Långsamma tankar

Idag tog jag ett stort steg.

Jag håller på att, med pyttesmå steg och rejäl självövervinnelse, frigöra mig från mitt rabattmissbruk. Husägare är kanske mest bekanta med det rabattmissbruk som utförs av fyrbenta likaväl som tvåbenta varelser med naturbehov (tvåbenta brukar vara berusade innan de missbrukar din trädgård, dock).

I mitt fall är det den andra formen det handlar om: Att inte kunna motstå chansen att “spara pengar”. En vän vid namn Åke kallar det att “köpa priset, inte varan”, när man tycker att åkgräsklipparen är så oslagbart billig, den är ju nedsatt med 11.000:-, att man bara MÅSTE köpa den, fast man saknar trädgård.

Gissa om det är jag…

Jag kan skriva en hel bok i ämnet, men detta får räcka:

Idag, på livsmedelsaffären, säljer man lingonbröd. Två för 30:-. Jag behöver bröd. Jag tycker lingonbröd smakar helt OK. Tom datumet är okey. Så: Jag plockar NÄSTAN ned två lingonbröd i min korg. Men så går min hjärna till motattack!

Jag kollar ordinarie priset. 18.50. Jag “sparar” alltså 3.50 på att köpa två (per styck). Tre och femti!!! Tom min helt snedtända hjärna som går in i hyperdrive av röda priser, hajar till. Och, för första gången tänker jag helt rätt. Jag ställer mig den enkla frågan:

-Är det värt 3.50 att få SLIPPA ha en extra brödförpackning med åldrande bröd väntande eller nedknölat i en redan överfull frys?

Och svaret är ju givet! (I alla fall så länge min snälla pappa handlar åt oss så snart nåt är slut!) Klart man hellre köper brödet färskt nästa gång man handlar! Och får mer variation! Hur dum får man bli. Köpa bröd man inte vill ha för att man tror att det är billigt…

För er icke-missbrukare låter detta säkert helt absurt. Ni kanske bara går förbi skyltarna till det bröd ni tycker ni helst vill ha dejn dagen. Och inte spenderar en halv dag framför jämförpriserna i försök att klura ut hur mycket riktiga lingon man får för pengarna i den dyrare rårörda lingonsylten jämfört med den äckliga sockermassan med lingonsmak.

Men för såna som mig är det en faktisk problematik! Vi som köper en CD-spelare, och därmed blir helt besatt av annonserna efteråt. Köpte jag rätt? Har det blivit rea på den nu? Hur mycket har jag “förlorat”?

En gång i tiden sa min mellanstadielärarinna (eller om det också var pappa?) att man skulle skilja på pengar man “tjänat” och pengar man “sparat”. Att tjäna pengar är att få in nya pengar man inte hade. Att spara är att inte använda upp pengar man redan har.

Jag tänkte att detta skulle vara ett lite lättsamt, lätt ironiskt inlägg, för det är ju en lite kul grej att kalla detta ett “missbruk”, men nu tänker jag att det faktiskt inte är mycket att skämta om. Folks förhållande till pengar är nåt som berör varenda en, varenda dag, och som bär en enorm symbolisk betydelse.

Hur vi använder våra pengar är en tydlig markör. Av nåt. Lite olika vad, beroende på vem man frågar. Men för mig är det faktiskt ett problem som ställer till en del svårigheter. Och dagens övning var en tydlig vändning som jag behövde. Jag är lyckligt nog lottad att kunna ha tillräckligt bra ekonomi, numera, för att inte behöva fundera på tre och femti. Jag tänker inte ens med nödvändighet på de barn som dör i onödan för att jag inte sparar in dem och sänder via Lutherhjälpen. Ni vet väl att typ 60 öre kan rädda ett barn från diarrédöden? Som liten skulle jag känt att de sex barn jag nu stal vätskeersättningen från skulle dö en plågsam död.

Idag vet jag att rättvisa i världen inte är helt beroende av min ekonomi. Bara lite. Våra val HAR effekt. Men det måste finnas en frisk människa inuti mig för att jag ska kunna hjälpa till att skapa en bättre värld. Blir jag friskare i mitt förhållningssätt till omvärlden, pengarna, reklamen och rabatterna, och det inte kostar mer än tre och femti, är det en rätt bra investering…

_________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om pengar, snålhet, rabatter, konsumtion

Den enda argumentation mot kvinnliga präster jag kunnat respektera var det min vän Leif sa till mig häromdagen:

- Jag är inte för kvinnliga präster. Men jag är å andra sidan mot manliga präster också.

