Får ett sexoffer gilla sex..? (Mycket lång)

Jag är inte ensam om det jag nu ska skriva om, och därför känner jag att jag vågar formulera mig…

Många är idag ytterligt frimodiga med att formulera sig kring sex: Sex i allmänhet, och sitt eget sexliv. Jag pratar själv en hel del om sex. Men jag har insett något som känns viktigt: Jag har svårt att prata personligt om mina BRA sexuella upplevelser.

I mitt fall har sex ända från början varit skadat, påtvingat, oönskat. Det blev en viktig del av mitt försvar mot övergreppen att inte tycka om sex i någon form alls. Det var inte bara mitt eget svart-vita tänkande det berodde på, tänker jag nu.

I diskussioner om vad som är frivilligt, och vad som rent juridiskt är tillräckligt våldsamt och plågsamt för att kunna straffas och benämnas våldtäkt, finns det svartvita graderingar. Högst smäller att vara liten, oskyldig, och försvarslös. I detta ingår, troligen i begreppet ”oskyldig”, att vara oskuld. Helst ska man vara flicka, män kan inte våldtas, annat än av andra män, men då smäller det högt i sig, förutsatt att offret inte själv är homosexuell.

Näst mest våldtagen anses man vara om man är icke-promiskuös. Om man lever i ett bra monogamt förhållande. Om förövaren är okänd, förstås. Förövaren måste vara nån du inte haft sex med. Och det är här det kommer in:

Sex i en relation, kan fortfarande inte riktigt ses som ett övergrepp. Särskilt inte mot en kvinna som tidigare haft sex med många. Särskilt inte om hon gillat att ha sex med förövaren tidigare.

Då är ju själva handlingen ”att ha sex med x” sanktionerad av offret. Har man haft sec med en person en gång, har man i princip skrivit på en in-blanko-check att hen får ha sex med en igen. Särskilt om man tyckte om det…

Om man sedan, trots att man blivit våldtagen, går tillbaka till samma person, får man skylla sig själv. Lever man i en relation där familjevåldet inskränker sig till psykiskt och sexuellt övervåld, har man inget stöd alls att vänta sig. Herregud… Man är ju dum i huvudet.. Det är ju bara att bryta med partnern.

Barn och unga som utsätts för sexuella övergrepp kan, självklart, råka ut för att kroppen vaknar till liv. Hjärnans system för att underlätta fortplantning stängs inte av fullständigt av att samvaron är påtvingad. En pojke som smeks under ett övergrepp kan få erektion. Det är inte konstigt. Det är fysiologiskt. Men effekten på ens psyke kan vara katastrofal. Skulden och känslan av att man inte själv gjort tillräckligt för att hindra övergreppet blir mångdubbelt större om ens kropp ”sviker”.

Jag tror att denna insikt, att man inte är ett ”äkta” offer för det som hänt om man kan uppskatta sex, bidragit till att jag inte vågat uppleva sex som något positivt. Då skulle varken jag eller andra godkänna min erfarenhet.

Idag kan jag se tillbaka på åren med återkommande tvångstäkter. Under de första åren var samtliga samlag påtvingade och oönskade. Efter en tid, jag var 16 år första gången, så jag tror jag var 17 år, upptäckte jag när jag var hemma, ensam, att min kropp gav uttryck för sexualitet. Mitt underliv började leva ett eget liv. Ville bli berört. Det gjorde mig arg och ledsen att det skulle vara så… Jag hade velat förbli asexuell, efter att tidigt ha bestämt mig för en typ av nunneliv. Som ju skulle vara så mycket enklare om man saknat sexuella behov.

Och att jag hamnade i situationer där jag kunde tvångstas, rent praktiskt, berodde, vilket jag ivrigt önskade förneka, på att jag, normalt och naturligt, började få en helt annan kroppslig medvetenhet och lust.

