla, borde vara självklar.

Men ända sedan jag var abortmotståndare som tonåring har jag då och då försökt diskutera den fråga ingen velat besvara:

När vi väljer att avsluta livet för ett barn som är kvar i moderlivet, och som vi juridiskt sett har rätt att ge precis vilka läkemedel som helst, dvs för ett barn före vecka 22:

Ger vi tillräcklig smärtlindring till barnen vi aborterar?
Eller har de sämre rättsskydd än tom slaktsvin?

Vi opererade barn, ffa nyfödda, helt utan smärtlindring fram till helt nyligen i tron att de saknade förmåga att känna tolka och uppleva smärta, förutom såklart att det var svårt att dosera.

Idag skulle ingen överhuvudtaget fundera på att skära i ett obedövat barn. Efter vecka 22 alltså. Men innan dess?
Har någon sett till att levande, ofta helt friska, 22-veckorsbarn får samma smärtfria död vi tycker alla andra har rätt till?

Jag har skrivit om namnskyddade matvaror tidigare, och just postat min första reklamation så jag kan lika gärna fortsätta, inte sant?

Min fantastiska livsmedelsbutik, där jag inte vågar köpa kött och djupfryst mat, men som har ALLT och underbart omöjliga priser på det dessutom, sålde “semlor”.

Jag hade just ätit årets första, och den var exakt det jag hoppats: bulldegen var smaksatt med lagom mycket kardemumma, och den var pinfärsk, och inte ens för stor. Och kom från ett konditori, och var en uppskattning från min syster, vilket gjorde den ÄNNU godare.

Så, när butiken sålde dagsfärska semlor, 4 st för 20:-, så slog jag till!
Man kan ju ha det som förevändning till att bjuda över nån på en fika!

Men nu undrar jag om inte semlan, om det inte redan skett, behöver namnskyddas.

En franskbrödbulle med kardemumma, smakar just som det. Matbröd. Även om man lägger på en klick mandelmassa och nyvispad grädde. Upplevelsen blev… originell. Ingen jag känner har nånsin föreslagit mandelmassa som smörgåspålägg, och jag förstår varför. Det… gör sig inte. Kanske är det en vanesak. Kanske förstår jag att uppskatta det bättre om jag tränar varje år. Eller…nä. Måste man ha socker på sin macka tar jag hellre de kända varianterna marmelad eller chokladkräm. Och jag lärde mig äta vegemite i Australien; med ost, och bara en pyttegnutt vegemite är det samma effekt som den lilla kaviaren eller saltet på ägget, för er som ätit ägg.

Men nästa år köper jag inte semmelfranskan igen. Om de inte byter namn på den till just detta så man vet vad man väljer!

Och jag TROR det kan vara dem jag hittade här vilket jag inte tycker är så himla illa; kackerlackorna är i städer, och definitivt där det finns mat, men jag funderar på om de kanske vill veta hur man bakar bullar med bulldeg? Jag är utan jobb… Konsult i livsmedelsbranschen kanske?

Utnyttjar skamligt min plats i etern till att hänga ut dåliga företag!

Språkservice levererar till bla landsting mm, men gör ett dåligt arbete. Polisen i Stockholm har sagt upp sitt avtal med dem. Jag pratade med deras upphandlingschef och fick mer än ett exempel på sånt som gjorts fruktansvärt fel av just detta företag, och passar därför på att varna folk som eventuellt kan behöva översättningar – ta nån annan!!!

Och eftersom jag jobbat med en duktig och samvetsgrann översättare – hon kontaktade tex mig för fackgranskning av medicinsk text trots att hon redan översatt allt korrekt, för att ha en extra försäkring om att det var helt korrekt, vilket ju kostar henne tid och därmed pengar – såna människor gillar jag!!!

Så vet jag ju att det finns de i branschen som kan sitt jobb och gör det bra.

Hyr nån av dem.

Rata dem som inte sköter sina uppdrag!

Trollhare skriver en bra text om ljus och mörker.

