Förutsägbart irrationella – boktankar

Jag läser en bok som heter ”Predictably Irrational” om hur människor drivs att handla ologiskt och irrationellt när de ska göra ffa ekonomiska val. Författaren arbetar med ekonomisk psykologi.

En av de mest intressanta idéerna i boken är:
Mellanmänskliga relationer kan delas upp i två typer:
Affärsmässiga respektive personliga.

Så långt boken, resten är rätt fritt mitt eget:
I den personliga ryms altruism, volontärarbete, att ställa upp osjälviskt. ”service above self”.
Att som granne hjälpa till med din trasiga bil, att bjuda vännerna på middag.

Det är den sfär där vi inte RÄKNAR. Bara ger och tar emot. Kanske med en filosofisk tanke om livets kretslopp, om karma, om kärlek, om flöden av goda handlingar.

I den andra gäller affärsmässiga transaktioner, och då vill man ha ordning och reda, rent spel fast med utrymme för lite förhandling och kanske tom lite rävspel, men köpt är köpt och bytt är bytt, och betalar du inte får jag väl skicka kronofogden på dig..

Författaren visar att redan omnämnandet av pengar kan tippa över en relation till den affärsmässiga. Ett exempel är hur man bad jurister ge behövande rabatterad juridisk rådgivning. Alla tackade nej.
Då bad man dem ge GRATIS juridisk rådgivning. Då tackade de ja.
Att göra något osjälviskt är gott för själen, men att sälja tjänster orimligt billigt känns bara som en usel affär..

Det fick mig att fundera över gamla kapsejsade vänskapsrelationer jag mer eller mindre valt bort, för att jag slutat tycka om personerna. De har visat sig bry sig väldigt lite om mig jämfört med hur mycket de bryr sig om sig själva. Men att jag börjat tycka det har i nästan samtliga fall varit kopplat till pengar.

Det kan ju tyckas som en ytlighet att irriteras över pengar.
Men ofta har min attityd till en jättefantastisk människa, som jag varit beredd att nästintill dö för om så skulle krävas, ändrats radikalt när pengar kommit in i ekvationen.

En av mina vänner ville ha ett skåp jag hade. Och köpte det. Men betalade aldrig. Det störde mig jättemycket. Senare var vi på stan. Jag bjöd henne på mat. Och köpte en liten praktisk sak till hennes son. Sist var det något vi gjorde ihop som hon betalade, och bara för att markera att jag noterade att det var HON som betalat, och att det ju inte är självklart att man blir bjuden, frågar jag henne vad jag är skyldig för kaffet eller vad det var. Hon räknar snabbt ut halva kaffekostnaden.

Lite förundrad betalar jag.

Efteråt startar min matteekonomihjärna sina funderingar över hur hon tänkte..
Om jag bjudit henne på saker för 300 kronor, är det rimligt då att hon vill ha 17:- av mig för att slippa betala för mitt kaffe?
Och när tanken väl är väckt: Ser hon alls vad jag gör för henne? Värderar hon det alls?
Då börjar jag dra temat vidare: Vad gör jag för henne, och vad får jag tillbaka?

Ofta ofta har jag hört till de lättutnyttjades skara och låtit mig utnyttjas nästan helt gränslöst. Jag trodde ett tag att det var pengarnas intåg i relationerna som fick mig att SE att relationen var helt obalanserad.

Med den här teorin kan det faktiskt ha varit så, att relationen VAR i balans: Så länge den var av typen personlig / social, och inte ekonomisk.

Men det är svårt, mycket svårt, att gå tillbaka till en personlig från en affärsmässig relation. I mitt fall tänker jag att jag får tänka:
Om man räknar bort ”oginheten” med slantar: Tycker jag om människan, har roligt, eller växer av relationen?

Behåll i så fall vänskapen, men antingen prata igenom hur monetära orättvisor påverkar den. Eller se bara till att inte ”ha” pengar när saker ska bjudas på! 😉

Om däremot snålheten och ekonomiskt parasiterande bara tydliggjort en kärlekslös persons önskan att utnyttja en lättlurad dumskalle (mig), så avsluta relationen, oavsett om allt givet därmed är oåterkalleligt borta. ”Cut your losses” som en bra kompis sa. Det kommer ändå inte bli bättre.