Att få kramas var skönt. Att bli hållen om. Smekt över håret. Närhet var inte farlig. Att sitta tätt ihop på hans säng, eller ligga med huvudet i hans knä, och bli smekt med varma fingrar över ansiktet…

Jag var i princip en vanlig tonåring. Jag ville inte veta det, men jag kände dragningen till det farliga sexuella, att få komma så nära att man i kärlek förenades till en enda själ, och i förlängningen en enda kropp. Men jag ville inte ha samlag. Och det är helt i sin ordning. Om jag varit älskad på riktigt hade min partner väntat in mig. Respekterat min önskan om att vänta. Istället utsattes jag för alla former av påtryckningar som kan tänkas ut…

Jag fick ge upp min oskuld relativt snart efter att vi börjat träffas. Och nästintill varje gång vi sågs, jag for dit varannan helg, slutade med att han genomförde ett samlag. Oftast först när jag somnat tillräckligt djupt för att inte kunna stoppa det. Efter att ha diskuterat varför han hade rätt och jag fel. I det oändliga. Tagit bibeln till sin hjälp. Och mina dåliga erfarenheter av en elak ingift kåt släkting, som tyckte det var OK att stoppa sin hand i mitt underliv när jag låg och sov… En gång räckte för att skada mig för en lång framtid, men inte all… Och resonerat kring hur han skulle ta sitt ansvar om jag blev gravid. Och hur synd det var om honom. Och hur jag inte kunde hävda att jag älskade honom annars…

Men det lömskaste, som satte djupast spår, var rättvisekriteriet.

Jag njöt ju av kramarna och smeket. Skulle jag då missunna honom det han njöt av? Det var moraliskt fel av mig att inte unna honom njutning om jag njöt…

Och då är vi tillbaka igen: Man får inte njuta av att ha sex om man lever med tvångstäkter…

Själv kunde jag inte uppskatta penetrativt sex eftersom hela min själ ropade att detta var något jag inte ville, inte kunde, inte fick. Jag hade oftast ont i ungefär tre dagar efteråt. Och låg där i ångest och försökte antingen fysiskt förhindra det som hände, eller bara hantera min ångest genom att trycka in naglarna i handflatorna eller så.

Vid ett tillfälle tänkte jag, logiskt, att om jag ändå skulle ha ångest efteråt, och det ändå skulle inträffa, var det väl bättre att jag försökte se till att få ut något av det för egen del. Jag gjorde vad jag kunde, men det hjälpte inte mycket, fick mig bara att känna att jag ytterligare sålt både själ och kropp i en slags prostitution.

Men detta var DÅ. Under de tidiga åren. Med tiden blev det bättre. Till att börja med blev jag ”skicklig” sexuellt. Jag insåg ju att det blev snabbare överstökat, och mindre av penetration, om jag kunde tillfredsställa honom utanför mitt underliv.

Det var en jobbig tid. Att dels bli framskickad till kiosken för att inhandla kondomer, fast jag inte ville ha sex… Han skulle ju inte lämna mig ifred om vi inte hade dem, så det var bättre att jag köpte dem, än inte. Men det var ju, i handling, ett medgivande. Man köper inte kondomer om man verkligen inte vill ha sex, såklart. I en normal värld. Med normala partners. Och att sedan vara duktig i sängen. Fortfarande hamnade jag i stark ångest. Särskilt efter den nästintill obligatoriska penetrationen. Ibland gled jag ner på golvet och satt där i fosterställning helt tyst nån timme, hopknuten, andra gånger, oftare, grät jag bara. Då kunde han bli arg, över att jag förstörde hans sexualitet… Självbilden mådde väl inte bra av att han tvångstog mig.

Han behöll och förstärkte sin oskuld i sammanhanget genom att även anklaga mig för att ”se honom som ett odjur”. Han skulle ju inte kunna njuta av att ha sex med mig om jag inte ville det, förstod jag väl? Trodde jag han var en maskin? Som bara var ute efter sex? Och han behövde tröstas, precis som vilken misshandlande partner som helst, som just slutat slå, och växlar från våld till vänlighet eller egen sårbarhet. Och skapar en sån emotionell förvirring att man till slut inte litar på sina egna sinnen och upplevelser.

