Föreningsliv

Jag har varit medlem i en förening, sedan april i år. Det var… intensivt. Jag växte och gladdes och såg små plantor jag planterade växa.

Nu får den mig att gråta.

Människorna i föreningen är värda min kärlek, och föreningen var en stor del av mitt liv. Men de som bara valde att misstro, och ogilla, och leta konspiration, dränerade plötsligt min ork.

Gråt inte: Forska! Skrev vem-de-nu-va.

Nä. Gråt, du, lilla desillusionerade. Gråt. Det kommer en dag imorgon, men den som blivit sugen av nattens vampyrer behöver vila högt uppe bland träden. Vila och yla mot månen. Där faller mina tårar tunga som stenar och lämnar mitt inre ännu tommare än innan gråten tog form. Klamrar, gör jag, klamrar mig motträdets stam, vill inte, orkar inte falla. Ylandet är tyst för er som vandrar, stiger ordlöst ur min strupe.

Inte orkar jag ge upp.

Inte orkar jag lägga ner.

Men jag är sårad så långt in att jag inte fattar vad som hänt. Det var ju bara en massa tjafs?

Ja. Massa tjafs. Med betydelsen: Du svek, du gjorde fel, du dög inte, du tänkte inte, du skulle gjort mer, oftare, bättre..

Och plötsligt rämnar min av bipolaritetsdepp försvagade mur och jag faller… Inte så där vackert avgrundsdjupt, jag skrubbar mig snarare. När jag ser efter är det bara huddjupt.
Klart det kommer läka. Klart allt blir bra igen. Men aldrig riktigt. Min patetiska vurpa i gruse, som jag ser i klart perspektiv som ett intet, den stal min oskuld i just denna grupp. För denna gång var det ju just mig de bet. Och mina vänner.

Nej, det blir aldrig som det var.