Här kommer en text om ljuset jag aldrig sjöng rätt:

Gud är ljus, av Ingemar Olsson, min gamle stadsgranne.
Textremsan som återkom i min hjärna var:

“Ljuset vet allting om alla
Det kanske skrämmer en del
Som föredrar att gå kvar i mörkret
Hellre än avslöjas hel”

Jag tyckte det var så fint att det man var rädd för var att det skulle upptäckas att man var HEL.

Att gud inte står där och dömer ut en. Att ljuset visar att man är. Den man är. En… hel människa. Med allt det innebär.

Fast, jag satte inte en massa ord på det, bara njöt av att veta att det var så det var, att Guds goda ljus avslöjar mig HEL. Man kanske BLIR hel av att få bli avslöjad, och slippa dölja en hel massa?

Men sen visade det sig att det var jag som läst / hört / sjungit fel.

Som föredrar att gå kvar i mörkret
Hellre än avslöjas helt

Men om vi vill vandra i ljuset
Kommer vi närmare varann
Det smälter bort allting stelt och fruset
Det gör gemenskapen sann

Fortfarande är det en fin sång, tycker jag, även om min hjärna nog alltid kommer fortsätta sjunga HEL.

Imme skriver om ögonkontakt.
Han har lärt sig hur man kan hantera ögontittandet även om man är autist. Själv tror jag att jag tittar rätt lagom, men det går inte automatiskt!

Anekdot ett:
Jag hade läst att kvinnor inte “får” möta en mans blick särskilt länge innan hon anses vara “intresserad”. Man måste lite blygt titta bort för att vara fin flicka.

Jag testade det på jobbet en dag: Jag tittade en kollega, man, i ögonen UTAN att vika undan med blicken, medan vi fikade. På eftermiddagen erbjöd han sig att köra mig hem, vi var sist kvar, och i bilen undrade han om jag ville ha sex med honom. Nu hade jag inte “tittat” för att bjuda ut mig, utan för att jag tyckte att det verkade orättvist att kvinnor inte skulle få titta vart de vill!

Ett enkelt nej räckte bra, och han förklarade att han hade frågat just för att jag hade tittat på honom. Typ “som att du ville nåt särskilt”.

Så att INTE titta för mycket i ögonen är en rätt bra strategi för autister!

Anekdot två:
Jag har ägnat massor av “se nån i ögonen när man talar”-tid åt att försöka komma på HUR det ska gå till om man som jag skelar och byter ledande öga med jämna intervall. Jag menar så här:

Ska ditt vänstra öga se in i den andras högra, och ditt högra i hens vänstra? Eller ska man titta med båda ögonen in i den andres ena? och i så fall i vilket? Jag känner mig inte riktigt lugn med att titta i det ena, det är ju bara “halva” personen. Så då byter jag mellan ögonen. Så känns det jättekonstigt: flacka mellan deras ögon, det tror jag inte folk gör..? Så tittar jag på nästippen för att försöka ha min blick täckande båda deras ögon…

Detta blir mycket mer påtagligt om man sitter riktigt nära så att ens egen blick måste flytta sig flera millimeter i sidled för att fånga “andra” ögat. På håll spelar det iongen roll, då ser man ju båda automatiskt!

Jag skrev förut om bra sätt att räkna matte.

Nu måste jag lägga till en video på youtube som visar hur man använder händerna till att kolla upp svaret på alla räkna ut alla multiplikationstal från 5*5 till 10*10:
här.
Smidigt va?

Och så en som visar grafiskt hur multiplikation går till:
här eller här

Om nån behöver få det förklarat på svenska, säg till så skriver jag en förklaring!

Lycka till!

Jag läser Immes blogginlägg om ansiktsblindhet, och börjar fundera.  Mina problem med att sortera och minnas ansikten påverkade säkert hurdan jag blev som person. Men det speciella är nog, att man som liten inte är medveten om att man saknar en förmåga andra har.