Idag råkar jag ramla över en “gammal” nyhet jag missat. En ovanligt glädjande sådan!

Människor som mist delar av kroppen vill man gärna skära i, för att rekonstruera på bästa möjliga sätt. Oftast blir effekterna rent otroliga, när man jämför “före” med “efter”. Plastikkirurgins mer ursprungliga funktion, att skapa eller återställa funktion och normalitet (snarare än idealkroppar) gjorde mig lycklig när jag var liten och råkade hitta en bok skriven av en plastikkirurg hemma hos min farmor och farfar.

Jag måste ha varit “halvstor”, för jag minns att jag kunde läsa, men att jag samtidigt inte kunde förstå allt det som stod. Jag fick gå till farmor och fråga specifikt om ett fall kirurgen beskrev, för av nån anledning beskrev han aldrig VAD det var han återskapade. Men rätt detaljerat HUR. Farmor läste det, och svarade med flit nåt rätt intetsägande, och först som vuxen har jag lärt mig fatta att det man bara kallar “organ” hos en man, utan närmare bestämning, inte kan missförstås. Det är ju organET. Det som “gör mannen till man”.

Så, i brist på’hjälp att förstå, satt jag där länge och klurade. Han gjorde en tub, och vände den halvvägs ut-och-in, och jag funderade kring tarmar och annat, utan att komma närmare gåtans lösning.

Hursomhelst var texten i boken oerhört bra. Han beskrev hur människor med vanställda utseenden fick nya och bättre liv, men inte bara det. Han berättade också om den man som, när allt var klart, tog sitt liv. Han hade orkat så länge han hade nåt att kämpa för. Men när han nått bergets topp, fanns inget mer att kämpa för. Den bilden stannade hos mig.

Han berättade också om sin gamla granntant, vars utseende fick folk att rygga och barnen att ropa “skatan” efyter henne. När han väl hade kunskapen och resurserna, kontaktade han henne och erbjöd sina tjänster Pro Bono (gratis, på hederlig svenska). Hon var tyst länge, och sedan avböjde hon. Hon var skatan. Det fungerade, och hon ville inte ändra det. Han var en klok person, som kunde respektera att människor har och gör olika livsval.

En del i mig ville få finnas med i detta - att ge människor nya möjligheter att nå dit de behöver i sina liv, även rent fysiskt. Så även fortsättningsvis sög jag åt mig småbitar av information kring plastikbehandlingar.

En av dessa bitar var en artikel om en man som “behandlade” barn med Downs syndrom, genom att minska tungans volym. Med alltför stor tunga blev talet svårare att framställa, för barnet, och förstå, för omgivningen. Men den stora och oväntade effekten var att de opererade barnen fick mätbart högre intelligens än de obehandlade!!

Det är vårt fel. När vi ser ett barn med halvöppen mun och lite udda utseende stämplar vi genast på en stor mental varningslapp: utvecklingsstörd. Och då låter de flesta aktivt bli att se barnet. Och tilltalar man det gör man det med förförståelsen att ungen inget begriper, och helt utan förväntningar på att barnet skall kunna och vilja saker. Ett barn som ser mer normalt ut erbjuds en helt annan omgivning.

Hej, säger folk. Ser du katten därborta? Det är en siames va? Kan du räcka mig tidningen är du snäll. Och det är den interaktionen som skapar människor.

Senare i livet läste vi om amfibiernas enorma förmåga till regeneration. Det vet alla: Kopparödlan som släpper sin svans för att komma undan rovdjuret, och hur den sedan växer ut igen. Och det var ungefär då jag hörde om det där med fingertopparna.

Ett barn som mister yttersta leden av fingret har nämligen, ju yngre desto bättre, förmåga att återbilda sitt finger! Inklusive nagel. Bara man låter bli att skära för mycket. Låt den vara, helt ifred, håll det bara rent, så läker kroppen sig själv.

Och det är precis det vi nu lyckats utnyttja. Och som nu finns på film på internet: Även för vuxna kan man med extrakt av svinblåsa erbjuda cellerna en god regenerativ miljö där alltså en fingertopp även på en 62-åring kan växa tillbaka.

