Kärleksbrev till en trollhare

Jag har en vän som jag älskar. En ung man som kämpat ett helt liv med att hålla sig vid liv. Mot alla odds. En man som ser ut att ha skaffat sig oerhörda förmågor som inte liknar andras. En man vars blotta närvaro borde få världens blommor att slå ut i förundran. Få fåglarna att tystna i bävan innan de återgår till sitt dagliga tjatter om vem som var störst och först och har mest rätt till den här busken, partnern, och maten.

Jag ser hur hans person är sammansatt av så mycket. Det som redan ursprungligen fanns där av en konstnärs unika sätt att se omvärlden med friska nya ögon, att se förbi det som andra så självklart etiketterar och sedan lämnar utan vidare tankar. Se in bakom.

Och det som sedan byggdes på av en hatisk omvärld. Den famn av godhet han behövde fanns inte utanför hans lägenhetsdörr. De grymma satte klorna i honom redan när han var alldeles för liten för att ha något försvar i sin själ. De började slita honom i bitar nästan så snart han lärt sig gå. Och hans rena annorlunda själ väckte andras vrede och rädsla, så där en börjat sitt förstörelseverk steg andra in och tog över. Man känner igen den utsatte. Man kan lukta sig till hans sårskorpor, och blodlukten väcker hyenorna.

När livet bland bödlarna inte längre var en skyldighet påtvingad med skolplikt och andra polisiära metoder att erbjuda byten åt rovdjuren, föll han ned i en isolering från världen som för en tid kunde skydda honom från nya angrepp. Han har fått börja slicka sina sår.

Men när adrenalinet från att ständigt vara på flykt börjar minska blir det inte lättare att vara en skadskjuten hare. Smärtan slår plötsligt till i sin fulla intensitet. Man flämtar i försök att få syre till det lilla blod som finns kvar. Man vill fortsätta springa för att komma undan smärtan. Man kunde springa ifrån sin fiende, men vart man än vänder sig finns det inget sätt att komma undan smärtan. Den kan inte luras bort, den hänger kvar hur förtvivlade skutt man än tar. Så man trycker sig skakande mot en sten eller platt mot marken för att inte synas, för att undgå upptäckt, och blundar. Orkar inte äta, dricka, kämpar bara med att inte bara dö. Medan man ändå djupast vet att döden vore en befrielse.

Detta överlever min vän i detta nu.

Nu när något hunnit lite börja läka har han börjat kunna andas med något större lätthet. Måste inte längre kämpa för att vilja och kunna dra ännu ett nytt andetag. Hans pepparkornsögon öppnar sig skyggt, och den här gången syns inte lika många av de yttre fienderna.

Det finns en glänta där i skogen. Där finns friskt vatten. Långsamt börjar han försöka förse sin skadade kropp med något av det den nu behöver. Det är ett ständigt val, att bejaka livet. En ständig smärta. Ändå gör han det. Tar sig på skälvande tassar ut över den potentiellt livsfarliga öppna ytan för att trots smärtan fylla sina sedan länge försummade behov.

Varje dag utkämpar denne man som jag älskar och beundrar tusen strider. Han vinner nästan samtliga. En del som inte ser kampen inifrån skulle räkna misslyckandena. Tom han själv har ibland svårt att se sin storhet. Sin oerhörda livskraft. Sin obändliga istadighet. Han väljer livet, och väljer det, och väljer det igen.

Jag kan inte tro annat än att det måste bli lättare och bättre. Vi som älskar honom vill gå vakt runt hans glänta och förjaga alla hans fiender.

Dina inre demoner rår vi inte på, älskling. Men kanske kan vi hjälpa dig att komma undan nya attacker. Kanske kan du få se dig speglad i våra ögon. Kanske kan våra tårar för den smärta du tvingats utstå göra dig mindre ensam i din smärta. Kanske kan vårt gemensamt kända hat mot de som gjort dig detta få dig att förstå att du inte hade någon skuld. Vi som ser det som hänt dig vet att du var oskyldigt utsatt för andras värsta sidor. Att andra tagit ut alla sina mörka drifter mot dig, mot din själ och din kropp.

