Våga drömma

Minns ni Ville, Valle och Viktor?

Valles dröm
Det finns nånstans en blå planet,
en blåare planet än våra berg och sjöar.
Där alla männskor får bestämma,
bestämma om hur det ska vara
för oss alla.

Det finns nånstans en grön planet,
en grönare planet än våra hav och ängar.
Där vattnet alltid går att dricka
och luften alltid går att andas
för oss alla.

Det finns nånstans en röd planet,
en rödare planet än våran solnedgång.
Där alla har vad dom behöver
och alla gör vad dom förmår
för oss alla.

Min vän sörjer sitt förlorade paradis. Det som aldrig fick finnas, annat än som en dröm. Men drömmen fanns. Och förmågan att ibland ta sig dit när verkligheten blev för svår. Utan drömmar är mänskligheten förlorad.

Det kallas desillusion, detta att växa upp. Att skärpa sig. Att kasta av sig ungdomens idealism och radikalism. Var lite realistisk nu. Gå inte där och dröm. Som om drömmarna vore en illusion. Något som inte finns för att det inte kan finnas. Aldrig har funnits. Sen finns det de som väljer att hoppas på Pie in the sky when you die. Jodå, jorden skall bli paradisisk, eller så kommer man till himlen. Såja, allt ska bli bra.. Det ordnar sig. Ovan Där.

Själv väljer jag att tro att detta är mitt enda liv.
Innehållet har växlat. Delar var goda, rika, lugna. Andra delar var ångest och smärta. Jag försökte skapa bilder av lidandets varför. Det måste ju finnas en mening.

Idag har min själ stillnat något. Upprörda vatten har lugnats. Och jag accepterar en enda sanning:
Livet är svårt.

Jag fann en bok. Den betydde mycket då, och jag har den kvar i min bokhylla. Men jag läser den ytterst sällan. Jag bara memorerar den första meningen: Life is difficult. Sedan handlar hela boken om hur man bäst förhåller sig till detta enda. Att livet inte för någon enda är lätt. Hur man hanterar det svåra. Hur man gör för att våga se och möta livet och de svårigheter det innebär. Istället för att undvika.

Jag är viss om att det inte betyder att vi måste tappa vår förmåga att drömma. Vi kan inte forma en godare värld om den blir omöjlig att tänka. Utan sömnens drömmar kan människan inte leva. Och inte heller utan hjärtats.

Jag tror på att ge varandra kärlek. Men jag tror inte vi kan göra andra lyckliga genom att lägga allt vårt fokus på dem. Jag tror vi måste söka det som får vårt eget hjärta att sjunga. Unna oss att få gå in i och njuta av de små vardagssaker som ändå är någorlunda bra, även om de känns navelskådande. För de små och stora lyckor vi själva känner betyder något i universum. Världen behöver sjungande hjärtan. Jag behöver dina drömmar.