Att jag sedan som vuxen gärna hade velat arbeta med protesteknik, med proteser som styrs av vilje- / tankekraft via tex myoelektricitet, är kanske inte förunderligt. Och att den enda protestillverkning jag varit aktivt involverad i, är föreningen KIMs projekt för att förse män som skadat, fötts utan, eller på annat sätt behöver rekonstruktion av ORGANET, känns som en rätt kul blinkning till den där allra första läsupplevelsen hemma hos min farmor.
________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om proteser, utvecklingsstörning, rehabilitering, plastikkirurgi, penisprotes, cell matrix, cellmatris

Svenska amnesty har just släppt sin rapport om vad svenska folket tycker om väldtäkter. Det som uppmärksammas i medierna, tex aftonbladet är att så många anser att kvinnor bär ansvar, framför allt om de klätt sig “utmanande” eller “hånglat”.

Jag skulle önska att dessa personer fick sätta sig, tex ihop med en modereporter, och göra en mer exakt beskrivning av den utmanade klädseln. Det kanske finns en skala för vad som utmanar, och hur mycket?

Då kunde vi ha den bredvid varningar för pollen, tex. “Idag finns höga halter björkpollen, och våldtäktsfri kjollängd är 420 mm från midjan”. Så kan man ju justera det, utifrån väderlek (shorts är ju mindre utmanande en varm sommardag) och senaste mediedrev (omedelbart efter brutala överfallsväldtäkter är folk mindre benägna att skuldbelägga kvinnor).

Jag har skrivit om hur svårt jag tycker det är att kunna bedöma klädseln man får ha i Sverige. Vem avgör?

Men i Indonesien gör man det tydligt och bra. Man föreslår att kvinnor som ska markera att de inte är prostituerade ska bära ett hänglås på byxorna. Det vore väl en bra idé? Fast, tvärtom. Vi sätter hänglås på alla. Och så hämtar man gemensamt ut varandras nycklar hos en myndighet när man är ense om att man vill ha sex med varandra. Som en sorts kontrakt.

Trist bara om man ångrar sig innan man ska till. Man har ju skrivit på att den andre får ha sex med en. Så om det senare visar sig vara en elak jävel man bara vill slippa, kan man glömma sin rätt att gå. Är personen rasist? Spelar ingen roll, du skrev på. I förväg. Är det en psykopat, trevlig när ni mö ttes på festen, men nu märker du att det fanns både en Dr Jekyl och en Mr Hyde? Spelar ingen roll.

Ett sånt kontrakt finns redan, anser en stor del av svenska folket.
Om en kvinna har hånglat med en man måste hon nämligen ha sex med honom sen. Om han vill. För om man hånglat kan man inte bli våldtagen. Tycker de.

Jag och min vän Imme myntade en gång begreppet tvångstäkt. När inte din sk partner behövt ta till fysiskt våld, men du ändå inte haft ett fritt val. Jag tror begreppet behövs. Jag har skrivit av mig om hur svårt det är för dem som blir utsatta av någon de lever med eller är ihop med här och vet att jag inte är ensam om mina upplevelser.

____________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om våldtäkt, utmanande, klädsel, ansvar, skylla sig själv, hänglås, kyskhetsbälte

På sylt med sötningsmedel står:
“utan vanligt socker”
På sylt med strösocker står det
“med naturligt socker”

Det naturliga sockret är såklart fritt från kemikalier och annat farligt, och det vanliga sockret är såklart sånt som man får karies av och som innehåller bara tomma kalorier man får blodsockerblues och blir fet av.

Sån tur att samma strösocker fått olika namn på de olika förpackningarna så man vet vilket av det man äter!

———————————-
Läs även andra bloggares åsikter om strösocker, kalorier, försäljningsargument, konsumentinformation

Jag var medveten om hur könsrollerna påverkar våra barns möjligheter att få leva sina liv fullt ut.

När mitt barn föddes, tänkte jag, skulle det få välja fritt. Alla val skulle vara möjliga. Inga förutfattade meningar och förväntningar skulle tvinga in den nya människan i livsval den inte själv fått göra.