Det bästa i mitt liv just nu är att se dina ögon fyllas med den vakna blicken som hör hemma där. Och fånga en glimt av förväntan i den. Att se dig sänka ditt huvud för att nappa åt dig ett grässtrå. Våga tugga. Bejaka livet. Hökarna till trots. Rädda skadade harar är inget man kramar. Men min själs armar omsluter dig med all kärlek jag är mäktig.

 

 

Andra bloggar om: , , , ,

Annonser

maj 27, 2007. överlevnad, hat, kärlek, livskraft, mobbing, själ(v)bevarande, Trollhare. 9 kommentarer.

Våga drömma

Minns ni Ville, Valle och Viktor?

Valles dröm
Det finns nånstans en blå planet,
en blåare planet än våra berg och sjöar.
Där alla männskor får bestämma,
bestämma om hur det ska vara
för oss alla.

Det finns nånstans en grön planet,
en grönare planet än våra hav och ängar.
Där vattnet alltid går att dricka
och luften alltid går att andas
för oss alla.

Det finns nånstans en röd planet,
en rödare planet än våran solnedgång.
Där alla har vad dom behöver
och alla gör vad dom förmår
för oss alla.

Min vän sörjer sitt förlorade paradis. Det som aldrig fick finnas, annat än som en dröm. Men drömmen fanns. Och förmågan att ibland ta sig dit när verkligheten blev för svår. Utan drömmar är mänskligheten förlorad.

Det kallas desillusion, detta att växa upp. Att skärpa sig. Att kasta av sig ungdomens idealism och radikalism. Var lite realistisk nu. Gå inte där och dröm. Som om drömmarna vore en illusion. Något som inte finns för att det inte kan finnas. Aldrig har funnits. Sen finns det de som väljer att hoppas på Pie in the sky when you die. Jodå, jorden skall bli paradisisk, eller så kommer man till himlen. Såja, allt ska bli bra.. Det ordnar sig. Ovan Där.

Själv väljer jag att tro att detta är mitt enda liv.
Innehållet har växlat. Delar var goda, rika, lugna. Andra delar var ångest och smärta. Jag försökte skapa bilder av lidandets varför. Det måste ju finnas en mening.

Idag har min själ stillnat något. Upprörda vatten har lugnats. Och jag accepterar en enda sanning:
Livet är svårt.

Jag fann en bok. Den betydde mycket då, och jag har den kvar i min bokhylla. Men jag läser den ytterst sällan. Jag bara memorerar den första meningen: Life is difficult. Sedan handlar hela boken om hur man bäst förhåller sig till detta enda. Att livet inte för någon enda är lätt. Hur man hanterar det svåra. Hur man gör för att våga se och möta livet och de svårigheter det innebär. Istället för att undvika.

Jag är viss om att det inte betyder att vi måste tappa vår förmåga att drömma. Vi kan inte forma en godare värld om den blir omöjlig att tänka. Utan sömnens drömmar kan människan inte leva. Och inte heller utan hjärtats.

Jag tror på att ge varandra kärlek. Men jag tror inte vi kan göra andra lyckliga genom att lägga allt vårt fokus på dem. Jag tror vi måste söka det som får vårt eget hjärta att sjunga. Unna oss att få gå in i och njuta av de små vardagssaker som ändå är någorlunda bra, även om de känns navelskådande. För de små och stora lyckor vi själva känner betyder något i universum. Världen behöver sjungande hjärtan. Jag behöver dina drömmar.

april 26, 2007. ångest, hopp, kärlek, livskraft, livslust, lycka, sorg, svek, utopi. 4 kommentarer.

Långsamt farväl

 

Du lät mig sy din klänning. Ni skulle gifta er. Trotsa ditt öde.

Du hade valt tyget med omsorg. Döden åt dig sakta. Du visste att du skulle dö.

Döden hade mätt ut dina dagar. Och du älskade honom. Så länge du levde skulle du leva med honom.

Du bar klänningen då ni gifte er. Och lovade att älska varandra i lust och nöd. ”Tills döden skiljer oss åt…”

Du valde platsen där du skulle vila. Du valde platsen med omsorg. En vacker plats. En fridfull glänta i en susande skogsdunge.

Jag ville dig så väl. Men den största gåvan jag kunde ge dig vara att lämna dig ifred. Så lite tid. Så mycket olevt liv. Jag fick ge dig min tystnad. Gå bredvid dig på stigen genom vår skog där vi vandrat så ofta. Sitta i din soffa med tekoppen mellan mina händer.