Flera år senare förklarade han en av anledningarna att jag blev utsatt så ofta: Jag undrade varför han, om han nu inte kunde hantera att han blev upphetsad, kunde göra som andra: Vända sig mot väggen eller knata in på toa och klara upp det på egen hand. Hans svar kändes förödande:

-Jag trodde jag skulle sjunka i din aktning om du visste att jag onanerade…

Att det i efterhand blev svårt att minnas de gånger senare i vårt förhållande då jag kunnat uppskatta sex, är kanske inte helt konstigt. Det tar ifrån mig en sorts moralisk överlägsenhet som ”genuint offer”. Och ger den barnmorska rätt som tyckte det var BRA att han tvingade mig så jag kunde komma över min sexualskräck…

För jag kom ju över den…

Men först efter att ha fått den intryckt ända ned i minsta muskelfiber av upprepade påtvingade övergrepp. Trots det. Aldrig tack vare…

 

Men nu är min tid mogen att återerövra min sexualitet.

Ja, jag blev sexuell nån gång under åren med honom. Ja, jag lärde mig att sexuell beröring kunde kännas gott. Ja, jag har goda minnen av stunder intvålande varann i duschen. Ja.

Allt det är sant.

Och inget av det gav honom rätten att sätta sig över min vilja.

Och det jag gick igenom skall inte längre få styra min rätt att få våga njuta av det livet har att erbjuda av goda sexuella äventyr. På egen hand eller med andra.

Idag kan jag säga: Jag kom honom fysiskt nära därför att jag själv önskade fysisk, till och med sexuell, närhet. Men mitt förtroende missbrukades. Min kropp och själ blev kränkta.

Jag ville döda min sexualitet.

Och jag är glad att jag inte lyckades helt.

 

Andra bloggar om: , , , , , , , , ,

Annonser

juli 26, 2007. Uncategorized. 22 kommentarer.

Nya tag för rutiner

I förrgår såg jag plötsligt i spegeln att jag har dubbelhakor. Och insåg att den där vikten som skulle stanna på gränsen mellan normalvikt och övervikt hade krupit förbi gränsen så försynt att jag inte riktigt noterat det.

Så nu..

Nä. Nu börjar inte en dramatisk förändring av hela mitt liv. Inte en ny livsstil.

Jag bara minns att jag brukade titta på klockan förr i tiden. Nån av de där programledarkvinnorna, Oprah kanske, hade skaffat en coach och framför allt fanns ett tips jag tar till mig ibland. För mina problem med mat är inte bara att minnas att äta, utan också att minnas att inte äta.

Mat i form av lättuggade eller goda saker slinker ner utan att jag funderar närmare på det. Och sen har jag trevlighetsminnen av att sitta och fika om kvällen. Man sitter runt ett bord eller framför TVn med mackor och nån dryck, småpratar eller följer nån film, och har det helt enkelt TREVLIGT. Kanske tom mysigt.

Så, när kvällen drar ihop sig plockar jag fram bröd, smör och ost. Precis som till frukosten. Men, det kan bli kväll mer än en gång. Först kanske vid sju, sen igen runt elva, eller så… Och brödet står på bordet, och jag breder en macka och tuggar i mig. Och utan att jag särskilt lägger märke till det, fortsätter kroppen, med utomordentliga exekutiva funktioner och helt automatiserat (detta är Aspergertermer, för sånt vi normalt INTE klarar!) att göra och tugga ner macka efter macka. Till, typ, ingen nytta…

För inte sitter jag där och tar in maten med alla mina sinnen, njuter i fulla drag ända till sista tuggan. Och inte hade min kropp behov av kalorierna heller…

Så, den enkla regeln jag tar till mellan varven, är oerhört enkel: Ha en stopptid för mat.

I mitt fall är det klockan sju på kvällen. Det är väl lagom med ett kvällsmål runt sex. Och om man måste ha ätit kl sju, får man ju se till att få maten fixad. Sedär, en rutin, redan där… Och en riktig måltid…

Sen är jag ju sugen på ”nåt” lite senare. Och dricka får man ju! Och jag märker att det oftast mättar med the… Det var törst jag tolkade fel. Hungrig ändå? Okej, då undantar vi frukt och grönsaker, med betoning på morötter: Nyttigt, och ger sysselsättning en tid.