Det jag nu som vuxen upplever som det största problemet är att jag i vanliga fall TROR att jag vet vem jag pratar med. I normalfallet känner jag igen folk, de jag brukar möta. Så plötsligt står jag där igen och har helt haft fel, missat nån viktig, eller hittar aldrig igen den jag pratade med om det där viktiga jag ville veta mer om.

Som killen på jobbet jag satt med i säkert två timmar en dag efter lunchen. Jag ville prata mer, men hittade aldrig igen honom. Sånt är jäkligt irriterande: Det fanns verkligen inte en enda ledtråd i mitt synminne till hur han såg ut, som kunde skilja ut honom från de andra. Vi satt där, och jag lyssnade, frågade, och hans kropp inklusive ansikte fanns där herla tiden framför mig, och jag följde minspelet, förstod kroppsspråket, och kände att jag kände honom JÄTTEVÄL. Men bland alla ansikten på folk i “normal” ålder med “normalt” utseende på mitt jobb, kunde jag inte för mitt liv peka ut för mig själv vem som var han. Jag kunde säga fullkomligt säkert om de jag umgås med, att det inte var en av dem. Men de där perifera, som jag inte lyckats para ihop med ansikten… Omöjligt.

En gång lyckades jag förrvirra mig på en knapp. En kille på jobbet hade en skjorta med en alldeles speciell knapp. Den gjorde mig lycklig. Antagligen hade originalknappen ramlat av, och de satte dit en ny, hemma. Den var isydd med tråd av helt annan färg, fantastiskt bra för lilla mig. Men: Nån dag senare kom en av tjejerna i HANS skjorta. Och jag hade ju förstått att hon var förlovad med en av killarna på jobbet, men… det var ju en helt ANNAN kille…? Jag gick till Anna, min inofficiella sociala mentor och frågade: Anna, är inte Katja ihop med Olof..? Hon hade på sig Martins skjorta idag? Den med knappen..?

Nähä. Knappen var ett varumärke som ALLA känner till, och sys dit med flit, och Katja hade haft en alldeles egen skjorta, troligen i helt annan färg och helt annan stil, och annan storlek. Men med samma märkesmarkerande knapp. Och där hade jag byggt upp ett litet universum av kunskap kring en knapp…

Mina kunskapsuniversum drabbas ofta av jordbävningar, och också detta påverkar min inställning till livet: kartor ritar man om. Man tror hela tiden saker, men man får tänka om och radera. Man KAN inte vara helt inflexibel med en sån föränderlig värld omkring sig.

Jag vet numera hur mina kära ser ut, men be mig inte notera om du gått upp eller ner i vikt. Eller skaffat glasögon. Om det inte är nåt speciellt med dem, som tråden i den finurliga knappen!

Jag funderar över alla synd-om-reportage… Oftast räcker det att man läser hela för att det ska bli uppenbart att det nog inte var så väldans synd om. Vad det intervju-”offrets” egen vilja att bli personligt utpekad som just offer, eller ville de bara få lite ljus över nåt de ser som ett viktigt problem?

Förra månadens stora “syndom” i vår lokaltidning, var den unga kvinnan som av olyckliga omständigheter blev stående helt hemlös.  Och hänvisades av soc till en lista över härbärgen och campingar. Camping!!! På vintern!!! Och härbärge, bland alla de hemlösa???

Ja. Precis. Och det är nu jag måste säga att jag faktiskt är glad att soc inte sitter och tjuvhåller på 600 trivsamma lämpliga lägenheter. Det är väl bättre att alla läghenheter går till dem som står i kö, utom några specialvarianter för övergångsboende där de hyrande behöver extra stöd och hjälp?

Campingen var ju inte ett tips om att sätta upp ett tält: en stuga på en camping är faktiskt ett helt OK sätt att ta sig igenom en period mellan lägenheter. Särskilt om man är utan barn. Förmodligen var det så att kvinnan ifråga hade kunnat ta en lägenhet med en hyra på typ 11.000, för såna finns faktiskt, men inte hade råd för att hon inte hade nåt jobb ännu. Och då kan man ju vara ledsen över att soc inte vill gå med på att betala ut en sån hyra. Och hennes irritation handlade delvis om bristen på engagemang från dem innan det blev akut.