Så kom jag hem till min pappa. Och vi gick upp på vinden. Jag hittade en hel del till nya lägenheten där jag och bäbin skulle bo. Och titta! Där i ett hörn står det pyttelilla sminkbordet min ena syster gav den minsta när hon var jätteliten! Det vill jag ta med! Sa jag.

“Jag tycker inte han ska hållas med smink” svarar min pappa.

Och plötsligt öppnar sig en krater framför fötterna på mig.

Att fostra ett barn genusfritt är en omöjlighet. För det är inte tillåtet att klä en pojke i klänning och ge honom ett sminkbord. Det förstår tom jag. Och då spelar det ingen roll att flickorna tillåts ha jeans, klättra i träd och spela hockey.

Om du läste det tidigare inlägget och undrar om det är tillåtet att titta och fråga:

Här kommer en situation från strax innan!

Skalliga tonåringen sitter i bastun, med sitt ärr tvärs över skallen. Badmössan är alltså precis nyavtagen. Och det börjar klia i ärret. Men om man kliar “tillbaka” känner man inte att man kliar när ens känselnerver är av runt ärret. Så man kan inte bli av med klådan!

När vi diskuterar det, flikar kvinnan på bastutrallen ovanför oss in nåt om hur ärr funkar generellt, med känsel och så. Och nåt om sitt kejsarsnittärr. Vi samtalar en stund om hur solkänsliga ärr är: kan man sola första året?

Det var TREVLIGT. Det är alltså ett samtal. Där tre människor pratar med varandra. Inte en föreläsning om en annan människa. Medan den står där och ser och hör dig.

De flesta människor tycker inte om att bli pratade OM. Eller FÖR.

- “Dricker han kaffe?”  - “Ja, det gör han. Med två sockerbitar” 

Sånt frågar, och svarar, folk om andra som faktiskt står precis där och hör och kan tala för sig själva. Jag gör dig till ett det. Du finns inte längre. Du har ingen talan. Och i förlängningen egentligen inga egna upplevelser och känslor. Eller rättigheter.

Man vill ju vara frimodig och vidsynt. Och inte framstå som generad om man ser en handikappad eller en svart eller nån som ärnästan orimligt fet. Man vill ju inte vara en av de där som inte vet vart de skall titta. Man vet ju att man inte borde stirra, men inte heller vända bort blicken.

Man vill ju forma även sina barn till vidsynta och välinformerade individer.

Så, när man står där i badets omklädningsrum med sina tre ungar i åldrarna två till nio, och en tonårstjej som just klätt på sig sträcker sig efter sin peruk..

Då tittar man mot sin mellandotter och utropar:

-Tycker du det ser konstigt ut Felicia? Hon har en sjukdom. Som morfar hade när han dog.

Tonårstjejen råkar verkligen ha cancer. Och det är hennes femtonårsdag. Och det är den allra första gången sedan håret föll av för snart fyra månade sedan, som hon visat sig offentligt utan hår.

Hon simmade i badmössa, men vågade till slut fatta beslutet att ta den av sig. Vi var överens om att rätt få antagligen skulle stirra.

Att barn stirrar, kan vi förstå. Att dumma vuxna gör det, måste vi väl antagligen acceptera.

Men att vuxna kvinnor ska vara så urbota dumma att de pratar OM dig, 40 cm ifrån dig, och bankar in i dig att du ser annorlunda ut. Och har en sjukdom man DÖR av. På din femtonårsdag. Det är mer än hon orkade med.

Tack, kärringjävel, för att du väljer att utbilda dina insiktsfulla barn på offentlig plats. När de inte ens frågat. Det var den födelsedagen. Underbart.

Jag har bestämt mig för att börja skriva lite små texter kring aspergerföräldraskap, mest typ, tricks som funkat och inte funkat.

Men det blir på engelska.

Om ni vill läsa den finns den här:

http://aspergerkid.wordpress.com

Vi hade ett barn på besök, i mitt barns ålder, och med tillhörande mamma. Och båda barnen skulle sitta vid bordet.

Det fanns två stolar, en blå och en rosa, och eftersom det var den rosa som var en tripp-trapp var det den dottern alltid satt i. Den andra var en reserv. Jag hade målat den (den var rosa när vi inköpte den på rea; det sålde väl inge vidare om bara flickföräldrar vågade köpa dem, antar jag). Så det fanns en liten ekorre som tittade fram runt ett hörn och lite annat sånt. Det var, helt enkelt den BÄSTA stolen.