Så, mer än detta gör jag inte. Det får räcka. Livet är jobbigt nog utan massa extra regler. Men när jag ändå håller på, försöker jag mig på att portionera maten. Att göra mackorna medan jag tittar på, inne i köket, istället för att göra och äta dem blint. Så jag kan tänka efter vad som verkar rimligt. Behöver jag mer än två smörgåsar..?

Så nu ska här sättas en kvällsklocka på ringning så jag hinner få till nån kvällsmat innan sju.

Och, nej, tar inte med mig reglerna på besök. Nån måtta! Men jag känner att det ökar min närvaro i tillvaron att se till att jag inte bara ”får i mig nåt”, utan att jag äter.

Andra bloggar om: , , , ,

juli 23, 2007. Uncategorized. 1 kommentar.

Medveten närvaro

Ni vet hur man läser alla de där självförbättrarböckerna. Med alla de där tipsen.

Där det mesta är självklarheter man redan visste, och resten antingen inspirerar till försök att tvärändra hela sitt liv, eller, vanligare, till ökad ångest över allt man borde vara, men inte är. Och det man borde göra men inte gör.

Jag brukar mellan varven läsa dem ändå… Den här gången var det med flit. Det var de två böckerna utifrån dialektisk beteendeterapi:

Att leva ett liv, inte vinna ett krig. Om acceptans. (Anna Kåver) och:
Vem är det som bestämmer i ditt liv?. Om medveten närvaro. (Åsa Nilsonne)

(faktum är att redan sammanfattningarna, http://www.psofi.com/kaver_leva.htm
och http://www.psofi.com/nilsonne_.htm täcker det mesta man får ut av dem, men båda är värda att läsa!)

Men det trevliga, förutom att lyssna till Anna Kåvers trevliga röst (lånar ju allt som talböcker på biblioteket, för endast den obligatoriska förseningsavgiften. Ser den som mitt bidrag till bibliotekets nya bokinköp, lovar att skärpa mig så du kan låna den också..)

jo, det bästa var att jag bara några dar senare råkade ha ångest. Sådär lagom mycket så att det kryper i själen och man sitter kvar på sin plats på tvärbanetåget, men egentligen vill följa tusen impulser att göra dåraktiga saker. Då man inser att man triggar igång sig för att låta bli att falla i gråt. Och vill borra in fingernaglarna hårt hårt i handflatorna för att det tar bort udden av oroligheten, utan att man behöver göra nåt dummare.

Och att jag då kunde tänka: Medveten närvaro, ja. Observera, och beskriv för mig själv, vad som finns just här just nu. Hur det ser ut, låter, luktar, känns..

Och det var en bra sak att göra. Jag har alltså hittat ett sätt att få bättre kontroll över mig själv i vardagssituationer som jag egentligen inte vill vara i: När jag mår dåligt vill jag vara hemma.

Jag vill ligga i en av sängarna i min lägenhet, med ett ganska tungt och ännu varmare täcke. Med en pratbok som låter tankarna ha nåt att följa tills den goda helande sömnen sveper mig med medan kroppen själv balanserar ut de hoppande slängande hormonerna och spårämnena så att hjärnan börjar fungera igen. Tills jag lugnat mitt hjärta såpass att jag orkar vidare på egen hand, där andras bekräftelse är en bonus och en guldkant, inte förutsättningen för att vilja ta nästa andetag.

När jag inte är hemma, och känslorna börjar kasta sig hårt från sida till sida av mitt inre för att tvinga sig ut, då har inte alla de tekniker jag tidigare övat gått att tillämpa. Men detta var till nytta. Jag behöver inte försöka hitta ett ”inre tryggt rum” eller en ”vacker glänta i skogen” i min föreställningsförmåga. Bara se mig om och beskriva.

Det tar jag med mig. Hoppas bara jag minns att notera att jag mår dåligt, så jag kommer ihåg att använda mig av det…

 

Andra bloggar om: , , , , , , ,

juli 23, 2007. Uncategorized. Lämna en kommentar.