Men det känns svårt att bli riktigt engagerad eller riktigt upprörd över att soc hävdar att “det kan anses vara normalt att inte ha ett eget boende under en övergångsperiod här i Stockholm”. Alla vet väl att det är så..?

Men sen läser jag en presentationstext på ett forum. “Ägget” har nu, citat: “Pga den svenska bostadspolitiken tvingats flytta hem till min mamma”. Åhå. Tja, det var en annan variant, men jag tror inte jag gillar den bättre… Det är fortfarande “nåns” fel…

Men, finns det inga egna lösningar att ta till..? Ingen chans att starta ett kollektiv i en stor lägenhet, och dela på hyran? Ingen chans att bo i ett lite mindre attraktivt område? Handlar det om hur mycket pengar man vill lägga på sitt boende, hur många timmar av sitt liv man vill jiobba för att få högre boendestandard? Kan man inte säga det då?

“Jag flyttade hem till mamma, hellre än att betala svindyr hyra nån annanstans”.

Det känns mer… ansvarigt för ditt liv, Ägg?

Varken “bostadspolitiken” eller “soc” sitter och tjuvhåller på lägenheter. Men det finns det privatpersoner som gör. Som råkat ha turen att vara boende just när man erbjudit en försäljning, tex, till rabatterat pris, och kunnat få miljoner i vinst, och då undrar jag: Känner de att de behöver nån annan att skylla på, eller var de “smarta” när de hade tur (och goda kontakter) snarare än otur?

Svenska dricksvatten visar spår av läkemedel. Det vet vi. Att det är ett problem är självklart.

Det går inte att filtrera bort sånt när det redan finns i naturen.

Det mesta av dessa oönskade kemikalier kommer dit efter att vi först intagit dem, och helt enkelt kissat ut dem i toaletten. Reningsverken gör vad de kan för att få bort allt skadligt, men innan läkemedlen kommit dit är de för utspädda för att kunna åtgärdas.

Men under hela det här året har jag och mina medföräldrar på landets barncanceravdelningar noggrannt samlat upp våra barns urin. Det hanteras med största försiktighet som riskavfall, enligt särskilda förordningar, och för behandlingens skull tas olika prover. Blöjor förseglas i riskkärl för cytostatika.

Men de större barnen, som inte behöver blöjor, och de vuxna. De bär troget sina pottor till sköljrummet.

Och där blir plötsligt detta oerhört skarpa gift helt vanligt kiss och hälls i sköljen, späds ut, och kan aldrig fångas upp igen. Rakt ned i ditt dricksvattenglas, om du så vill.

Jag har pratat med olika ledningspersoner för Karolinska Sjukhuset. De har bläddrat, konstaterat att cytostatika-urin ÄR riskavfall, men likafullt ska det spolas ut i vanliga avloppet. Inget annat företag skulle komma undan med att hälla ut samma ämnen i toaletterna. En dam i ansvarig position trodde helt felaktigt att all cytostatika bröts ner över tid om det bara fick stå… Hon hade missförstått och blandat ihop halveringstid för kemikalien, med utsöndringstiden ur kroppen.

Nu bygger Stockhoilm ett stort påampigt nytt sjukhus. Kan jag då få hälla min giftiga urin i ett särskilt system, där man kan hantera det medan det är koncentrerat, och slippa förgifta naturen?

Hinner vi vara världsförst med urinsepareransde toaletter på ett svenskt sjukhus?

Rädda världen genom att köra mindre bil, säger vi. Använd inte så mycket av jordens resurser.

Nu verkar det som om nån har lyssnat, för färre köper ny bil.

Då går regeringarna världen över in för att stimulera konsumtionen och rädda bilindustrin. Tack regeringar!