Nu finns det ju två olika regler: Den ena är att gäster ska behandlas extra väl. De ska få ta först. De ska få sitta i fina stolen. Den andra regeln är att barn ska få ha sina saker, sina rutiner. Sin stol.

Båda barnen ville sitta i samma stol. Och det gick inte, av praktiska skäl. Andra mamman beredde sig att kliva in och med domarutslag avgöra striden. Men jag fick henne att avvakta:

Nu vill båda sitta där, i den rosa stolen? Och det finns bara en. Hur tycker NI vi ska lösa det här?

Det ena barnet lyste genast upp:

“Vi kan låssas att den andra stolen är rosa!” sa barnet och klättrade nöjd över i den nyss klarblå möbeln. Barnen fortsatte med det de hållit på med. Men andra mamman påminner mig ibland om den här händelsen. Ingen hade förberett henne på att så små barn faktiskt kan lösa det mesta själv, om man bara ger dem tillfälle.

*Toddler är ett sånt underbart onematopoetiskt ord: man hör ju PRECIS hur det ser ut när de knatar runt på sina vingliga små korta ben. Knata… Knatte? Trotsknatte? Om inte Disney redan knyckt ordet knatte hade jag tatt det rakt av! Men för enkelhetens skull förkortar vi den försvenskade toddlern till TT!

Konstiga mamman skulle ta ut ttn utomhus. Ute var det kallt. Tt hade väl egentligen inte så himla mycket emot att gå ut. Ute är kul. Och kläder var väl inte heller egentligen nåt problem.

Konstiga mamman hade tänkt en del kring barn, och läst på i en favvobok om barn och barnuppfostran (aktivt föräldraskap). Barn vet oftast både vad de vill och behöver, och kommunicerar man fattar man vad som är fel och hittar gemensamma lösningar. Mamman trodde benhårt på sitt barns förmåga att förstå sitt eget bästa, och på vikten av att få förstå vad saker gick ut på.

Alltså valde konstiga mamman en enkel förstahandslösning:

• Byt strategi, byt miljö, byt kommunikationsform!
• Ut med ungen utanför lägenheten!
• Visa i handling varför overallen ska på! Vi ska ju UT!!

TT accepterade utan vidare overall stövlar, mössa, vantarm, hela kitet. Ute är ju kul ju! Och kanske glömde hon att vi just “diskuterat” påklädningen. Det var ju förut, för en hel sekund sen…

Konstiga mamman blev nöjd, de kom till dagis i tid, allt var frid och fröjd. En kort tid…

Tills TT insåg att det fanns mer tillfällen att visa sin viljekraft. Man kunde vägra overall även utanför dörren till lägenheten!  Mamman gick nästa steg. Med overallen i påse for de ned till bottenvåningen. Miraklet upprepades - tt tittade ut på snön, fattade galoppen och lät sig kläs på i godan ro.

Men så fick det inte förbli. Rätt snabbt insåg hon att hon blivit lurad på konfekten, det skulle ju krigas på morgonen! Alltså började hela apparaten om.

Har ni klätt på en trotstoddler overall, mössa, stövlar och halsduk? Och två vantar? Och cykelhjälm? Då vet ni hur det såg ut i hennes rum den där första tiden. Mamman tar på overallen. Ungen har inte bestämt sig ännu för om hon ska vara vänster- eller högerhänt. Båda funkar lika bra. Hon har inte ens på allvar bestämt sig för om händerna eller fötterna skall bli hennes främsta gripverktyg. Så hon jobbar på med alla fyra.

Att komma ur en overall man redan placerats i och som dragits igen med blixtlås är LITE knepigt, så det gäller att inte hamna där. Fyra lemmar ska in i fyra hål, och hon använder fyra lemmar, jag har bara två. Jag har snabbt insett att det inte kan anses vara barnmisshandel att, om man lyckas få in henne i overallen, SITTA på henne medan man försöker fippla med mössan. En vante  på= två stövlar av. hennes tempo är högre än mitt, och hon får iväg stövlarna en rejäl bit i varje vild spark. Medan man sträcker sig efter dem försvinner vantar och mössa. Om man låter sig bli arg, vilket hon är, varje gång, riskerar man att till slut ta i så hårt att nåt i barnakroppen går sönder, för man kämpar så intensivt med att hålla ormmänniskan på plats där inne i fodralet, och montera på tillbehören, och man vet att kampen är ovinnbar.