Visst talade vi ofta och mycket. Om livet. Om döden. Om tillvaron efter döden. Din tillvaro, och hans. Du ville honom allt gott. Du ville åt honom en kärleksfull famn när du gått vidare till en annan plats. En från vilken det inte fanns någon återvändo.

Alla grät vi med dig. Men mest med oss själva. Att leva kvar utan de man älskar gör så ont. Att se dig försvinna in i orklöshetens grepp. Hopplöshetens träsk gick du bara förbi. Det saknade makt över dig. Sorgen drack du i djupa klunkar, men tröstlös var du aldrig helt.

Utan ord bad du om att få vara ifred. Skyddad från vår ångest. Du berättade om alla de välvilliga, som inte orkade se dig dö. Deras desperata kamp för att hindra det att hända. Deras råd, deras artiklar om nya behandlingsformer, deras böcker om att tänka sig frisk. Du berättade hur det blev så mycket tyngre att dö när du fick bära inte bara din sorg, utan också deras oro. Hur det gav dig skuld med alla de goda råden om vad du borde göra för att hålla dig vid liv, för deras skull…

Så jag sörjde dig i ensamhet. Grät över ditt öde. Och fanns om du ville nå mig. Och du kom. För att be om en klänning. För den sista stora festen, den sista ceremonin. Jag grät varje stygn och jag jublade för varenda ett. Över att du måste dö. Över att du in i det sista valde att leva.

Tack för att jag fick vandra en tid vid din sida. Tack för skratten vi skrattade. För tårarna vi grät tillsammans. Vila nu äntligen i frid.

april 14, 2007. döende, hopp, kärlek, livskraft, livslust. Lämna en kommentar.

Aldrig att jag nånsin fick en blomma

Vi blev ihop när jag var 16, jag kom dit varannan helg
Aldrig att han gav mig en blomma
Istället hittar jag bland våra papper
Kvittot på buketten till den andra

Jag födde vårt gemensamma barn
Aldrig att han gav mig en blomma
Istället förbjöd han mig att sätta in födelseannonsen
Och förteg ett hon fötts för dem han kände

Jag vårdade vårt lilla barn på sjukhus
Aldrig att han gav mig en blomma
Istället kom pappren med ny remiss
På blodprov till faderskapsbestämning

Nu lyser solen. De vilda blommorna knoppas
Aldrig att jag behöver hans blomma
Jag vet var min blomsterhandel ligger
Mina blommor ska jag unna mig själv.

(mer…)

april 6, 2007. kärlek, livskraft, själ(v)bevarande, svek, utopi. 1 kommentar.

Tread softly

Hos min mamma växte nattviol. Mamma ville visa mig nattviolen, så vi gick ut i skymningen. Själv har jag ibland svårt att se sånt som en liten skör viol i gräset. Jag trampade på längs stigen, och om inte mamma hindrat mig, hade mina bestämda steg landat rakt på den rara växten.

I min själ växer nattvioler. Inte alla kan gå med mjuka steg i min trädgård. Jag har rätt att skydda mina ovärdeliga unika och sällsynta violer genom att bygga ett staket runt min trädgård. Om du har hårda träskor får jag stoppa dig vid grinden, säga, vi leker tillsammans på fotbollsplanen.

Men om du går barfota och försiktigt skall jag visa dig mina violer. Dela med dig mina smultronställen. Jag hade inga stängsel. Jag släppte in er alla i min trädgård. Jag trodde att ni skulle se och uppskatta mina blomster. Men några dog under era hårda skosulor, och jag sörjde, men förstod inte att det var upp till mig själv att bygga ett staket.

Kanske kan jag som mamma släppa in en oförsiktig gäst, bara jag förmår stoppa dig i tid innan du klampar för långt.

Men ”tread softly…”

 

HAD I the heavens’ embroidered cloths,
Enwrought with golden and silver light,
The blue and the dim and the dark cloths
Of night and light and the half-light,
I would spread the cloths under your feet:
But I, being poor, have only my dreams;
I have spread my dreams under your feet,
Tread softly because you tread on my dreams

W.B. Yeats

mars 10, 2007. ångest, hopp, kärlek, livskraft, livslust, själ(v)bevarande, tänkande. Lämna en kommentar.