Så, vi har nu hamnat innanför porten. När det inte går står vi på trappen.

Nu känner hon att det är kallt. Nu vill hon ha sin mössa och sin overall, tänker konstiga mamman. Jaså. Just den här ungen gillar visst kyla. Det blir inte många dagar som det går att lura på henne kläderna bara genom att stå utomhus.

Nu gör jag det yttersta testet:

Den här dagen har flickebarnet bara underbyxor, t-shirt och strumpor, mer lyckades vi inte med. Och hon vrider och sprattlar som om det gällde livet. Jag tänker låta henne fatta att det är KALLT. Så jag gör det hon vill: Jag sätter ner henne.

Och ungen är nöjd. Belåten. Och går iväg. Travar bortåt mellan husen i sina strumpor i snön. Utan att ens bry sig om att kolla att hon har betjänten med sig - hon har alltid varit säker på sin sak. Hon ska väl nånstans gissar jag. Precis så här hade hon betett sig om det varit en varm sommardag. Krävt att bli nedsatt, och knatat iväg för att sköta sitt, med mig som en skyddsande bakom för att assistera vid behov. Snön gör ingen skillnad, tydligen.

En kort stund väntar jag mig att hon ska ha nån sorts känsla för det passande i klädväg för dagen. Visst vänder hon väl efter några steg? Nix. Ingen chans.

Jag får rusa ikapp henne och tvinga henne med mig, och strunta i den förstående kommunikationen. Tvinga på kläderna, tvinga fast henne i cykelsadeln, tvinga fast bältet. Hennes magmuskler är sten. När hon bildar en sprättbåge i cykelsadeln stöder hon sig bara på hälarna och nacken, resten av kroppen är en arg och obeveklig bananböj som inte går att pressa ned i sadeln.

Jag minns när storasyster visade mig hur man sadlade hästar. En del, som hennes, gillade inte att man drog åt hårt. Så de tryckte ut magen allt de kunde, så man inte kunde spänna sadelgjorden. Enda lösningen var att knäa häststackarn rejält så den pös ut luften. Nu kan man ju inte knäa en unge för att få ner den i cykelsadeln, varken etiskt eller praktiskt… Men jag skulle behövt ett hästkarlstrick nu.

De här kamperna höll på hela hösten och hela första halvan av vintern. Det funkade ju i varje separat steg, så det var ju inget jätteproblem…

När det till slut var nästan ogörligt ändrade jag hållning helt. Byt strategi, tänk tvärtom:

Varför måste hon alls ha overall?

Nästa morgon väcker jag TT som sover gott i sin säng. Jag har burit in fårskinnsfällen. Jag stryker över den och visar henne hur mjuk och gosig den är. Vill hon inte hemskt gärna få ligga i den? I vagnen?

Jo, självklart!

Med stor njutning tar hon plats, och man kan inte låta bli att känna i sin själ hur mysigt hon har det där nere. För att hon inte ska frysa tar jag på henne en lika mysig ullig fårskinnsmössa. Och lindar för öppningen mellan huvud och åkpåse med en rejäl filt.

Sedär!

Ingen påklädning - inget bråk!

Vi behöver bara gå till bussen, inte hela vägen till dagis. Och en lika kort promenad mellan bussen och dagis. Några enstaka minuter. Ungen är inte bara nöjd: Hon är LYCKLIG. Och att ta på dagiskläder när vi är där är inget problem, sdet är ju dagis, ju.

Också denna lösning funkar bra en god stund. Att det slutar fungera beror inte på TT och inte på mig.

Det beror på att vi är så KONSTIGA. För fröken råkar titta ut i hallen utanför avdelningen när vi kommer. Och ser mig packa upp mitt värmerosiga barn ur sitt ullbo.

Så får det inte gå till!!!!! Så KAN man inte göra!!!! Det är ju KALLT!!!! Ungen har ju ingen OVERALL!!!!

Fröken bestämmer att vi kommer överens om att jag klär på henne hemma. Som normala föräldrar gör. Innekläder och overall.

Jag försöker visa. Ber henne känna på TT som är väldigt lagom varm och alldeles förfärligt nöjd. Det hjälps inte. Vi är FEL.

Och nu kommer det värsta:

Tror ni att jag lydde? Eller tror ni kanske att jag slutade jobba för att jag inte kunde få barnet till dagis? Eller tror ni att jag övergick till att använda våld mot barnstackarn?

Nix. Jag förledde den lilla. Jag ställde henne och mig, på ena sidan, mot fröken på den andra. Jag VILLE att hon skulle få gå på dagis. Jag VILLE få henne dit oslagen och osönderbrottad och alldeles ohysterisk. Så, konstig och fel som jag var, berättade jag för TT att vi fick lov att LURA fröken.

Så när det var sådär kallt… Och sådär omöjligt cykelväder med snöstorm…

Då tog vi oss tysta in i korridoren utanför daghemsavdelningen. Och där klädde vi på henne dagiskläderna. Och la overall och andra ytterplagg i vagnen.

“Nu TROR hon att du har haft på dig kläderna hela vägen” viskade jag. Och TT var med på noterna. Varje gång var hon lika tyst och förslagen. Eller ska jag säga fördärvad?  Varje gång tvingade hennes mamma henne att ljuga…

Eller, så lekte hon och mamman en ganska rolig lek. Och löste gemensamt praktiska problem på konstruktiva, innovativa, men inte helt konventionella sätt. Och skyddade sig bäst de kunde från alla som visste så mycket bättre hur de skulle leva sina liv.

Linnea, vi kallar henne så, hade en ganska grav hörselskada. Den hade nyss upptäckts, och Linnea skulle få en av specialplatserna för barn med särskilda behov.

Personalen var ganska glada. Barnen med särskilda behov var ibnland rätt resurskrävande. Ett barn skulle sondmatas genom knapp i magen. Ibland fick man barn i rullstol. Det var väldigt olika, men resurserna man fick var samma oavsett. Så det var praktiskt med en flicka som bara hörde dåligt.

Linnea KUNDE höra. Lite. Och hon KUNDE prata. Nu vid tre års ålder sa hon “mamma”.

Jag som vuxit upp med dövvärlden nära mig, hade läst om de döva barnen på Manilla. Hur teckenspråket undanhölls dem. Hur man lät barnen sitta på händerna för att hindra dem att använda “åtbörder”. Och vilken enorm skillnad det blev näår man gav barnet rätten till ett språk. Att förlora rätten och förmågan att uttrycka sig är så stort att det inte går att med ord beskriva. För den som berövats dem.

Så, nu var jag ju spänd på att se hur man skulle hjälpa Linnea, här på dagis. Det skulle gå bra, sa personalen. De skulle få utbildning i teckenspråk!

Och så går tiden. Linnea fyller år. Jag vill säga grattis. Hur säger jag grattis till henne..? Frågar jag. De vet inte. OK, men hur tecknar ni “Linnea” då?

Hon har inget tecken.

Flickan har alltså inte ens ett eget namn på sitt språk. Inget hon själv kan uttrycka. Hon kan som sagt säga mamma. Och numera även “nej”. Och, ja… det kommer man måttligt långt på, vid tre års ålder…

Jag undrar hur det går med teckenkursen. De har haft ett par gånger nu?

Njaaaa…. Det var ju bara varannan fredag. Och den senaste gången, du vet, Maggan skulle ju fylla 50. Så de skulle ju åka och köpa tårta. Så de hoppade över den gången…

Nu kan jag inte hålla mig.

Ni menar att hon ska klara sig utan språk tills ni lär er teckenspråk? Med max en timme i veckan?

Personalens logik är ofelbar: Det är ju inte bra om hon lär sig för fort. Hennes föräldrar har ju just fått reda på att hon inte hör. Det är ju inte bra om hon lär sig teckna före sina föräldrar…

Jag gläds åt argumentet. Låt oss använda det för att stoppa alla flyktingbarn från att gå i svensk skola. Det är ju inge bra om de kan mer svenska än sina föräldrar…

Under min dotters tidiga dagistid var jag mycket medveten om könsroller och om hur vi tidigt lär våra barn hur de ska leva upp till dem. Jag hade läst reportagen från förskolan tittmyran. Och om hur man där filmade och analyserade sitt arbete med barnen: när man såg sig själv på film blev det så uppenbart, det man gjorde…

Hur barnen bemöttes med helt olika krav och helt olika språk, både rent verbalt och kroppsligt. Att man kunde motverka det aktivt. Om man har pojkar och flickor vid samma bord, servar flickor pojkar. OPojkar ber inte om nåt, för flickorna läser av dem och förstår vad de menar.  Om pojkarna hamnar vuid ett eget bord tvingas de lära sig två saker:

• Man måste formulera sig, och be om nåt för att få det.
• Man behöver hjälpa andra att nå det de inte når själva.

Och flickorna får äta i lugn och ro.

Att göra aktiva gruppuppdelningar för vissa saker stärker alltså jämställdheten, för att man tvingar bort den annars automatiska rollfördelningen.

 Jag var eld och lågor: Vi kunde ändra tingens ordning, redan nu, skapa en ny generation däer alla fick samma chanser  (fick vara sig själva helt ut) oavsett vad man råkade ha för fortplantningsorgan!

Så jag frågade. Om man hade funderat på att jobba lite efter ett sånt koncept. Men det behövdes inte, sa fröken. Vi jobbar redan jämställt. Vi behandlar alla barnen här lika, oavsett om de är flickor eller pojkar.

Och så vänder hon sig inåt samlingssalen, till sin kollega, och ropar:

“Kan du släppa ut killarna på gården så de inte har sönder för tjejerna när de ska lägga pärlplattor!”

Har jag sagt att jag älskar rester?
- Jag älskar rester!!!!

För rester betyder i det här fallet helt ny- och omsorgsfullt lagad mat, som blir över vid min kompis Pias bibelstudier. De träffas hos hennes familj på söndagarna. Och så äter de. Och varenda gång har hon eller hennes man kommit förbi oss med det som blivit över.

Vi kan slå oss ner vid ett bord och äta lagad mat. Som nån annan både tänkt ut, handlat, lagat, och diskat undan efter.

Jag vet inte om du som läser inser vidden av det i vissa lägen i livet.
Mat är kärlek, när den levereras vid dörren med en kram och goda ord av nån som orkar visa i handling att de finns med oss.

________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om kärleksgärning, matleverans, omsorg, Pia Lind

Pengar kan inte köpa lycka, påstår de.

Men pengar kan köpa ett dygns vistelse på ett av de små paradisen på jorden, dit jag fick ta min dotter och hennes pojkvän, mellan två jobbiga cytostatikabehandlingar. Där vi fick ett eget rum i en liten japanskt inredd svit. Med choklad på kuddarna. Och ett eget japanskt bad, med hett vatten porlande ur ett trärör från väggen. Inrett med natursten uppvärmt med golvvärme. Där man inte behövde bry sig om att man har tappat håret och har missprydande ärr.

Träpallar att sitta på för att genomföra den traditionella japanska tvagningsceremonin: Tvätt med frottetvättlapp med ställets egen tvagningstvål, små cirklande rörelser mot hjärtat. Med regelbundna översköljningar av hela kroppen med varmt vatten ur ett laggkärl av trä. Så meditativt… Första gången tvättar man kroppen, nästa gång själen…

Och badet är sedan så varmt att man får ha en handuk urvriden i kallt vatten runt huvudet, medan man sitter där och ser ut genom den glasade väggen ut mor naturen, helt skyddad från insyn…

Och sen en Teppanyakimiddag, vid egen stekhäll där Tim, mästerkock, lagar en fyrarättersmiddag inför ögonen på oss, så att tom grönsaksvägrarpojkvännen njuter av allt det som serveras, med flamberingar som kastar skyar av eld mot taket, och en frukostbuffé med allt man kan önska… Mat som gör det möjligt att äta trots att man inte brukar ha nån matlust under behandlingen. Hon började tom att gå frivilligt, medan vi var där, och värken i benet släppte.

Jo, pengar kan definitivt köpa förutsättningar för att få uppleva ren ogrumlad lycka, som en oas i en vardag som nästan nöter ut oss.

Så, se detta som ett tack, ni som är med och skänker till ideella organisationer. Från oss som just nu fått ta del av det. Och till er företag som är beredda att sponsra såna som oss.

Jag borde inte ha reklam med i min blogg, men det hjälps inte: ni som läser detta förstår var vi varit ändå…

__________________
Läs även andra bloggares åsikter om yasuragi, vila, rehabilitering, lycka